Också detta år!

På lördag är det dags igen! Tusentals människor kommer med största sannolikhet att samlas runt om på torg i Stockholm för att i ord och ton manifestera sin tro på Jesus Kristus. Katoliker, lutheraner, pingstvänner, Livets Ordfolk, baptister, svenskkyrkliga, EFS:are, ortodoxa av olika slag, frikyrkliga bortom de klassiska benämningarna. Många, många kommer att vara med. Det är dags för Jesusmanifestation.

Många av dem som samlas på torgen och sedan till en gemensam gudstjänst eller gemensamt möte i Kungsträdgården har en helt annan bibelsyn än vad jag har. De har en helt annan syn på HBTQ, på ämbetsfrågan, på synen på vad det innebär att Jesus är Guds Son, på vad mission innebär, vad frälsning innebär, på vem som får komma till himlen etc, etc. Vi är väldigt olika och står långt ifrån varandra i vissa tolkningsfrågor. Men vi har Jesus tillsammans. Han är vår gemensamme Herre. Honom vill vi följa även om vi förstår själva följandet på olika sätt.

På lördag får vi mötas. man kan vara kritisk till olika organisatoriska frågor i Jesusmanifestationen. Avsändaren är kanske inte så tydlig och de som sitter i ledningsgruppen representerar ingen annan än sig själva (sägs det). Men på lördag är det en annorlunda dag, en dag då vi för några timmar får strunta i olikheterna och komma tillsammans i tacksamhet över att vi på olika sätt får vandra med den uppståndne Herren.

Jag hoppas att Jesusmanifestationen inte ska vara en motmanifestation, mot ett mångreligiöst och mångkulturellt samhälle, mot en förståelse av sexualiteten som inrymmandes samkönade relationer. Om manifestationen rymmer sådant är det en motmanifestation där Jesus Kristus själv kommer i skymundan. Jo, åter igen, vi tror och tolkar olika, men just i olikheten, i mångfalden, kan en rikedom skymta. I vår olikhet får kärleken vara ett kitt som håller oss samman i en gemensam fest.

Jag kommer att vara närvarande i Kungsträdgården (och kanske på något torg). Stockholms domkyrkoförsamling bidrar dessutom till Jesusmanifestationen genom en andakt i S:t Jacobs kyrka kl. 17.30 på lördag. Kom och var med både där och på andra platser! Det är inte en dag bara för dem som har en viss trostolkning. Det är en dag för alla oss som på olika sätt vill ha Jesus i centrum.

Manifestationen är viktig. Också detta år!

Åter i bloggossfären om ca en vecka (troligen)

Kyrkomusik och musik i kyrkan

I söndags avtackades Gustaf Sjökvist av Stockholms domkyrkoförsamling. Det skedde i den näst sista konserten som han ledde som anställd i vår församling. Kungen, drottningen och kronprinsessan samt landshövdingen bevistade konserten som framfördes till förmån för World Childhood foundation. Det var en fantastisk konsert och det var roligt att få tacka en medarbetare som varit i farten i 44 år på samma arbetsplats. Gustaf Sjökvist är på många sätt en föregångare som öppnat kyrkan för så mycket. Dödskallelistor med olämplig musik har varit honom väsensfrämmande. Tvärtom har han hållit fram vikten av respoekten för kyrkorummet samtidigt som musiken har fått utmana.

Kyrkomusik är viktigt! Det är så lätt att enbart det talade ordet värderas i kyrkans sammanhang. Men kyrkomusiken eller kanske snarare musiken i kyrkan kan ibland tala djupare än vad lite fyrkantiga bokstäver förmår. Kyrkan får dock aldrig förvandlas till en konserthall. Vi har redan flera i Stockholm. Nej, musiken i kyrkan, oavsett om den är modern eller mer klassisk, måste på något sätt ha med kyrkorummet att göra, det Gustaf Sjökvist kallar "respekt". Sen kan det vara nästan hur högt i taket som helst. Så länge respekten finns där, så länge viljan att beröra finns där, så länge musiken får vara ett gudomligt uttrycksmedel och egentligen djupast sätt får vara med och förkunna evangeliet, så länge kan ingen musik vara främmande. Då är ingen musik profan.

Så riv alla dödskallelistor! Låt sånger och psalmer klinga! Låt saxofoner, trummor, joijkar, körstämmor, orglar, symbaler, flyglar, dragspel och klarinetter och andra instrument få ljuda! Låt oss se och inse att Gud är större än alla uttrycksmedel och kan beröra där vi aldrig kunde ana det. Eller med psalmistens ord:

    Halleluja!
    Prisa Gud i hans helgedom,
    prisa honom i hans höga himmel.
    Prisa honom för hans mäktiga gärningar,
    prisa honom för hans väldiga storhet.
    Prisa honom med hornstötar,
    prisa honom med harpa och lyra,
    prisa honom med tamburin och dans,
    prisa honom med strängaspel och flöjt,
    prisa honom med klingande cymbaler,
    prisa honom med jublande cymbaler.
    Allt som lever och andas skall prisa Herren.
    Halleluja! (Ps 150)

Det är sannerligen inte enkelt!

På något sätt känns det bra att Usama bin Ladin inte längre lever och samtidigt grubblar jag över mina egna (och andras) positiva känslor. Folk i USA, och på andra håll i världen, jublar över bin Ladins död, över att USA lyckades leta upp och oskadliggöra honom. Det måste verkligen vara en fjäder i hatten för Barack Obama. Men som kristen har jag svårt att jubla över en annan människas död. Jo, naturligtvis var bin Ladins verksamhet fruktansvärd. Han var en sorts nutida massmördare. Naturligtvis var han en av hjärnorna bakom 11-septemberkatastrofen i New York. Naturligtvis var han terrorismens okrönte ledare. Men ändå: "Du ska inte dräpa". Vad betyder det ur ett kristet perspektiv? Är det en sorts privatmoral som bara berör mig som privatperson eller kan jag applicera det budet också på andra, på system, på militära insatser? Är det rätt att döda för ett högre goda? Hur högt ska det goda vara? Är det rätt att döda för att värna andras liv? Är det rätt att döda vid försvar av det egna landet? Var går dödandets gräns? Om jag hade mött Usama bin Ladin och dödat honom, hade jag då varit en lömsk mördare, en hjälte som gjort något gott, eller något annat? Det är sannerligen inte enkelt att förstå budet om att inte dräpa i situationer när man önskar slut på våld och terrorism.

Åter igen, jag tycker naturligtvis, som de flesta andra, att det är bra om terrorismens krafter minskar, om världen kan bli fredligare, om människor kan leva i ett gott syskonskap med varandra i möten med olika kultur- och religionstraditioner. Men hur når man dit utan våld? Föder våld ännu mer våld? Kommer al-Qaida att slå till hårt och skoningslöst igen med en ny ledare?

Det är sannerligen inte enkelt!

Saligförklaringen

Så var jag åter hemma från en intensiv helg, intensiv på grund av starka upplevelser. Hustrun och jag var inbjudna av Utrikesdepartementet att ingå i den svenska officiella delegationen vid saligförklaringsmässan


En glimt från Petersplatsen den 29 april



ute på Petersplatsen i Rom. Vi anlände under fredagen och fick då tillfälle att besöka Vatikanbiblioteket. Denna gång fick vi titta på och faktiskt bläddra i deras exemplar av Gutenbergs bibel, d v s den (enligt traditionen) första tryckta boken i världshistorien. Jo, det sägs tydligen att det kom någon bok i tryck redan innan men allmänt sägs det om Gutenbergs bibel att det är den första boken sedan boktryckarkonsten uppfanns. För mig som bokentusiast och teolog var det ett stort ögonblick. Både kardinal Farina, prefekten Don Caesare och den för inkunabler ansvarige Adalbert Roth tog emot oss under vårt biblioteksbesök. Ja, det var en stor upplevelse.

På lördagskvällen mötte vi så den övriga delegationen bestående av ärkebiskopen Anders Wejryd och hans hustru, civilminiter Stefan Atterfall med hustru och Kristin... (sakkunnig inom civildepartementet gällande bland annat trossamfundsfrågor), ambassadören vid Heliga Stolen Ulla Gudmundson och hennes assistent Linda Schwartz, Olof Ehrenkrona som är utrikesministerns medarbetare och Jorge de Salas från Stockholms katolska stift ( den sistnämnde kom först på söndagsmorgonen). Vi åt middag och bytte tankar om mångahanda ting och såg alla fram emot söndagens upplevelse.

Så kom själva dagen för saligförklaringen och vi färdades med poliseskort i ambassadbilar till Peterskyrkan där vi gick in och fick stå några sekunder framför Johannes Paulus enkla träkista som var uppflyttad från den krypta där många av de tidigare påvarna ligger begravda. Det var några sekunder av både stillhet och helighet innan vi steg ut på podiet utanför Peterskyrkan där alla officiella delegationer var placerade. Så kom processionen med påven och gudstjänsten som kunde följas i svensk tv påbörjades. Det var starkt att vara på plats, att känna den glädje som präglade hela gudstjänsten, att ana vad Johannes Paulus betytt, inte minst för det polska folket, både religiöst och politiskt.

Jag är inte katolik och delar naturligtvis inte allt vad den katolska kyrkan lär, men jag kunde och kan känna en stor glädje över denna saligförklaring. Jag tror inte att den har någon betydelse för Johannes Paulus tillvaro hos Gud. Gud är oberoende av saligförklaringar och helgonförklaringar och för den som velat be om Johannes Paulus förbön har det varit möjligt redan innan ( den sjuka nunnan som blev frisk gjorde ju just detta), men det är en jordisk bekräftelse av Johannes Paulus betydelse. Jag tolkar saligförklaringen som en sorts postum utmärkelse som jag gläds över. Jo, han hade sina brister och hela pedofilifrågan var bristfälligt behandlad under hans tid. Bendiktus XVI har varit mycket tydligare (tack och lov). Johannes Paulus var på många sätt en stor ekumen. Vi var många ickekatoliker som gladdes över hans besök i Sverige 1989. Det var också då den dåvarande ärkebiskopen Bertil Werkström välkomnade påven till Uppsala Domkyrka med orden om att Petrus (som saknades vid det ekumeniska mötet i Uppsala 1925) nu äntligen hade kommit.

Till mina katolska bröder och systrar vill jag säga grattis till denna saligförklaring! Jag gläds med er! Johannes Paulus II var och är på många sätt en inspiratör och kan likaledes vara en förebild. Han levde den kristna tron, ett kristet liv och sitt uppdrag in i sitt sista andetag. Saligförklaringen i går på Petersplatsen bekräftade att han kan, i vår tuffa värld, hjälpa andra att andas lättare.

Sten-Gunnar Hedin, Anders Arborelius och Peter Halldorf

Tre visa män far till Rom tillsammans. Det tycks ha blivit för mycket för vissa pingstvänner som i tidningen Dagen hackar ned på den romersk katolska kyrkan och beskyller den för både det ena och det andra. Som riktigt sann pingstvän bör man enligt dessa "rättroende" hålla sig bort från allt vad katolicism heter.


Själv ser jag det som ett gott tecken i tiden. Sten Gunnar Hedin är en klok ekumen inom pingströrelsen. Vi har stått och debatterat mot varandra gällande bibeltolkningar men den debatten förde oss närmre varandra och idag finns det säkert teologiska övertygelser som skiljer oss åt men en ömsesidig syskonkärlek som överbryggar det som skiljer. Peter Halldorf är en fascinerande man som kombinerar pingsttradition med ortodoxi och katolsk tradition. Hans ekumeniska Bjärka Säby betyder mycket för väldigt många. Anders Arborelius är också på många sätt en öppen ekumen och klok som få i den härva av elände som delvis drabbat katolska kyrkan. Dessa far tillsammans till den "eviga staden" för att se, uppleva och fördjupas tillsammans. Ett tecken i tiden. Jag saknar att ingen svenskkyrklig (gärna kvinnlig eftersom det i övrigt är tre män) biskop är med. Alla dylika ekumeniska manifestationer, små eller stora, vittnar om att det är mer som förenar oss kristna än som skiljer oss åt.

Pingstfundamentalister (och andra antiekumeniska fundamentalister) må komma på skam! Ekumenikens väg är en viktig väg framåt för kristenheten - kanske den enda vägen. Men samtidigt, när vi talar om ekumenik, är det viktigt att, åter igen, hålla fram mångfaldens ekumenik där det inte handlar om att ge upp sig själv utan snarare att få vara sig själv i respekt och ömsesidig kärlek i förhållande till den andre.


Ni antiekumener är ute i ogjort väder! Ni har helt missförstått Jesu budskap om enheten. Nej, tvärtom: Låt oss stå upp för en enda Kyrka med mångfaldens uttryckssätt - med Kristus som kärnan och stjärnan.

Påskdagspredikan från TV-gudstjänsten

Följande predikan höll jag i Storkyrkan i dag i högmässan kl 10.00:
Varför gråter du kvinna? Vem letar du efter? (Joh 20:15). Orden riktades till Maria från Magdala när hon stod vid Jesu grav, platsen som var central för hennes obeskrivliga sorg och saknad. Orden riktar sig också till Dig och mig idag. Varför gråter Du?

Så många av oss gråter ibland, gråter därför att vi saknar den vi älskar, gråter förlustens och förtvivlans tårar. Dagligdags gråter människor i förtvivlan här i Sverige och runt om i världen. Tårarna är ett av de många olika uttryck för sorgen. Hur ser Din sorg ut? Vilken smärta bär Du på? Vem letar Du efter? Vem längtar Du efter? Handlar det om Din livspartner, dina barn, din förälder, din vän, ditt arbete, din hälsa? Handlar det om Ditt egenvärde? Handlar det om längtan att få vara den Du är – om Din grundläggande och bärande identitet? Varför gråter Du? Vem letar Du efter? (Joh 20:15)

Maria saknade och grät. Hennes söndagsmorgon, två dagar efter den fasansfulla avrättningen, präglades av förtvivlan, av tomhet, av det svarta. Du kan säkert känna igen Dig i hennes känsla, en känsla av att hela tillvaron bara stannat upp, att ingenting är särskilt viktigt eller meningsfullt längre, en känsla av total förlamning och där framtiden känns som ett jätteberg – omöjligt att bestiga.

Mitt i detta kom det ofattbara, överraskande och omtumlande budskapet. Mot alla odds, mot allt vad förnuft hette, mot allt vad den samlade erfarenheten talade om, hade det givna slutet inte sista ordet. Den till synes färdigformulerade sanningen om tillvaron var inte det yttersta budskapet. Det fanns en fortsättning och det finns en fortsättning. För Maria blev allt ihop förvirrat. Var kroppen stulen? Vem hade lagt honom någon annanstans? Var hade någon lagt honom?

Varför gråter Du kvinna? Vem letar Du efter? (Joh 20:15) Den uppståndne Jesus stod framför henne, inte som en vålnad, inte som en hallucination, men som en ny verklighet – ett reellt möte som förändrade allt.

Marias erfarenhet talar in i vår erfarenhet av sorg och saknad. Vännerna kan säga: Du ska se att det blir bättre, så småningom. Du lär dig att leva med det som är. Det går kanske inte så fort men det blir bättre, något mera uthärdligt. Vi känner igen släktingars och vänners livsviktiga omsorg. Vi behöver varandra när livet gör oss illa på olika sätt. Vi behöver varandras erfarenheter, varandras stöd, varandras ord.

I dag är det påskdag och över stora delar av världen ljuder det obegripligt fantastiska påskdagsropet: Kristus har uppstått! Ja, han är sannerligen uppstånden! Kyrkans budskap är bergfast. Jesus Kristus har uppstått från de döda – inte som en teori, inte som en intressant och livstolkande tanke som lever vidare och ger meningsfull struktur åt livstolkningar. Nej, Han har verkligen, historiskt verkligen, uppstått från de döda. Graven var tom och Maria och de andra lärjungarna var totalt förvirrade mitt i sin sorg och tomhet. Vi vet inte hur uppståndelsen har skett. Vi kan inte vetenskapligt förklara den. Men, kyrkan bekänner att Jesus på tredje dagen uppstått från de döda. En ny möjlighet, en ny skapelse – ett ljus trots allt.

Maria från Magdala blev den första att förkunna om uppståndelsen. I sin förvirring, i sin glädje, i sin sorg, i allt det omtumlande fick hon uppdraget att gå och vittna. Och det är hennes vittnesbörd som sedan spritts över världen. Det är för hennes vittnesbörds skull som jag kan stå här i kyrkan denna påskdagsmorgon och säga till Dig som är med i gudstjänsten framför Tv:n och här i Storkyrkan: När livet gör Dig illa är det inte kört! När Du är beredd att ge upp är Du inte övergiven! Jesus Kristus själv är med Dig i sorgen och smärtan, i längtan och hoppet. Jesus Kristus själv vandrar vid din sida och bär Dig när Du inte orkar gå. Och också döden är besegrad. Det finns en fortsättning bortom livets gränser – en fortsättning som vi inte har tillräckliga ord för. I en av dagens psalmer står det: Här var mellan ljuset och mörkret en strid. Dock segrade ljuset för evig tid. Nedstörtad är döden och tron står opp bland jordiska öden med himmelskt hopp. (Sv. Ps. 146:2) Just så förvirrat, så glatt, så obegripligt, så svårt och så underbart är påskdagens budskap.

Kristus har uppstått från de döda! När den uppståndne Jesus mötte Maria från Magdala, mötte han henne som den hon var, med all den erfarenhet hon bar på, med allt det som var hon. Han såg henne och bekräftade henne. Maria – hennes namn nämndes som ett tecken på denna bekräftelse. Kristus uppstod för den gränslösa kärlekens skull. Maria var älskad som den hon var. Du är älskad som den Du är! Våga därför vara den Du djupast sätt är med allt det som verkligen är Du! Jesus Kristus ser Dig, vill upprätta Dig och bekräfta Dig! Han är den uppståndne – den som vill leda Dig och mig vidare, steg för steg, stund för stund. Vi får följa Honom i våra egna liv och i ljuset av Hans uppståndelse både törs jag och vill jag igen önska Dig en riktigt glad påsk för Kristus har uppstått! Ja, Han är sannerligen uppstånden! Amen