torsdag 8 oktober 2009

Avdop och dop

I tidningen Dagen (http://www.dagen.se/) har jag idag skrivit en debattartikel om avdop som Unga humanister Väst bedrev på bokmässan. Det är naturligtvis också ett argumenterande för dopet. Jag publicerar här det jag skickade in till tidningen Dagen:
Avdop – en omöjlighet! Jag var på bokmässan i Göteborg och gladdes över den mångfald som samsades i mässhallarna. Där fans de stora bokförlagen monter vid monter med de små förlagen. Där fanns muslimska grupper tillsammans med kristna förlag. Där fanns månadstidningar och dagstidningar och mycket annat i en god och härlig blandning med respekt för olikhet och mångfald. Med ett undantag – Unga Humanister Väst. De erbjöd i sin monter möjlighet till avdop genom ett läst ritual, vattenbegjutning och avtorkande med hårtork – ett ritual som väldigt lätt kunde tolkas som ett direkt angrepp mot de olika kyrkornas doptradition. Man måste ha respekt för andras trosövertygelser även om man inte delar dem och så länge de inte ger uttryck för en människofientlig livsåskådning. Samtidigt finns det gränser för vad man som kristen stillatigande kan acceptera och den gränsen, menar jag, är nådd och näst intill överträdd av Unga Humanister Väst när man på bokmässan helt respektlöst lanserade ett avdopsritual.
Jag utgår från att Unga Humanister Väst är seriösa och inte vill skoja i största allmänhet utan vill visa respekt för alla människor oavsett allt. Jag utgår också från att samma organisation tror på avdopet. Men frågan är: Vad är det som sker? Kan man alls bli avdöpt, göra dopet ogjort? Dopet är ett kärlekstecken från Gud. Det lilla barnet (liksom den vuxne – även Humanisten) är oändligt älskad av Gud. Det är dopet ett tecken på – inte starten på, såsom vi lär i Svenska kyrkan. Det som sker när ett barn döps är att det tas upp i Svenska kyrkan liksom det tas upp i den världsvida kristna kyrkan som består av alla döpta genom alla tider. Men barnet kan också anmälas in i Svenska kyrkan utan att döpas därför att föräldrarna tycker att barnet ska få välja självt om det vill bli döpt eller inte. Det är också mycket vanligt att man döps under sin konfirmandtid.
Den lilla bebisen får i dopet veta att han eller hon aldrig någonsin är övergiven av Gud, oavsett allt. Dopet registreras i kyrkans dopbok. Dopet kan aldrig göras ogjort. Det kan aldrig suddas ut, som om Guds kärlek skulle upphöra. En gång döpt – alltid döpt. Inga avdop i världen kan ändra på den saken. Sedan kan man ta avstånd från sitt dop i den bemärkelsen att man inte konfirmeras, att man lämnar Svenska kyrkan, att man inte bekänner sig som kristen, att man inte tror på Gud.
I Svenska kyrkan menar vi att vårdnadshavarna har ansvar för barnets fostran. Den goda föräldern vill ge det som vederbörande tycker är bäst för sitt barn. I olika familjer har man olika åsikter om vad som är bäst i förhållande till dopet. Men många väljer fortfarande att låta döpa sina barn. Kyrkan välkomnar detta därför att det ger oss en möjlighet att visa på dopets teologiska grundtes: oändligt älskad och aldrig någonsin övergiven. Alla föräldrar som jag mött i dopsammanhang, oavsett egen livsåskådning, har glatt sig över denna sammanfattande teologi. Detta betyder mycket för dem utan att de behöver precissera varför. Man är också glad över barnets medlemskap i samma kyrka som man själv tillhör. Familjen hör ihop också i kyrkans sammanhang. Unga Humanister Väst är kritiska till dopet som medlemsgrundande och menar att barnet självt måste få välja. Om barnet har öppna och kloka föräldrar lyssnar de naturligtvis till den ungdom som, efter eget moget ställningstagande, vill gå ur kyrkan och skriver under barnets utträdesblankett i godkännande syfte. Ingen får tvingas att vara kvar mot sin egen bestämda vilja. Men oavsett om man lämnar Svenska kyrkan kan dopet aldrig göras ogjort – hur mycket man än försöker påstå det från Unga humanister Väst.
I en värld som ser ut som den gör med många unga människor som skär sig i desperation över sin egen livssituation, som tar sitt liv i förtvivlan, som lever i miljöer där de inte är sedda, respekterade och upprättade, har de kristna trossamfunden, inklusive Svenska kyrkan, mycket att ge av kärlek och omsorg. Det är en kärlek och omsorg som handlar om att de är älskade oavsett allt, oavsett vad de gör, vad de har, vilka de umgås med o s v. Just detta vill dopet uttrycka. Därför är dopet så viktigt. Och Svenska kyrkan får vara ett hem där också rättigheten finns att ”flytta hemifrån” i myndig ålder eller med föräldrarnas medgivande. Till Lars Karlsson och alla andra från Unga humanister Väst vill jag därför säga: Stäng av hårtorken och satsa på seriösa samtal och diskussioner istället! Det är respektingivande!

8 kommentarer:

Maja sa...

Bra. Samtal vore bättre, men då krävs argument förstås, det är enklare att raljera. Jag tycker mest att Humanisterna är en gäspning. Gud har väl nån plan för dem med.

En annan sak, kommer det nåt mer om Jacobs kyrka? Du puffade för det för lite sedan.

Lars Flemström sa...

Jättebra. Du har uttryckt mina innersta tankar. Dopet kan aldrig göras ogjort. Jag är döpt i Västerås domkyrka, i - som det nu känns - en annan tid. Det är ett evigt förbund, som inte upphör med den jordiska döden. Om jag inte gillar Svenska kyrkans nutida vägval, så är det bara att gå ur, och bilda "eget"! Inte alls. De som säger så, en är biskop, skändar dopet.

Det hann gå exakt 65 år innan jag tog emot ett sakrament för andra gången i Västerås domkyrka. Och då tänker jag på Petrus Magnus, som vid samma årstid år 1524 hade vandrat hela vägen från Rom, där han hade blivit insatt i den apostoliska successionen av påvens hovpredikant, vid samma årstid kom han till sin domkyrka, som är min dopkyrka. Därför är Svenska kyrkan den enda protestantiska kyrkan i världen, där den den apostoliska succesionen har förts vidare från biskop till biskop. Trådarna löper samman i Västerås domkyrka, ett förbund med alla kristna i hela världen, över alla samfundsgränser, och med alla tidigare generationer kristna, på båda sidor om den s.k. reformationen, och innan Sverige ens var kristnat.

Redan då fanns det som skulle bli Svenska kyrkan, utanför Sveriges gränser. Genom dopet inträder vi i detta förbund, och det kan aldrig utplånas.

Man ska inte driva med dopet, lika lite som vi kristna ska förlöjliga någon annan religions profet. Någon respekt får även de icke-troende visa. Vi har alla rätt att kritisera och ta avstånd från en religion, som vi inte tror på. Men vi har inte rätt att skymfa det som hålls heligt av de troende, oavsett vilken religion vi talar om.

Per-Ola Larsson sa...

Så här svarade jag till Dagen, som inte vill punlicera det:

Åke Bonnier vill ha samtal om Dopet (Dagen 8/10). Utmärkt. I en medmänsklig dialog kanske vi kan börja med att söka förstå varför medkristna uppfattar dopet på annat sätt än jag. Men Åke skriver lika snabbt: ”Dopet kan aldrig göras ogjort. Det kan aldrig suddas ut, som om Guds kärlek skulle upphöra. En gång döpt - alltid döpt” . Den uppfattningen präglar inte baptister, pingstvänner m fl. De accepterar inte dop av barn. Därför förde påven krig mot dem redan i tidig medeltid. Då kallades de bl a för katharer och valdensare, m fl skällsord. Och vi i Svenska Kyrkan skall fortfarande fördöma ”vederdöparna” enligt den gällande Confessio Augustana från 1530 och fastställd för Sverige på Uppsala möte 1593. I artikel IX läser vi: ”Vi fördöma vederdöparna som bestrida att barnen bli frälsta genom dopet”.
Så kan vi givetvis inte hålla på. Därför föreslog jag i en motion till 1983 års kyrkomöte att ändra den otidsenliga bekännelsen, som i detta stycke knappast har någon förankring i Guds ord. Vårt millennium har inte resurser för sådana motsättningar. Svensk kristenhet måste samverka och finna nya vägar för Ordet. Inte ens den dåvarande radikale domprosten i Stockholm Ludvig Jönsson ville ändra bekännelsen. En kompromiss ledde till en bekännelsekommitté som efter alla trätor under 10 år endast åstadkom en menlös röd liten bok. ”Det bidde inte ens en liten tumme”. Vi måste bryta oss loss från meningslösa historiska bindningar och i svensk kristenhet finna nya resurser och former för Ordets väg till människan.
Sekulariseringen går fram med stormsteg. På 1600-talet var prästen en bonde bland bönder eller en soldat bland soldater. Församlingen var en sluten enhet. Prästen hade en social identitet med resp församlingsmedlemar i resp sociala situation. Prästen lever fortfarande ofta som en bonde men utan bönder.
Samtidens och framtidens folk tillbringar ytterst liten tid i hemmet men mycket tid på arbetet och fritidsstället. På dessa ställen har den nye svensken sina sociala kontakter. Där måste Kyrkan finnas, ungefär som Jesus fick sin största respons bland fiskare och skattetjänstemän i deras arbetsmiljö.
Låt alltså följa domprosten Bonniers förslag: Samtala om dopet med målet att
 acceptera varandras dopsyn
 använda vår ringa kraft för att styra andlig inspirationen till svensken i hans vardagssituation

Per-Ola Larsson
F d Stockholms Församlingsdelegerades ordförande
(Numera präst som nyligen av biskop Krook och hennes domkapitel förklarats olämplig – utan angivande av orsak - att utöva mitt ämbete, Jag tolkar det som att kyrkoledningen i Stockholm inte vill ha någon förnyelse. Det innebär inte att jag förlorat tron på Kyrkornas möjligheter att i samverkan förnya Kyrkan i ett sekulariserat samhälle. Församlingarnas medlemmar måste emellertid mobiliseras och verka för en omfattande förnyelse. Kanske vi inte behöver det ålderdomliga domkapitlet med sina medeltida traditioner längre?)

Maja sa...

Var inte ledsen Per-Ola att de anser dig olämplig, det är närmast en hedersbetygelse. Svenska kyrkan vill inte ha människor som brinner, de vill ha människor som säger att de brinner (läpparnas bekännelse) så att de slipper göra nåt på allvar.

Lars Flemström sa...

Visst är det relevant att fördöma dem som förnekar mitt dop. De har ju verkligen fördömt mig! Hur kan man öht fördöma någon annans dop? Vi fördömer ju inte deras dop! Svk har ju inte någon dogm om att att man MÅSTE döpas före en viss ålder. Det är snarare vederdöparna, som har dogm om att man måste döpas EFTER en viss ålder, för att dopet ska bli giltigt. Jag håller verkligen med Åke i det han skriver om dopet. Ska vi låta sakrementsförnekarna ta ifrån oss alla sakrament?

Sedan har vi en aspekt av dopet som Åke inte har tagit upp. Och det är när barn får växa upp i hem, där det ständigt pratas om Gud och Jesus, fastän barnen inte är döpta. Det är klart att detta tilldrar sig djävulens intresse. Jag har ibland undrat varför vissa personer, som är uppvuxna i frikyrkomiljön, är så genuint ondsinta. Och varför ateister, som är uppvuxna i en helt sekulariserad miljö, kan vara riktigt hyggliga, även om de inte heller är döpta.

Något sker i dopet. Oavsett vid vilken ålder man blir döpt. Men detta mysterium, som sker i dopet, får man alltså inte förrän man är döpt. Sedan har ju Åke mycket rätt i att även odöpta personer är oändligt älskade av Gud, att Guds erbjudande till alla människor inte har vare sig någon
undre eller övre åldersgräns. Därför kan vi erkänna frikyrkornas dop, även om de inte erkänner vårt dop. Men det är en fråga som frikyrkorna "brottas" med idag.

I Uppsala mötes besut från 1593, står det att Svenska kyrkan (som inte kallades så på den tiden) fördömer BÅDE papisterna och vederdöparna. "Fördöma" må nu vara ett starkt ord, men det är ändå MYCKET mildare än fördömandet av alla icke-katoliker i den tridentinska bekännelsen från 1545, som kräver att katoliker ska fördöma alla icke-katoliker "på samma sätt" som Katolska kyrkan gjorde då. Tortyr och mord.

Varför ska Svk ensidigt ta avstånd från sin egen bekännelse?

Jonas sa...

Ja Gud har helt säkert plats för humanisterna, om de omvänder sig det vill säga, och det ska vi ju hoppas på och arbeta för - det vill säga missionera. Bland annat på grund därav är det väldigt bra att vi alltid försöker bemöta dem, till exempel genom att skriva bra debattinlägg som det i Dagen.

På samma sätt bör också Svenska kyrkan stå upp för det vi bekänner: ett enda dop till syndernas förlåtelse (och att ett dop inte förutsätter den personliga tron hos den som döps). Det enda dopet kan heller aldrig göras om vilket vi ju också bör tala om i samtal med de frikyrkliga församlingar där "omdop" förekommer.

AVDOP-HUMANISTER ÅTALAR KRISTENDOMEN sa...

AVDOP-HUMANISTERNA
befaller Kali=Dödens Gud Döda Alla Döpta därför att 10% av Jordens Befolkning som är Döpta Mördat, Våldtagit och Plundrat till sig 90%av Jordens Resurser.
Hälsningar!
Avdop-Humanisterna.

Anonym sa...

Dopet har alltid varit en fråga för diskussion, eftersom vår gode Martin Luther inte tycktes ha säskilt mycket ljus över saken. Det synes mej som att det bibliska dopet(om vi vill följa bibeln)är det dop som följer efter vår privata omvändelse och bekännelse av vår personliga tro på Herren Jesus Kristus.Rom.10:9-10.Jag kan inte se att Kristi kyrka kan växa på annat sätt än genom pånyttfödda, troende och döpta män och kvinnor.Deras barn välsignas in i gemenskapen på grund av sina troende föräldrar och kan själva avgöra tidpunkten för sina dop.Sa Sten