Jag har försökt att ge uttryck för en öppenhet i min blogg. Jag tror på den inklusiva nåden där jag får känna mig sedd och bekräftad som den jag är, oavsett allt. Samtidigt som jag har denna öppenhet (eller vill ha den och kämpar tillsammans med andra på den vägen) måste jag ha något sorts centrum, något sorts fundament som jag kan stå på. För min del är det fundamentet dubbelbottnat.
Min grundläggande tro och övertygelse är just den att Gud möter mig på ett unikt sätt i Jesus från Nasaret. Egentligen möter mig Gud i alla människor (om jag bara förmår att se det) men i Jesus är det djupare. Den andra botten i mitt fundament är Jesu död och uppståndelse. Jag är fullständigt övertygad om att Jesus har dött på ett kors och uppstått igen på tredje dagen. Det är grunden för min tro. Utifrån den kan jag lyssna tilll andra och om den tron och dess betydelse och konsekvenser vill jag gärna berätta för andra.
Öppenhet och tydlighet hör tätt samman. Ibland glömmer vi det och då blir öppenheten så öppen att det inte finns någon riktig tydlig grund. Å andra sidan kan tydligheten bli så kvävande, så exkluderande, att det blir svårt att andas. Öppenhet och tydlighet är den svåra balansaktens namn.
Mötet med den uppståndne
12 år sedan
7 kommentarer:
Du visar en liberal hållning till olika livsstilar och religioner och det är hedervärt. Men din kristna religion har sina dogmer, riter, sin troslära och sin trosbekännelse. Tolkningarna är många, men doktrinerna finns där och markerar distans och skapar konflikter. Din titel, arbetsdräkt och ditt språkbruk visar på din trohet till doktrinerna och din kyrkas traditioner. Vi är många som tror på en högre kraft, en älskande Gud, men som tvivlar på din kyrkas metoder att representera den. Här finns problem för dig att ta tag i, för att göra din kyrka mer trovärdig. ”Gräv där du står”, för att bruka ditt eget uttryck. Gå till grunden med din kyrkas karriärplaneringssystem, konkurrensen hos anställda/frivilliga, mobbing, titelsjuka, könskrig, pråliga högtidskostymer och retorik som markerar upphöjdhet och distans. Här skulle, tyvärr, din företrädare, Jesus, känna igen sin egen tids kyrka. Ledarskap är vetenskap och talang och bygger i grunden på en människosyn, som finns hos de styrande. Konsekvenserna av den ser man tydligast längre ned i hierarkin. Din företrädare förföljdes och dödades av dåtidens politiska och religiösa makter. Idag låtsas kyrkan, som om den konflikten inte längre finns och har i stället lierat sig med de jordiska makterna och blivit en av dem. Din tydliga uppgörelse med den ”klassiska kristendomen” och dess system för att bevara den, skulle ”i sanning” upplevas som ”att följa Kristus”.
Svenska kyrkan är ett trossamfund bland andra trossamfund även om vi är det största i Sverige och faktiskt även världens största evangelisk lutherska kyrka. Som trossamfund måste vi naturligtvis ha en grund att stå på. Den grunden är Bibeln men också ett antal dogmer. Men dessa dogmer måste tolkas. Vare sig Bibeln eller dogmerna är telefonkatalogstext. De måste förstås in i vår egen tid, in i vårt sammanhang. Dogmerna skapar naturligtvis en distans till människor av annan trosåskådning. Men vi är olika och får vara olika i respekt för varandra.
Visst finns det problem att ta tag i i kyrkans sammanhang. Kyrkan med alla dess medlemmar består av en skara förlåtna syndare. Den förlåtelsen får vi leva i och börja om i. Visst finns det konflikter i kyrkans sammanhang, visst finns en hel del av det du skisserat även om Du blandar allt möjligt - både liturgiska kläder och mobbing.
De liturgiska kläderna är en sorts festkläder. Tanken är att gudstjänsten ska vara en glädjestund, en sorts fest med andhämtning mitt i allt och inför den kommande veckans alla måsten - en andhämtning med uppbyggelse. Därför klär vi oss i speciella kläder, använder fina dukar och fina saker som vi ställer på bordet (altaret) - ungefär som när man har en fest hemma och vill göra fint för dem som kommer.
Den negativa retoriken, könskrig, konkurrens och titelsjuka kan ibland göra mig förtvivlad. Där kan vi alla hjälpas åt att förändra - både inom och utanför kyrkan.
Gällande kyrkans påstådda "liering" med makten (sett ur ett lokalt svenskt perspektiv)är jag inte säker på att Du ger en helt korrekt beskrivning utifrån dagens situation. Kyrkans uppgift är att bära ut evangeliet (glädjebudskapet om Jesus Kristus) - ett evangelium som handlar om upprättelse och bekräftelse av den enskilda människan och där är kyrkan ibland en nagel i ögat på dem som bestämmer. Kyrkan kan vara politisk i sitt engagemang för den "lilla" människan men blir aldrig partipolitisk.
Det viktigaste är ju att följa Kristus i vår egen tid, i vårt eget sammanhang och utifrån våra egna förutsättningar.
Jag tror vi är många som "hjälps åt med att påverka" Svenska kyrkan genom att lämna den åt sitt öde, faktiskt. Det finns inget annat sätt att följa livet än att ge upp det som är dött. Tyvärr - TYVÄRR - så har jag kommit fram till att det är så.
Svenska kyrkan är sannerligen inte död. Tvärtom! Hon lever men på olika sätt i olika församlingar och i olika sammanhang. Alla vi som är medlemmar kan vara med och bidra till livet i kyrkan, vara med i gudstjänstsammanhang, samtalssammanhang, bönegrupper och andra livsviktiga sammanhang. Svenska kyrkan har en uppgift i vårt land - uppgiften att sprida evangelium - det glada budskapet, det upprättande budskapet. Det får vi göra tillsammans. Kyrkan är inte bara dess präster, musiker, vaktmästare och övriga anställda utan i allra högsta grad dess medlemmar. Till "Li" och till alla andra vill jag säga: Tillsammans får vi vara kyrka. Tillsammans får vi leva det glada budskapet. Tillsammans! Kyrkan är inte döende eller död!
Tack för ditt svar.
Svenska kyrkan är inte död, skriver du. Men är inte det ett problem om man känner så? För allt som Tony ovan skriver?
När man säger och upplever att kyrkan är död gäller det att också, menar jag, uttrycka exakt vad man menar och vad som skulle vara alternativet. Jag respekterar absolut andras uppfattningar om kyrkan som död samtidigt som jag inte tror att den som har den synen på kyrkan har full insyn och känner till allt levande som finns i de olika församlingarna runt om. Det är så mycket som sker av positiva saker som det skrivs om och än mer positiva saker som sker som det inte skrivs om, som inte kommer till allmänhetens kännedom och som kanske inte heller ska göra det. Det handlar om viktiga enskilda samtal, stöd och hjälp på olika sätt. Ja, i de olika församlingarna sker fantatstiskt mycket som betyder liv för så många.
Ja ett av problemen är kanske att man inte har full insyn! Men jag kanske egentligen är ute efter en helt annan typ av kyrka.
Nu ska jag sova! Gonatt!
Skicka en kommentar