Kärlekens mässa

I dag har jag varit med och firat "Kärlekens mässa" i Storkyrkan. Vilken glädje, vilken värme (i många bemärkelser) det var när vi alla var samlade. Ca 1000 personer kom och vi fick lovsjunga kärlekens Gud tillsammans och tacka Gud för kärlekens mångfald. För mig är detta en av årets gudstjänsthögtider - en gudstjänst som är så stark och som verkligen vittnar om att kärleken inte ser till det traditionellt normativa. Kärleken spränger det normativas gräns. Det visar Gud själv på både i inkarnationen (när Gud mötte oss på ett unikt sätt i en historisk person) och i Jesu död och uppståndelse.

Att få lyssna till körernas sånger om kärleken och sedan också gemensamt sjunga Freedom is coming - det är fantastiskt!
Jag hoppas innerligt att kyrkan ska vara en plats där alla oavsett sexuell identitet ska kunna känna sig hemma. Vi är dessvärre inte där än. Men kanske kan Storkyrkan få vara en av flera platser där vi tillsammans kan visa på kärlekens underbara mångfald.

Ju närmre korset man står

Jag har fått två reaktioner på min formulering om att stå nära korset. Jag vill förtydliga mig och säga att jag, med det uttrycket, vill tala om att vara trygg i det egna, vara trygg i sin egen kristna tro. När man är trygg i sin tro, bottnar i sin tro där tvivel också får finnas med som en naturlig del, är det inte farligt att lyssna till andras övertygelser, inspireras av andras erfarenheter och trostolkningar. Som kristen kan jag då glädjas med t ex mina muslimska och judiska syskon. Det handlar om öppenhet utan att blanda samman. Men för att leva i den öppenheten måste man samtidigt fördjupa sin egen tradition, sin egen tro. Någon har sagt: "Gräv där Du står!" Detta är elitismens motsats. Det är sannerligen inte helt enkelt men jag vill hävda att vi får stötta varandra på den vandringen.

Jag har också fått en reaktion rörande min blogg. Här skriver jag i min egenskap av att vara domprost i Svenska kyrkan i Stockholm. Att skriva här är för mig ett sätt att inbjuda till ett öppet samtal om viktiga frågor. Samtalet är oerhört väsentligt och har sin plats, liksom predikan har sin.

Man vet vad man har..

..men man vet inte vad man får! I dag har jag varit och föreläst för ett stort antal pensionärer. Över 200 personer var samlade för rikskonvent för Lekmannaförbundet - en rörelse inom Svenska kyrkan. Det är fantastisk med så engagerade lekmän (ideella medarbetare) i vår kyrka. Många av dem vågar tänka i vida banor, bekänna sig till den inklusiva Guden. Andra blev oroliga när kristen tro och hbt berördes och när religionsdialogfrågor kom på tal.

Jag kan känna mig både trött och sorgsen över en inskränkthet i trosfrågor som jag kan finna i alla åldrar - en inskränkthet som handlar om at man vet vad man har, d v s det egna är bäst och andras är mycket sämre. Varför tycks många (jag själv också ibland) ha så svårt att lyssna till andras erfarenheter och trosliv, glädjas med dem och låta den inkluderande nåden få gälla.
Stockholms 5:e biskop, Krister Stendahl, talade om "den heliga avundsjukan". Ibland skulle jag önska att vi smittades mer av den, inspirerades av andra och fördjupades i vårt eget. Det är inte så rysligt farligt att vidga sina egna vyer, att se att den kristna tron inrymmer så mycket mer än vi kanske först tror.

Kanske handlar det om rädsla. Fundamentalismen bygger ju, som sagt, på rädsla. Ju tryggare Du är i Ditt eget ju öppnare kan Du vara för andra synsätt, andras trosövertygelser, andras identiteterer - så länge inget av allt detta skadar någon annan. Med mitt kristna språkbruk skulle jag vilja säga att ju närmre korset Du står, ju öppnare kan Du vara mot alla andras övertygelser. Då behöver man inte vara så förtvivlat orolig och hävda att man vet vad man har men inte vad man får.

HBT och Bibeln

För en gångs skull somnade jag inte framför TV:n när jag skulle se på en dvd-film. Jo, sent i går kväll tittade jag på en fantatstisk dvd-film om att vara kristen och homosexuell - en amerikansk film som heter "For the Bible tells me so". Du bara måste se den!!! Den går att beställa på http://www.imdb.com/title/tt0912583/ Den understryker just att Bibeln INTE talar emot den form av hbt-sammanhang som vi lever i vårt samhälle. Det finns inte ens några relevanta begrepp för homosexualitet i Bibeln - bara specifika omskrivningar med specifik betydelse i ett specifikt samhälle. Vi i våra kyrkor i Sverige borde än mer våga se detta, läsa bibelordet i ljuset av den tradition, den kultur, det samhälle som det är skriven i. Vi kan inte nöja oss med att läsa som det står. Vi måste förstå ordet in i vårt eget samhälle, vårt eget liv och läsa det med kärlekens blick.

I dvd-filmen intervjuas Gene Robinson (episkopal biskop från USA och som är öppet homosexuell), Desmond Tutu (tidigare anglikansk ärkebiskop i Sydafrika) och många andra som ger ljus åt bibelord och åt teologiska tankar. Den är oerhört inspirerande! En fullständigt omistlig film för oss kristna i Sverige.

Människovärde

Jag har just haft dopsamtal. Lilla Elisabeth ska döpas om ca en vecka. En fantatstisk liten tjej som just har börjat utforska världen, 3 månader gammal. Nu ska hon döpas - inte för att hon måste det, inte för att hon då skulle undgå livets svårigheter men för att påminna henne och hennes familj om deras värde.
Dopet är ett kärlekstecken från Gud ungefär som när vi ger varandra kärlekstecken. Fast dopet säger något djupare. Oavsett allt är Du oändligt älskad, oändligt värdefull. Oavsett om Du är man eller kvinna, oavsett om Du är hetero- eller homosexuell eller har annan sexuell identitet är Du oändligt älskad, oändligt värdefull som den Du är.

Varför har vi så svårt att ta till oss detta? Vi behöver dopet!

Tänk så fantastiskt

Tänk så fantatstiskt att vi lever i ett samhälle där det mångkulturella, det mångreligiösa, det multimänskliga är möjligt! Vi behöver bara läsa våra morgontidningar för att inse att så inte är fallet runt om på vårt arma klot.

Nu när Europride pågår får vi påminna oss om att detta med att vara människa innebär att vara lik och olik. Vi har olika utseeenden, olika språk, olika religioner, olika kulturtraditioner, olika sexuella identiteter - men vi hör ihop. Regnbågsflaggan med dess färgspektra påminner oss om detta (och nu har jag sett dem på SL-bussarna. Tack SL!! Strålande!). Jag förstår inte att någon behöver känna sig hotad, känna sig orolig, bli upprörd över att vi är olika. Kanske handlar denna upprördhet snarare om att man är osäker på sin egen identitet. Ju tryggare man är i sitt eget ju mer kan man glädja sig med sin medbroder och medsyster också i Europridesammanhang. Rädsla skapar den exkluderande fundamentalismen!

Störst av allt...

Hej,
Jag kunde inte låta bli att "tjuvstarta" mitt bloggande. Därav detta första "riktiga" inlägg...

Just hemkommen från USA ger jag mig därför ut i bloggvärlden buren av erfarenheten från ett amerikanskt bröllop. Brudparet - svensk brudgum och amerikansk brud - vigdes i en episkopal kyrka i Williamsport i Pennsylvania! Där stod de bröllopsklädda, tittandes ömt på varandra och svarade sitt "I do" på prästens fråga. Kärleken förenade dem - den kärlek som inte ser geografiska gränser, kärleken som inte ser några gränser - den heliga kärleken.

Här hemma möter regnbågsflaggan på många ställen. Även om jag ännu inte sett några regnbågsflaggor på SL-bussarna hoppas jag att de sitter där - precis som utlovat. De får påminna oss om den underbara och goda kärleken som inte ser några gränser - de många färgernas kärlek - den heliga kärleken som förenar man och man, kvinna och kvinna och man och kvinna. Vi behöver påminnas om att kärleken är störst av allt - större än våra ibland inskränkta och kränkande åsikter, större än det vi kan formulera. Tack gode Gud för regnbågens färger som får påminna mig om detta! Tack gode Gud för kärleken som är störst av allt!