Vilken fest!

I dag var jag med och tog emot den nya tyska kyrkoherden Susanne Blatt. Det var en stor högtidsmässa som vi firade i Tyska kyrkan med bl a biskop Caroline Krook som mottagande och välkomnande biskop. Susanne predikade (jag förstod knappt något beroende på att jag bara har ett års skoltyska i ryggsäcken) och celebrerade mässan. Efter gudstjänsten med flera tal var det mottagning i församlingshuset. Det var glatt, det var gott (bubbel och snittar) och det var varmt (hjärtevärme). Kort sagt en verklig fest! Jag gläder mig åt att Susanne nu är en av herdarna på Stadsholmen. Hon har ganska lång erfarenhet av Sverige, Hon är prästvigd för Svenska kyrkan och har tjänstgjort i flera församlingar och talar därför strålande svenska. Det underlättar betydligt för mig i min kommunikation med henne. Välkommen Susanne!

Festen fortsatte kl. 15.00 fast då i Storkyrkan. Det vill säga - det var körfest. Stockholms domkyrkoförsamlings gosskör, ungdomskör och S:t Jacobs kammarkör sjöng MAKALÖST i en konsert som jag verkligen gläder mig över. ja, våra körkonserter och orgelkonserter är verkligen av hög kvalitet och jag vill rekommendera alla mina bloggläsare att besöka dem. Programmen finns på http://www.stockholmsdomkyrkoforsamling.se/page.php?p=203 och http://www.stockholmsdomkyrkoforsamling.se/page.php?p=403.

Läs, köp och kom!

Dagens konsert hette "Körfest i katedralen" och det var verkligen en körfest!

Positiv ateism?

Jo, det är just det jag eftersöker. Jag skulle önska att Humanisterna presenterade en positiv ateism där man redogör för allt det goda med en ateistisk livssyn utan att angripa andra trosåskådningar. Varför ska man vara ateist? Vad är det som är så bra med det? Hur understryks människovärdet i den ateistiska grundsynen? Bygger människovärdet på en mänsklig överenskommelse eller finns det något annat som stödjer tanken på varje människas unika värde? Vari ligger livets mening i det ateistiska sammanhanget? På vilket sätt hjälper en ateistisk livssyn enligt humanisterna en människa till ett ännu bättre, ännu mänskligare liv?

Jag skulle med glädje hälsa en seriös diskussion där vi skulle sitta tillsammans inte för att fördömma varandra (jag tror inte på fördömanden av det slaget, de är sällan konstruktiva),inte för att försöka omvända varandra, men för att dela, att jämföra, att hitta olikheter och likheter, för att undanröja missförstånd och felaktiga uppfattningar om varandra. Jag skulle vilja förstå mer vad ateismen kan ge en människa idag som söker en livsmening, som söker något som bär, också i livets svåra stunder, som håller att leva på och som håller att dö för? Det är säkert ganska lätt för Er Humanister att fomulera ett antal positiva påståenden (gärna med några kommentarer) som svar på mina frågor.

Bästa humanister/ateister hör av er, gärna via denna blogg så fler kan läsa det ni skriver! Det är mycket viktigare än uppmaningar till avdop, utträden ur Svenska kyrkan, ifrågasättande av föräldrars rätt att låta det egna barnet tillhöra Svenska kyrkan! Det måste ju finnas positiva saker hos ateismen som kan vara ett värdigt alternativ till andra livsåskådningar?

Eller..?

Fredspristagaren i Storkyrkan?

Man må tycka vad man vill, man må bli glad, upprörd, förvånad - men nu är det så att USA:s president Barack Obama har fått Alfred Nobels Fredspris. Det har funnits en tradition att fredspristagare har haft ett anförande i Storkyrkan. Jag vet inte om det är möjligt men det vore fantastiskt om Barack Obama, när han är i Sverige och hälsar på kungen, också ville komma över till "grannen på andra sidan Slottsbacken". Jag skulle önska en fredsgudstjänst med presidenten som talare. Det skulle vara viktigt för Sverige (och världen) att få höra honom också från Storkyrkans predikstol säga något om vad fred betyder och vad vi som kristna kan göra för att bidra till detta.

Jag kommer att vända mig till protokollschefen vid utrikesdepartementet så får vi se vad som händer. Ibland kan till synes omöjliga saker bli möjliga.

Ske Guds vilja!

Tankar om Stockholms domkyrkoförsamling 2.

Så var det dags för utlovade tankar om Stockholms domkyrkoförsamlings andra kyrka - S:t Jacobs kyrka. Just nu är den stängd för rengöring. Ullenius Ateljeer AB gör ett fantatstiskt arbete och kyrkan kommer att bli strålande ren - ja strålande förhoppningsvis på många olika sätt. Den 1.a advent slår vi upp portarna till S:t Jacobs kyrka. Då kommer "Bered en väg för Herran" att ljuda, kyrkan att åter tas i bruk, Guds Ord förkunnas och sakramentet förvaltas (det blir naturligtvis nattvardsmässa). Men sen då, dagen efter och alla andra dagar efter första Advent. Då står den där, den underbara 1600-talskyrkan i Kungsträdgpården, nära scenen där all sköns musik ljuder och alla möjliga talare talar. Då står den där, S:t Jacobs kyrka, nära caféer och restauranger, nära operahus och museer, nära riksdagshus och varuhus, nära bankpalats och advokatbyråer. Då står den där och vad är dess funktion när 1:a advent är över? Vad är min dröm, min vision om S:t Jacob?

Mitt i bullret, mitt i stressen, mitt i höghastighetssamhällets ofrånkomliga krav mitt i citykärnan finns S:t Jacob som ett rum att komma in och Andas i. Jo, jag skriver Andas med stort A för att det handlar om Anden.

Jag drömmer om och vill förverkliga en kyrka som åtminstone någon dag i veckan kan vara öppen på morgonen för att man på väg till sitt arbete eller till något annat ska kunna slinka in, tända ett ljus, bedja, kanske byta ett ord med en präst, kanske dricka en snabb kopp kaffe.

Jag drömmer om och vill förverkliga en kyrka som har öppet på lunchtid för att de som finns i närheten ska ha ett rum som inte handlar om att köpa, att bedriva affärsverksamhet, att tjäna pengar, ett rum där man kan få lyssna till tystnad, men också lyssna till musik, kanske en andakt, kanske ett samtal.

Jag drömmer om och vill förverkliga en kyrka där mässan är viktig - nattvardens bröd och vin som är ett konkret uttryck för Guds gränslösa kärlek - mässor där vi kommer nära varandra utan att utesluta andra.

Jag drömmer om och vill förverkliga en kyrka där dialog i alla dess former också står högt i kurs, inte minst religionsdialogen med Stockholms stifts centrum för religionsdialog inhyst i S:t Jacobs församlingshus. Där finns detta centrum redan nu.

Jag drömmer om och vill förverkliga en kyrka där konstutställningar och filmvisningar kan finnas och förekomma i själva kyrkorummet, utställningar och filmer som utmanar, som får oss att våga ställa existentiella frågor som själva kyrkorummet vill ge ett möjligt svar på.

Jag drömmer om och vill förverkliga en kyrka där Gud - stavad med stort G - kan tillbedjas på flera olika sätt så länge det sker i full respekt för själva rummets tradition och grund.

Jag drömmer om och vill förverkliga en kyrka där konsertant musik med våra körer får vara en av hörnstenarna i den rengjorda kyrkan, där vår fantastiska orgel får fortsätta att ljuda vid många olika tillfällen - både vid lunchtid och andra tider.

Jag drömmer om och vill bidra till att Evangeliet förkunnas på ett sätt som blir angeläget för dem som inte är så vana vid kyrkans tro och tradition.

Jag drömmer om en kyrka som är tydlig - tydlig med Jesus Kristus - utan att vara exkluderande. Också till detta vill jag bidra.

Från och med första Advent vill jag, tillsammans med ideella medarbetare, tillsammans med förtroendevalda, tillsammans med anställda och framför allt tillsammans med alla andra och Dig vara med och successivt förverkliga S:t Jacobs kyrka som en plats där man verkligen kan Andas.

Avdop och dop

I tidningen Dagen (http://www.dagen.se/) har jag idag skrivit en debattartikel om avdop som Unga humanister Väst bedrev på bokmässan. Det är naturligtvis också ett argumenterande för dopet. Jag publicerar här det jag skickade in till tidningen Dagen:
Avdop – en omöjlighet! Jag var på bokmässan i Göteborg och gladdes över den mångfald som samsades i mässhallarna. Där fans de stora bokförlagen monter vid monter med de små förlagen. Där fanns muslimska grupper tillsammans med kristna förlag. Där fanns månadstidningar och dagstidningar och mycket annat i en god och härlig blandning med respekt för olikhet och mångfald. Med ett undantag – Unga Humanister Väst. De erbjöd i sin monter möjlighet till avdop genom ett läst ritual, vattenbegjutning och avtorkande med hårtork – ett ritual som väldigt lätt kunde tolkas som ett direkt angrepp mot de olika kyrkornas doptradition. Man måste ha respekt för andras trosövertygelser även om man inte delar dem och så länge de inte ger uttryck för en människofientlig livsåskådning. Samtidigt finns det gränser för vad man som kristen stillatigande kan acceptera och den gränsen, menar jag, är nådd och näst intill överträdd av Unga Humanister Väst när man på bokmässan helt respektlöst lanserade ett avdopsritual.
Jag utgår från att Unga Humanister Väst är seriösa och inte vill skoja i största allmänhet utan vill visa respekt för alla människor oavsett allt. Jag utgår också från att samma organisation tror på avdopet. Men frågan är: Vad är det som sker? Kan man alls bli avdöpt, göra dopet ogjort? Dopet är ett kärlekstecken från Gud. Det lilla barnet (liksom den vuxne – även Humanisten) är oändligt älskad av Gud. Det är dopet ett tecken på – inte starten på, såsom vi lär i Svenska kyrkan. Det som sker när ett barn döps är att det tas upp i Svenska kyrkan liksom det tas upp i den världsvida kristna kyrkan som består av alla döpta genom alla tider. Men barnet kan också anmälas in i Svenska kyrkan utan att döpas därför att föräldrarna tycker att barnet ska få välja självt om det vill bli döpt eller inte. Det är också mycket vanligt att man döps under sin konfirmandtid.
Den lilla bebisen får i dopet veta att han eller hon aldrig någonsin är övergiven av Gud, oavsett allt. Dopet registreras i kyrkans dopbok. Dopet kan aldrig göras ogjort. Det kan aldrig suddas ut, som om Guds kärlek skulle upphöra. En gång döpt – alltid döpt. Inga avdop i världen kan ändra på den saken. Sedan kan man ta avstånd från sitt dop i den bemärkelsen att man inte konfirmeras, att man lämnar Svenska kyrkan, att man inte bekänner sig som kristen, att man inte tror på Gud.
I Svenska kyrkan menar vi att vårdnadshavarna har ansvar för barnets fostran. Den goda föräldern vill ge det som vederbörande tycker är bäst för sitt barn. I olika familjer har man olika åsikter om vad som är bäst i förhållande till dopet. Men många väljer fortfarande att låta döpa sina barn. Kyrkan välkomnar detta därför att det ger oss en möjlighet att visa på dopets teologiska grundtes: oändligt älskad och aldrig någonsin övergiven. Alla föräldrar som jag mött i dopsammanhang, oavsett egen livsåskådning, har glatt sig över denna sammanfattande teologi. Detta betyder mycket för dem utan att de behöver precissera varför. Man är också glad över barnets medlemskap i samma kyrka som man själv tillhör. Familjen hör ihop också i kyrkans sammanhang. Unga Humanister Väst är kritiska till dopet som medlemsgrundande och menar att barnet självt måste få välja. Om barnet har öppna och kloka föräldrar lyssnar de naturligtvis till den ungdom som, efter eget moget ställningstagande, vill gå ur kyrkan och skriver under barnets utträdesblankett i godkännande syfte. Ingen får tvingas att vara kvar mot sin egen bestämda vilja. Men oavsett om man lämnar Svenska kyrkan kan dopet aldrig göras ogjort – hur mycket man än försöker påstå det från Unga humanister Väst.
I en värld som ser ut som den gör med många unga människor som skär sig i desperation över sin egen livssituation, som tar sitt liv i förtvivlan, som lever i miljöer där de inte är sedda, respekterade och upprättade, har de kristna trossamfunden, inklusive Svenska kyrkan, mycket att ge av kärlek och omsorg. Det är en kärlek och omsorg som handlar om att de är älskade oavsett allt, oavsett vad de gör, vad de har, vilka de umgås med o s v. Just detta vill dopet uttrycka. Därför är dopet så viktigt. Och Svenska kyrkan får vara ett hem där också rättigheten finns att ”flytta hemifrån” i myndig ålder eller med föräldrarnas medgivande. Till Lars Karlsson och alla andra från Unga humanister Väst vill jag därför säga: Stäng av hårtorken och satsa på seriösa samtal och diskussioner istället! Det är respektingivande!

Kyrkans roll i samhället

Under ovanstående rubrik var jag inbjuden till en Rotaryklubb som talare. Med kyrkan menade inbjudaren naturligtvis Svenska kyrkan men en del av det jag sa kan säkert delas av flera samfund. Naturligtvis är jag genomsyrad av idén om att kyrkans huvuduppgift är att bära ut evangeliet om Gud som möter oss på ett unikt sätt i Jesus Kristus. Utifrån den bärande teologiska grundtanken menar jag att kyrkans roll i samhället är att:

1. Vidga vyerna. Vi lever i ett större sammanhang. Allt hänger inte på vår egen duglighet. All reduktionism gällande människan är livsfarlig. Vi kan inte få totalt grepp om vår tillvaro. Kyrkans uppgift är att påminna om att tillvaron hela tiden är större och att människan är, med Harry Martinssons formulering, en liten blåsa i Guds Andes glas.
2. Vara värdepåminnare. Människan, Du och jag, har ett värde som är oberoende av vad vi har, vad vi gör, vad vi säger, vad vi förmår. Vi är oändligt älskade, oändligt värdefulla bara för att vi är. Det har vi oerhört svårt att ta till oss. Därför behöver kyrkan tjata om detta. Tjatet sker på det dubbla kärleksbudets grund. Det dubbla kärleks budet säger i sin andra mening att Du ska älska Din nästa som Dig själv. Om vi alls ska kunna älska någon annan, om vi alls ska kunna se något positivt hos den andre, måste våga se och förmå ta in och acceptera vårt eget värde. Först därefter kan vi älska vår nästa.
3. Vara etikgivare. En utmanande och spännande etik handlar om att vara först att älska, att ta kärlekens initiativ, att älska sin medmänniska och ta fasta på det goda hos henne snarare än det som irriterar. Det handlar om att älska alla, inte bara dem som står oss nära, inte bara dem som vi har lätt att förstå, lätt att tycka om etc, utan älska alla. Det handlar om att älska sin nästa som sig själv (vilket jag ju redan kommenterat). Det handlar om att göra sig till ett med sin nästa, att se ur den andres perspektiv, att förstå ur den andres synvinkel, att vandra tillsammans med den andre på hans eller hennes väg. Så handlar det också om att se Jesus i sin medmänniska, se att i varje människa som jag möter, möter Jesus själv. Vad helst jag då gjort mot en av de minsta har jag gjort mot Jesus. Det sista handlar om att älska sina fiender. Det är nog den mest typiska kristna etiken. Jag känner inte till någon annan religion som så tydligt talar om att vi ska älska våra fiender och be för dem som förföljer oss. Detta håller Jesus fram i Bergspredikan.
4. Vara kulturkommunikatör. 99 språk och inga trösklar. De orden myntade vi i Stockholms domkyrkoförsamling när vi arbetade med kultur, arbetslivsfrågor, kommunikationsfrågor och ungdomsfrågor. Kyrkan ska kommunicera genom bildkonsten, genom musiken, genom filmen, genom teater, genom dansmen allt syftar egentligen enbart hän mot Kristus. Allt ska peka på Kristus, förkunna Kristus på ett eller annat sätt.
5. Vara salt. Ni är Jordens salt säger Jesus i Matteusevangeliet (Matt 5:13). Det handlar om att vara med och påverka, att vara politisk. Kyrkan ska just vara politisk, yttra sig i politiska frågor utifrån evangeliet. Kyrkan ska dock inte vara politiserad, men vara en röst för de marginaliserade, för dem som är utanför samhällets strukturer, för de som inte har någon annan röst.

Allt syftar till att uttrycka tron på Jesus Kristus som är Vägen, Sanningen och livet för oss kristna. Kyrkan har en agenda i allt det den gör.

Om så inte vore fallet skulle kyrkan inte ha någon roll i samhället.

Good Foundation - en frälsarkrans!

Visst har var och en sin egen verklighet, sina egna problem, sin egen livssituation. Jag kan ibland gnälla över saker som irriterar mig, jag kan bli arg över teknik som inte fungerar och mycket annat, men vad är väl detta mot en annan verklighet - drogberoendets verklighet där död och liv verkligen blir tydliga kontraster.

Idag har jag varit och besökt ett i allra högsta grad Gudabenådat ställe - ett särskilt boende för tunga missbrukare där medicinen som används för rehabilitering är den Heliga Anden. Good Foundation heter "förvandlingshemmet" och visst sker förvandling. Tunga narkotikamissbrukare, våldsbrottslingar och andra har en chans till ett nytt liv. 8 rum/lägenheter finns på detta ställe som leds av Seppo och hans personal. Jag är djupt rörd. Stark kristen tro möter de som kommer dit. Så många blir förändrade, förvandlade. Ett visst samarbete sker med sociala myndigheter i Stockholm medan andra myndigheter på andra håll i landet har ställt sig negativa. På Good Foundation handlar det inte om blanketter. Där handlar det om bön, om omsorg, om god mat, om vänskap och om Gud i allt detta. När jag hör om några killars liv och erfarenhet påminns jag åter igen väldigt tydligt om att jag inte har något att klaga över eller gnälla om. Men tänk att det finns en möjlighet även för den tunge narkomanen att få börja om, att få börja ett nytt liv. Jo, jag vet att det också finns andra ställen som är bra, men just detta har jag besökt och är djupt gripen av och tror på.

Den spiritualitet som präglar Good Foundation är naturligtvis karismatisk, påverkad av pingstkarismatik. Jag är inte karismatiker i den bemärkelsen. det vet ni som följt min blogg under en längre tid. Men i detta sammanhang måste den Heliga Anden få verka på ett karismatiskt sätt. Gud vet vad Gud gör - och på Good Foundation är Gud i allra högsta grad verksam.

Du som läser min blogg, gå in på Good Foundations hemsida och läs mer själv (http://www.3hem.se/). Deras arbete är otroligt viktigt, ja livsviktigt. Stöd det gärna genom kollekter och andra gåvor.

Den livboj som hänger vid badstränder eller sitter på bryggor eller finns i båtar kallas ibland för frälsarkrans och kan kastas till människor som håller på att drunkna, som en räddande möjlighet. Good Foundation är bildligt talat en frälsarkrans för den som bokstavligt talat håller på att drunkna av drogernas flodvåg.