I den diskussion som förs kring Svenska kyrkans kommande kyrkohandbok, talas det om att möjligen ta bort syndabekännelsen i samband med huvudgudstjänsten på söndagar. Många ovana kyrkobesökare (och även vana) känner sig tyngda av syndabekännelsen. De känner sig nedklubbade i skorna när de omedelbart ska få höra hur dåliga de är, hur värdelösa de är men att Jesu kan upprätta dem. Jag kan förstå deras känsla utan att dela den. Jag delar heller inte tanken på att ta bort syndabekännelsen. Tvärtom talar vi alldeles för lite om vad synd är i rädsla för att folk ska slå dövörat till. Synd handlar ju om att nedvärdera sig själv, att låta sig tryckas ned av olika krafter i vårt samhälle. Om vi nedvärderar oss själva finns också en risk att vi nedvärderar andra. I det judiska dubbla kärleksbudet (som vi kristna har "ärvt" via Jesus) talas det om att vi ska älska vår nästa som oss själva ( En av de skriftlärda som hörde dem diskutera märkte hur väl Jesus svarade och kom fram och frågade honom: "Vilket är det viktigaste budet av alla?" Jesus svarade: "Viktigast är detta: Hör, Israel, Herren, vår Gud, är den ende Herren, och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv. Något större bud än dessa finns inte." Den skriftlärde sade: "Du har rätt, mästare! Det är som du säger: han är den ende, det finns ingen annan än han. Mark 12:28-32). Då kan vi inte nedvärdera oss själva. Då måste vi våga se på oss själva som älskade och gränslöst värdefulla. Syndabekännelsen handlar om att be om hjälp och krfta och förnyelse, att våga lämna det som varit, det som gått snett, att våga lämna den destruktivt egocentrerade människan för att stå upp som en människa med självuppskattning och uppskattning av vår medyster och medbroder.
Mest av allt handlar kanske synden om att vi inte ser att vi inte är utlämnade. Gud själv är med oss. Gud själv bär oss. Jesus Kristus vandrar vid vår sida i goda tider och bär oss i mörka tider. Det är den kristna synen på livet. Vi är inte övergivna. När vi vågar ge oss hän åt Gudstillgivenhet lever vi sant mänskligt. När vi inte gör det missar vi målet med livet och isolerar oss från både Gud och medmänniskan. Vi behöver syndabekännelsen som en påminnelse om just vårt eget oskattbara värde och att vi är ofattbart älskade.
Låt oss därför i Gudstillit be och bekänna. Att inte göra det är synd!
Mötet med den uppståndne
12 år sedan