Öppenhet och tydlighet

Jag har försökt att ge uttryck för en öppenhet i min blogg. Jag tror på den inklusiva nåden där jag får känna mig sedd och bekräftad som den jag är, oavsett allt. Samtidigt som jag har denna öppenhet (eller vill ha den och kämpar tillsammans med andra på den vägen) måste jag ha något sorts centrum, något sorts fundament som jag kan stå på. För min del är det fundamentet dubbelbottnat.

Min grundläggande tro och övertygelse är just den att Gud möter mig på ett unikt sätt i Jesus från Nasaret. Egentligen möter mig Gud i alla människor (om jag bara förmår att se det) men i Jesus är det djupare. Den andra botten i mitt fundament är Jesu död och uppståndelse. Jag är fullständigt övertygad om att Jesus har dött på ett kors och uppstått igen på tredje dagen. Det är grunden för min tro. Utifrån den kan jag lyssna tilll andra och om den tron och dess betydelse och konsekvenser vill jag gärna berätta för andra.

Öppenhet och tydlighet hör tätt samman. Ibland glömmer vi det och då blir öppenheten så öppen att det inte finns någon riktig tydlig grund. Å andra sidan kan tydligheten bli så kvävande, så exkluderande, att det blir svårt att andas. Öppenhet och tydlighet är den svåra balansaktens namn.

Vilken religion har Gud?

I Stockholm finns många människor som tillhör olika religioner. Många av våra nya svenskar är muslimer, andra är kristna, åter andra (om än betydligt färre) är judar, hinduer o s v. Vi får vara stolta över våra olika religioner samtidigt som vi får lyssna i respekt till den adres sätt att uttrycka sig. Ibland kan jag, inte minst från kristet håll, finna en vilja att göra Gud religiös - att Gud, så att säga, skulle tillhöra en specifik religion, bekänna sig till en enda väg. Den klassiska kristna tron såsom den har utformats genom tiderna är just den att den enda vägen till Gud är genom Jesus. Allt annat leder till helvetet. Judar, muslimer, hinduer för att inte tala om buddister (som ju inte har någon specifik Gud) och naturligtvis ateister, hamnar då i helvetet. Gud skulle då ha i ordningställt ett sorts kosmiskt koncentrationsläger för oliktänkande. Mission är då också fullständigt livsviktigt och det gäller att omvända så många som möjligt till den enda och sanna läran och vägen - nämligen den kristna.

Som stolt och glad kristen håller jag inte med om den synen på Gud. Som stolt och glad kristen kan jag se att Gud är bortom alla religiösa beteckningar. Det finns bara en Gud och det är Gud. Sen kan kärt barn ha många namn och flera vägar. I Svenska kyrkans sammanhang finns ett dialogdokument med judendomen som heter "Guds vägar" (Obs plural). Det dokumentets rubrik understryker det jag skrivit. Sen tror jag att Gud möter oss på ett unikt sätt i Jesus Kristus. Det är ju därför som jag är kristen. Jag vill följa Kristus och jag vill berätta för andra om min erfarenhet i största respekt för deras erfarenhet. Gud själv är inte religiös.

Den svenska synden

I går läste jag Sanna Raymans krönika i Svenska Dagbladet. Hon anknyter till syndbegreppet "inspirerad" därtill av en gästkrönikör i tidningen Dagen. Ordet "synd" har det gått troll i. Är det något som kan få människor att vika ihop öronen och sluta lyssna så är det när någon börjar tala om synden. Synd kopplas då oundvikligen till all sexualitet som inte är reglerad på något lämpligt sätt - genom t ex äktenskapet eller så kopplas syndbegreppet till den sexualitet som inte är heteronormativ. Men synd handlar inte om sexualitet där två människor av fri vilja vill ge sig åt varandra i ömsesidig aktning och där man inte gör illa sig själv, den andre eller någon annan.

Synd är ett vidare begrepp som har sitt ursprung i en gammal grekisk jaktterm som handlade om att missa målet. När vi i kyrkan talar om synd handlar det snarare om att missa målet med livet - att inte älska Gud och sin medmänniska. I en värld fylld av egoism där den enes bröd bokstavligen kan bli den andres död blir det fjuttigt att koppla synd till sexualiteten i den utomäktenskapliga formen. Synden handlar snarare om vår egen (inkusive min) oförmåga att se medmänniskan - se och bry oss om också då inte journalisternas kameror och pennor belyser.

Den svenska synden (som delas av många i världen) stavas då egoism. Låt oss bekämpa den synden och låt oss börja hos oss själva.

Kärlekens mässa

I dag har jag varit med och firat "Kärlekens mässa" i Storkyrkan. Vilken glädje, vilken värme (i många bemärkelser) det var när vi alla var samlade. Ca 1000 personer kom och vi fick lovsjunga kärlekens Gud tillsammans och tacka Gud för kärlekens mångfald. För mig är detta en av årets gudstjänsthögtider - en gudstjänst som är så stark och som verkligen vittnar om att kärleken inte ser till det traditionellt normativa. Kärleken spränger det normativas gräns. Det visar Gud själv på både i inkarnationen (när Gud mötte oss på ett unikt sätt i en historisk person) och i Jesu död och uppståndelse.

Att få lyssna till körernas sånger om kärleken och sedan också gemensamt sjunga Freedom is coming - det är fantastiskt!
Jag hoppas innerligt att kyrkan ska vara en plats där alla oavsett sexuell identitet ska kunna känna sig hemma. Vi är dessvärre inte där än. Men kanske kan Storkyrkan få vara en av flera platser där vi tillsammans kan visa på kärlekens underbara mångfald.

Ju närmre korset man står

Jag har fått två reaktioner på min formulering om att stå nära korset. Jag vill förtydliga mig och säga att jag, med det uttrycket, vill tala om att vara trygg i det egna, vara trygg i sin egen kristna tro. När man är trygg i sin tro, bottnar i sin tro där tvivel också får finnas med som en naturlig del, är det inte farligt att lyssna till andras övertygelser, inspireras av andras erfarenheter och trostolkningar. Som kristen kan jag då glädjas med t ex mina muslimska och judiska syskon. Det handlar om öppenhet utan att blanda samman. Men för att leva i den öppenheten måste man samtidigt fördjupa sin egen tradition, sin egen tro. Någon har sagt: "Gräv där Du står!" Detta är elitismens motsats. Det är sannerligen inte helt enkelt men jag vill hävda att vi får stötta varandra på den vandringen.

Jag har också fått en reaktion rörande min blogg. Här skriver jag i min egenskap av att vara domprost i Svenska kyrkan i Stockholm. Att skriva här är för mig ett sätt att inbjuda till ett öppet samtal om viktiga frågor. Samtalet är oerhört väsentligt och har sin plats, liksom predikan har sin.

Man vet vad man har..

..men man vet inte vad man får! I dag har jag varit och föreläst för ett stort antal pensionärer. Över 200 personer var samlade för rikskonvent för Lekmannaförbundet - en rörelse inom Svenska kyrkan. Det är fantastisk med så engagerade lekmän (ideella medarbetare) i vår kyrka. Många av dem vågar tänka i vida banor, bekänna sig till den inklusiva Guden. Andra blev oroliga när kristen tro och hbt berördes och när religionsdialogfrågor kom på tal.

Jag kan känna mig både trött och sorgsen över en inskränkthet i trosfrågor som jag kan finna i alla åldrar - en inskränkthet som handlar om at man vet vad man har, d v s det egna är bäst och andras är mycket sämre. Varför tycks många (jag själv också ibland) ha så svårt att lyssna till andras erfarenheter och trosliv, glädjas med dem och låta den inkluderande nåden få gälla.
Stockholms 5:e biskop, Krister Stendahl, talade om "den heliga avundsjukan". Ibland skulle jag önska att vi smittades mer av den, inspirerades av andra och fördjupades i vårt eget. Det är inte så rysligt farligt att vidga sina egna vyer, att se att den kristna tron inrymmer så mycket mer än vi kanske först tror.

Kanske handlar det om rädsla. Fundamentalismen bygger ju, som sagt, på rädsla. Ju tryggare Du är i Ditt eget ju öppnare kan Du vara för andra synsätt, andras trosövertygelser, andras identiteterer - så länge inget av allt detta skadar någon annan. Med mitt kristna språkbruk skulle jag vilja säga att ju närmre korset Du står, ju öppnare kan Du vara mot alla andras övertygelser. Då behöver man inte vara så förtvivlat orolig och hävda att man vet vad man har men inte vad man får.

HBT och Bibeln

För en gångs skull somnade jag inte framför TV:n när jag skulle se på en dvd-film. Jo, sent i går kväll tittade jag på en fantatstisk dvd-film om att vara kristen och homosexuell - en amerikansk film som heter "For the Bible tells me so". Du bara måste se den!!! Den går att beställa på http://www.imdb.com/title/tt0912583/ Den understryker just att Bibeln INTE talar emot den form av hbt-sammanhang som vi lever i vårt samhälle. Det finns inte ens några relevanta begrepp för homosexualitet i Bibeln - bara specifika omskrivningar med specifik betydelse i ett specifikt samhälle. Vi i våra kyrkor i Sverige borde än mer våga se detta, läsa bibelordet i ljuset av den tradition, den kultur, det samhälle som det är skriven i. Vi kan inte nöja oss med att läsa som det står. Vi måste förstå ordet in i vårt eget samhälle, vårt eget liv och läsa det med kärlekens blick.

I dvd-filmen intervjuas Gene Robinson (episkopal biskop från USA och som är öppet homosexuell), Desmond Tutu (tidigare anglikansk ärkebiskop i Sydafrika) och många andra som ger ljus åt bibelord och åt teologiska tankar. Den är oerhört inspirerande! En fullständigt omistlig film för oss kristna i Sverige.