"Du får smör ovanför" eller..?

Evigt liv - egentligen är det just vad kristen tro syftar till. Och så käbblar vi inom och mellan trossamfunden om olika tolkningar, om olika traditioner. Katolikerna har hela sanningen! Nej, Svenska kyrkan har sanningen! Nej, Pingstvännerna har sanningen! Nej den nya kyrkan som just har bildats (den ännu namnlösa) har hela sanningen. Tro som jag gör! Tro som vi gör! Tro som de gör! Men egentligen borde vi stötta varandra i att höja blicken - blicken bortom och ovanför käbblet och se att vad kristen tro handlar om inte är vem som har rätt, vem som är mest "klassisk" i sin kristna tro. Kristen tro handlar om evigt liv och om möjligheten till detta.

Men vad är då evigt liv. Den kristna traditionen har mången gång fokuserat på livet bortom döden - att det är det eviga livet. En stad ovan molnen där rosor aldrig dör, en gyllne morgon. Och visst, tanken på en fortsättning känns trevlig. Men vi får inte fastna i den tanken. Vi vet så lite om livet bortom livet. Det får vi överlämna till Gud.

Det eviga livet är snarare här och nu - en Gudsrelation här och nu. Kristen tro handlar då om att leva sitt liv i de tre grundrelationerna; till Gud, till medmänniskan och till oss själva. Främst handlar det eviga livet om relationen till Gud, en relation som börjar i detta livet, får levas i detta livet och som sedan fortsätter långt bortom språkets möjligheter.

Vad har Jesus med det eviga livet att göra? För oss kristna är Han det eviga livet inkarnerat, förkroppsligat. Han visar oss vad det är att leva i den grundläggande gudsrelationen och vilka konsekvenser den relationen får.

I en värld där så ofattbart många barn dör varje dag, där så ofattbart många skadas i krig, där så ofattbart många inte kan dricka ett glas rent vatten, där så ofattbart många lever i förtorkat land, där har vi inte råd med vårt kristna käbbel om vem som tror mest och bäst. Vi måste leva tron, älska Gud över allting, älska vår nästa och älska oss själva. Jo, vi får faktiskt göra också det sistnämnda. Med fokus på Gud får vi leva det eviga livet här och nu, i den vardag som är din respektive min.

Kanske är det så att vi får smör ovanför när vi dör, d v s att vi kommer till något helt ofattbart och outtalbart men makalöst?! Vi vet inget om det. Låt oss vila i Gudstillit här och nu. Gud är generositetens Gud. Det vittnar hela skapelsen om - en skapelse i regnbågens alla färger. Synd bara att vi kristna inte alltid är lika generösa. Ja, just det. Det är synd!

På Midsommardagen predikar jag i Storkyrkan. Den dagen handlar evangelietexten om brödundret - en eruptiv generositet som inte ser några gränser. Det är underbart! Pris ske Gud!

Generositetens teologi

Gud är generositetens Gud. Skapelsen och försoningen visar på detta och nu i sommartid påminns vi om det. Jag har just varit med om präst- och diakonexamen. Inför en läste vi en utmärkt bok av Cristina Grenholm som arbetar som direktor i Svenska kyrkan. Hon är präst och forskare. Den bok vi läste och samtalade om med blivande präster och diakoner heter "Levande teologi". Det är en bok, i hög utsträckning skriven för lekfolk, präglad av ömsinthet och klarhet, ödmjukhet och tydlighet, kristuscentrering och dialoginriktning. Varje individ myndiggörs som teologer. Teologi skapas inte av professionella. Teologi blir levande och utvecklas när alla får vara med i samtal och process. Hon skriver följande utmärkta ord: " Jag tror inte att vi får del av trons kraft genom att tillämpa tron på samma sätt, utan genom att vi i vår olikhet förmår ge plats åt vars och ens bekännelse till Jesus Kristus, samtidigt som vi tillsammans längtar efter och ber om det eviga livet, det fulländade gudsriket och att det tar gestalt hos oss här och nu. Trons kamp handlar inte om att ha rätt eller fel i tillämpningen av tron, utan om det eviga livet. Det finns utrymme för mångfald i evighetsperspektiv". (s 42 i Levande Teologi. Verbum 2010)

Tänk om vi i våra olika trossamfund och kyrkor kunde ha lite mer av den inställningen istället för att ligga nedgrävda i våra kyrkliga och teologiska skyttegravar. Ingen av oss har hela sanningen. Sanningen om Gud går inte att fånga in. Vi kan nalkas Gud på olika sätt och får göra det. För mig, i den tradition jag står i (i den mån jag endast står i en. Ibland tänker jag att jag och många andra står i många komplementära traditioner) är somliga saker viktiga och för andra är andra saker viktiga. Vi kan lära av varandra, inspireras av varandra i glädje över vårt eget.
Vad jag eftersöker (ibland också hos mig själv) och som jag tycker att Cristina Grenholm ger uttryck för är en generositetens teologi. Låt oss vara generösa såsom Gud själv är generös!

Äntligen!

Igår var det nationaldag och Stockholm visade upp sig från sin bästa sida. Det var sol och vind och flaggorna vajade på de många stängerna. I Storkyrkan hade vi "öppet hus" utan entréavgift. Vi firade nationaldagshögtid (en sorts andakt) och hade inbjudit Elisabeth Tarras Wahlberg som talare. Det blev en fin nationaldagsgudstjänst där också vår gosskör sjöng.

Vi hade också vernissage. Överintendenten Daniel Birnbaum från Moderna museet kom och invigde den videotriptyk som kommer att stå i Storkyrkan hela sommaren. Jonas Dalberg heter konstnären och videofilmerna talar om alltings förgänglighet.

Efter vårt sedvanliga historiska spel där olika personer från vår kyrkas historia träder fram under valven begav sig hustrun och jag oss till Skansen för att fira nationaldagen där. Jag sitter som Svenska kyrkans representant i Rikskommittén Sveriges Nationaldag där jag vid ett flertal tillfällen föreslagit att det på något sätt borde finnas med ett multireligiöst inslag med tanke på att religion spelar en så oerhört stor roll för så väldigt många svenskar. Tanken har avslagits varje gång. Jag har därför försökt lobba för det på andra sätt och naturligtvis också gärna sett att inslaget kunde vara rent kristet.

Igår kunde jag säga "Äntligen!" när programkommittén lät sånggruppen Timotej sjunga tre sommarpsalmer (en vers av varje). Vi fick höra Den blomstertid nu kommer, I denna ljuva sommartid och En vänlig grönskas rika dräkt. Det var fantastiskt och blev ett viktigt inslag som många noterade och gladde sig över. Jag hade gärna sett att Psaltarens 23:e psalm hade lästas av t. ex Stina Ekblad. Den psalmen har alla de tre abrahamitiska religionerna gemensamt och den ger en sommaraktig klang för den som längtar efter det och dessutom är den känd av stora delar av Sveriges folk. Men det var kanske en för häftig önskan...

Men jag och många andra är glada för psalmerna och det blev ett fint firande där kungen höll ett utmärkt tal!

En Gud som är större än vår bekännelse.

Jag fick förmånen att tillsammans med biskopen och ett stort antal prostar åka på studieresa till Chicago och New York. Syftet var att fördjupa lutherska och ekumeniska kontakter och skapa nya kontakter men också att se olika typer av kyrkor och traditioner i ett land som på så många olika sätt påverkar utvecklingen i världen. En av gudstjänsterna som vi firade var i Trinity United Church of Christ i Chicago - en kyrka för svarta präglad av en mer reformert tradition. Gudstjänsten tog 3 timmar varav predikan var 55 minuter. Det kan man kalla en rejäl gudstjänst. Vad vi erfor var en gudstjänstfirande församling som var glada över att vara i sin kyrka, som var beredda att satsa både på och i och för kyrkan och i grunden satsas på Jesus Kristus själv. Det var spännande att vara med och den predikan som pastorn höll över Jobs boks första kapitel gjorde intryck. Samtidigt var det för långt och inte den tradition som jag själv står i. Men ändå...

Ett stort intryck gjorde också en annan kyrka nämligen The Cathedral Church of S:t John the Divine i New York. Det är en enorm katedral som är öppen för alla människor - inneslutande alla som vill känna sig hemma oavsett allt. I katedralen återfanns två judiska menoraljustakar, två asiatiska bönesymboler (tror att de var tibetanska) och vaser i jätteformat som var gåvor från andra religionsutövare. För församlingen var det viktigt med dessa symboler för andra religioner för att, med Kristus i centrum, visa att vi hör ihop, att Gud är Gud bortom våra bekännelser. På hemsidan står det:

Tänk att få vila i detta och känna trygghet i detta att Gud är större än allt och att jag får lovsjunga Jesus Kristus utfrån min kristna tradition utan att behöva trampa på någon annan. Den bortgångne biskopen Krister Stendahl skrev i sin bok "Meanings" ord som för mig blivit så viktiga: "How can I sing my song to Jesus fully and with abandon without feeling it necessary to belittle the faith of others? I believe that question to be crucial for the helth and vitality of Christian theology in the years ahead."

Jag har en dröm som handlar om att Storkyrkan på något sätt skulle kunna få vara platsen för lovsången till Jesus samtidigt som man skulle kunna få uppleva att det är en helig plats fylld av Gud som är bortom alla bekännelser och i alla religioner. Det handlar inte om synkretism. Vi ska inte blanda men det handlar om en gudomlig generositet och öppenhet som bara de kristna kan våga sig på som står riktigt nära korset.

Det handlar om en Gud som är större än vår bekännelse. Den Guden möter jag i Jesus Kristus!

Åter med nytt blogginlägg förhoppningsvis den 6 juni.

Jo, nu bär det av igen. Denna gång ska jag på tjänsteresa med biskop och prostar. Jag återkommer med nytt blogginlägg den 6 juni (förhoppningsvis). Beklagar att det dröjer!
Glad Kristi himmelsfärdshelg, så småningom, önskar jag er alla!

Domkapitlet och löpsedlarna.

Det har skrivits i media om djupt tragiska händelser där präster varit involverade i sådana handlingar som på något sätt i avsevärd mån kan ha skadat det anseende en präst bör ha. Jag vill omedelbart och tydligt understryka att alla former av fysiska och psykiska övergrepp är något som kyrkan tar kraftfullt avstånd ifrån! Det är fasansfullt att människor utsätts för övergrepp av olika slag i sammanhang där man måste kunna förvänta sig stöd, hjälp, vård för själen och praktiskt stöd i svåra situationer. Man ska i alla kyrkans sammanhang kunna lita helt och fullt på kyrkans medarbetare och alldeles särskilt på dem som vigt hela sitt liv i Guds tjänst. Handlingar där personer som innehar vigningstjänst eller annan tjänst i vår kyrka förgriper sig på en annan individ psykiskt eller fysiskt är därför och naturligtvis fullständigt oacceptabla!

Domkapitlen har dock att hantera dylika ärenden  gällande dem som innehar vigningstjänst och har då tre olika alternativa beslutsmöjligheter. Det första är att tilldela prästen en skriftlig erinran vilket är en kraftfull varning. Det andra alternativet är att tilldela prästen en prövotid på tre år. Om något under den tiden kommer upp som antingen är samma handling som upprepats eller liknande handling blir prästen av med rätten att utöva vigningstjänsten. Det tredje alternativet är att frånta prästen rätten att utöva vigningstjänsten. Domkapitlets beslut meddelas i protokoll som är offentliga och därmed tillgängliga för alla som så önskar. Beslutet kan överklagas av den det gäller. Överklagandenämnden är överprövningsinstans och överprövar domkapitelbeslut om de skickas in i laga ordning.

Vad som sägs i domkapitlet, förhandlingarna, är inom lykta dörrar. Alla ledamöter har tystnadsplikt och ingen får referera vad som sagts under mötet. Därför kan vi inte kommentera de fall som media tar upp. Men vad jag kan säga är att inget fall där två eller fler personer är involverade i djupt problematiska situationer är enkla. Vi vrider och vänder på varje sten för att göra en så rättvis och riktig bedömning som möjligt. Vi tar inte hänsyn till prästers popularitet eller annat som i ett sådant fall kan vara ovidkommande. En handling är en handling. Vi jämför naturligtvis med liknande situationer, vi vrider och vänder på varje ärende ur många perspektiv och lyssnar till involverade personers vittnesbörd. Vi har domare med lång juridisk erfarenhet i vårt domkapitel, domare som är oss behjälpliga. Oftast tar ärendegången mycket lång tid och orsakar i sig lidande för alla de inblandade. Men när väl beslut är fattat är ett gediget arbete utfört av domkapitlet.

När media skriver om enskilda fall har de aldrig tillgång till hela det material, alla intervjuer, alla samtal, som domkapitlet har. Vi har att följa kyrkoordningen och det som gäller för en präst eller en diakon. Sedan kan man bli upprörd över att domkapitlet inte alltid fattar det beslut som utanförstående skulle önska. Men vi måste arbeta på det sätt vi gör och detta för att varje involverad individ ska få en så rättvis och riktig behandling som möjligt.

Ibland överklagas domkapitlets beslut och ibland får domkapitlet därmed justera det beslutade.

Allt detta kan vara viktigt att vara medveten om när man läser artiklar i pressen med braskande rubriker på löpsedlarna.

Efter gårdagen.

I går var det Jesusmanifestation i Stockholm! Solen strålade och det blev en otroligt lyckad dag! Sedvanligt var det många olika traditioner runt om och jag själv och en kollega anslöt till katolikernas "torg" i Fatbursbrunnsparken på Södermalm. Vi kom rätt sent p gr av en mässa i Storkyrkan. Men det var fint att få vara där en stund och få vara med och ge uttryck åt vikten av enhet trots olikhet - en ekumenisk grundtanke.

Efter en lunch anslöt kollegan och jag till gudstjänsten i Kungsträdgården. Många tusen var samlade och gudstjänsten var väldigt fin - också den i mångfaldens tecken.

Bland de stånd som fanns uppställda i Kungsträdgården var naturligtvis olika typer av frikyrkliga traditioner mest representerade. Men jag gladdes mycket över att Kristna Studentrörelsen var på plats med ett stånd där de talade om HBT och kristen. Det var viktigt! Ju fler kristna av olika traditioner som kan visa att Jesus inte är några speciellas Jesus utan vår gemensamme Jesus, att ingen kan ta patent på Honom och säga att sådan är han och inte så, ju bättre är det. Jag saknade verkligen fler från Svenska kyrkan. Bortsett från några på scenen (Hakon Långström, Hans Weichbrodt) var de flesta prästerna antingen förklädda eller inte där. Nästa år, om det blir en ny manifestation, hoppas jag på ännu större svenskkyrkligt deltagande.

Åter igen: Vi behöver en dag (åtminstone) och en gudstjänst, där vi kan komma samman bortom alla tolkningar och visa att vi ha en och samma Herre. Jesus säger i dagens evangelietext:

Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig. Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett. (Joh 17:11 )