Öppet brev till Humanisterna

Bästa medlemmar i Humanisterna,
Efter att ha läst Christer Sturmarks m fl. artikel i dag på Brännpunkt i Svenska Dagbladet (http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/myt-att-kristendomen-byggt-sverige_4344755.svd) måste jag få ställa en fråga. På vilket sätt skulle det vara fel att låta den största av våra religioner i Sverige få en särställning i skolundervisningen? Vem lider av att unga människor lär sig mer av det som präglat så mycket av vår kulturtradition men också i viss mån vår lagstiftning? Vem lider av att lära sig mer om Jesu undervisning i vilket den Gyllne regeln ingår - en regel som återfinns också i judendomen men då negativt formulerad. När Jesus i Matt 7:12 talar om den är den positivt sagd: "Allt vad ni vill att människor skall göra för er, det skall ni också göra för dem." När Konfucius talar om den Gyllne regeln säger han: man ska leva som man lär, men man ska också lära som man lever. Det är sannerligen inte samma sak.

Men oavsett detta så är min fråga seriös: Vem lider av att barn och ungdomar får en extra bra kunskap om det egna? Självklart ska skolan undervisa i religionshistoria med judendom, islam, buddism, hinduism, ateism etc. En grundläggande orientering med god kunskap som följd gällande andras tro och övertygelse är viktigt i ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle, men ungdomar behöver också en seriös undervisning i den tradition som ligger oss närmast här i Sverige.

Att som Sturmark, m fl, rallarsvinga mot kristendomen är genant. Den kristna traditionen består inte enbart av fundamentalister. I den judiska traditionen säger man ibland, halvt på skämt - halvt på allvar: där det finns två judar finns det tre åsikter. Det vill understryka att diskussionen är viktig, att man kan se och förstå den judiska tron och traditionen på olika sätt. Likadant är det i kristendomen. Det finns olika bibeltolkningar, olika förståelse av vad trosbekännelsens artiklar betyder etc, etc. Vad betyder det att Gud skapade världen? Vad betyder det att tro på en allsmäktig Gud? Vad betyder det att säga att Jesus var jungfrufödd? Vad betyder det att säga att Jesus gjorde under och vad betyder dessa texter idag?

Självklart har ni Humanister rätt att hävda ateismen som den klokaste hållningen. Jag menar också att elever i skolan ska få del av vad Humanisterna och ateistisk hållning står för. Man kan mycket väl bjuda in en Humanist till en lektion att diskutera med eleverna utifrån ateismens grundhållning likaledes som man kan bjuda in en präst eller en imam eller en rabbin eller en...
Det handlar inte om att försöka hindra en bred kunskap om livsåskådningar i Sverige. Men ska vi alls kunna föra en dialog, värd namnet, med människor av annan tro måste vi ha kunskap om den tradition som, vare sig Christer Sturmark, PC Jersild, Morgan Johansson eller Olle Häggström vill det eller inte, ändå har påverkat samhället och som fortfarande spelar en viktig roll i vårt samhälle i både medgång och motgång. Okunskap om både det egna och andras föder rädsla och rädsla riskerar att föda fientlighet.

Låt oss värna om en bred kunskap men inkluderande en fördjupning av det som sedan 1000-talet är vårt!

No Tears for Queers

Jag var i går med min äldsta dotter på Stadsteaterns lilla scen där Riksteatern gästspelade en oerhört angelägen pjäs om manlighet och hatbrott. No Tears for Queers är titeln. Pjäsen handlar om hatbrott gent emot tre homosexuella män, ett i USA och två i Sverige. Pjäsen är en dramatisering av Mattias Brunn och bygger på Johan Hiltons reportagebok med samma titel.

Jag var skakad när takbelysningen tändes efter en timme och tjugo minuter. Mina tankar hoppade i skallen och jag samtalade mycket med min dotter som har kloka tankar också i dessa frågor. Hur kan människor bete sig så djävulskt gent emot andra människor bara för att de har en annan sexuell identitet? Vart tar människovärdet vägen? När vi värderar sexuell identitet och kanske säger att t ex homosexualitet är något onaturligt, bidrar vi då till att göda homofobi som i sin tur, dragen till sin spets leder till hatbrott? När kristna fördömer homosexualitet, kan man då komma förbi att det handlar om homofobi? Måste kyrkan stå för en antihomosexuell hållning för att vara trogen Bibeln? Vi är många som menar att det inte behöver vara så.

Ni som läser min blogg och hävdar motsatt åsikt må gärna göra det och beskylla mig för både det ena och det andra. Det börjar jag bli van vid och det är väl smällar man får ta i min roll. Men jag hävdar bestämt att kyrkan än mer, och med Jesu hela livshållning som grund, borde stå upp för människors rätt att få "komma ut" som dem de är på djupet, bli respekterade för sin sexuella identitet så länge den inte skadar dem själva eller någon annan. Kyrkan har så oerhört länge låst in människor i garderober i den bemärkelsen att man har skambelagt annan sexualitet än den heterosexuella.

Vill vi ha en bättre värld, en värld präglad av medmänsklighet och respekt, en värld där kärleken är störst av allt, en värld där vi ser varandra, där vi bryr oss om varandra, då måste vi börja sopa bort det skräp som finns i vår närhet, skräp som vi kanske själva bär på. Vill vi ha en bättre värld kan vi inte fortsätta på fördömandets väg utan istället se på varandra som bröder och systrar. Homofobi göder en fasansfull värld och homofobin finns i en kyrka nära Dig långt ifrån Jesus själv.

Gå och se "No Tears for Queers"! Mer information ges på www.riksteatern.se/notearsforqueers

Har Gud kommit tillbaka?

Frågan är konstig och återfinns implicit i tankar på Guds återkomst som återspeglas i den i och för sig utmärkta artikeln på Idagsidan i Svenska Dagbladet: http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/existentiellt/sverige-star-modell-for-en-ny-andlighet_4310195.svd. Jag tror inte att Gud har kommit tillbaka. Gud har alltid funnits här - också i det "sekulariserade" Sverige. Trots högt utvecklad individualism, trots få verkligt bekännande religiösa människor finns Gud närvarande - också i människors liv. Men man har inte språk för det man tror på och man tar avstånd från sådant som man tror att andra tror på utan att riktigt veta. Det finns också, menar jag (och kyrkofadern Augustinus och författaren August Strindberg m fl.) en inneboende längtan hos varje människa, en längtan efter "något mer" något bättre, något större än det som går att mäta och väga. Ordet Gud (en bokstavskombination) tycks det ha gått troll i för somliga. Man tycks vara allergisk och slår bort det med en ryggmärgsreflex. men ändå finns längtan där hos oss alla - en längtan efter kärleken, en längtan efter meningen, en längtan efter det som bär när allt känns nattsvart, en längtan efter ljuset i det vardagsgrå.

För mig är Gud just allt det ovan beskrivna - kärleken, ljuset - meningen (eller den som ger mitt liv en mening), den som bär när allt bara är slitit och jag undrar hur allt ska bli och den som möter mig i varje medmänniska bara jag har förmågan att se det. Tydligast finns Gud i den historiske Jesus som levde, dog och uppstod.

Kanske är det så att de som är "gudsallergiska" blandar ihop bilden av Gud med Gud. Dessutom kanske man alltför lätt fastnar i en antropomorf syn på Gud där Gud blir en gubbe på ett moln.

En kollega sa till sin fru att hon är nr 2 i hans liv (och han var nr 2 i hennes liv) för Gud är nr 1. Jag skulle aldrig kunna säga så för Gud möter överallt i alla. Den andliga väg jag vandrar handlar om en kollektiv spiritualitet där vägen till Gud - mötesplatsen med Gud är genom och med min medmänniska, genom och med Dig!

Du som läser min blogg just nu - det vore spännande - oavsett Din livsåskådning - om Du skrev några rader om Din egen syn på Gud. Har Gud kommit tillbaka i människor medvetande? Är Gud betydelsefull i Ditt liv?

Äktenskapet

Störst av allt är kärleken skriver aposteln Paulus i 1 Kor 13:13. Det är underbara ord som ingår i en text som med största sannolikhet handlar om den gudomliga kärleken. Den är verkligen störst av allt. Gud älskar och har visat sin kärlek till oss människor på flera sätt men tydligast i Jesus Kristus och Hans liv, död och uppståndelse. Vår mänskliga uppgift är att genom ord och handling visa på den gudomliga kärleken. Det är vår kallelse som kristna, ja egentligen alla människors kallelse. Ett sätt att visa på den gudomliga kärleken är att ingå äktenskap där två personers uppgift är att leva i ett troget och livslångt förhållande där man får växa till sin ande och själ tillsammans (jo också kroppen får växa på ett sådant sätt som är hälsosamt), där man kan utvecklas tillsammans, gråta tillsammans, skratta tillsammans.

Svenska kyrkan stödjer trofasta förhållanden med livslång inriktning. Det är vår grundhållning oavsett kön. Vi vill att två människor som älskar varandra djupt och innerligt och som inte skadar varandra eller sig själva ska kunna leva ihop under juridiska former som är lika för både heterosexuella och homosexuella par. Vi vill att dessa par ska kunna få förbön och välsignelse i en gudstjänst i kyrkan. Vi vill sedan stötta dem på olika sätt genom återsamtal, genom dopsamtal, genom att vara livsguider för dem i deras gemensamma liv.

Svenska kyrkan menar, enligt kyrkomötets beslut, att det är viktigt att alla par behandlas på samma sätt, att alla par har samma kyrkliga rättigheter.

Den viktiga roll som kyrkan nu har är att på olika sätt stödja makarna, be för dem, lyssna till dem och samtala med dem. Låt oss ta den rollen på allvar. Låt oss bli ännu bättre på att följa upp vigselpar och låt oss bli ännu bättre på förberedelsen innan själva vigseln. Det är en av mina önskedrömmar.

Och jag tillåter mig att önskedrömma och jag hoppas att drömmen ska besannas!

Tragik i kyrkorna!

Det är djupt tragiskt med situationen i Växjö stift. Jag har bara läst i tidningarna så jag kan inte göra några djupare uttalanden. Jag vet för lite. Det enda jag vet av egen erfarenhet från konflikter är att "det behövs två för en tango..". Kyrkan behöver arbetsro för att kunna koncentrera sig på sitt viktiga uppdrag att bäraa ut evangelium genom gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Vem som har den kyrkliga makten - om det är den eller den - är kanske inte så våldsamt viktigt så länge det stora uppdraget blir utfört på ett bra sätt. När vi slåss om makten - oavsett var - riskerar vi att låta som lärjungarna som ville sitta på Jesu högra och vänstra sida (Mark 10:35-37).

Lika tragiskt är det med katolska kyrkans pedofiliproblematik. Låt oss inte döma den katolska kyrkan för detta. Men det är fasansfullt att det finns/fanns präster som kunde utnyttja barn på detta avskyvärda sätt - barn som blivit vuxna och märkta för livet. Jesus fördömer dem som förleder en av dessa små (Mark 9:42). Att påven inte ber de drabbade om ursäkt även om han fördömer gärningen är märkligt, men säkert finns det förklaringar. Läser man dagens nr av DN tycks familjerna hoppas på en sådan ursäkt. Ursäkten betyder mycket, symboliskt.

Tala tydligt om Jesus!

Det är vad kyrkan ska göra. Vi ska tala tydligt om Jesus såsom vi förstår Honom genom Bibelns Ord och tolkad in i vår tid. Jesus Kristus är sann Gud och sann människa. Om Honom får vi tala tydligt i ord och handling. Det handlar om den historiske Jesus som levde och verkade i dåvarande Palestina och den uppståndne Jesus som lever och verkar i vår värld idag. Låt oss tala högt om Jesus som var en man som upprättade människor, som såg och inkluderade mer än exkluderade.

Detta uppdrag har alla kristna men några av oss är vigda in i ett livslångt uppdrag som präster i den del av den världsvida kyrkan som kallas Svenska kyrkan. Varje präst har en inre kallelse som bekräftas av kyrkans antagning och vigning. Det är ingen mänsklig rättighet att bli präst utan båda kallelserna (den inre och den yttre) krävs för att vigas.

Sedan 1960 har Svenska kyrkan präster som är män och kvinnor. I 50 år har vi som systrar och bröder kunnat fira gudstjänster tillsammans. Tyvärr har kvinnoprästmptståndet funnits länge i vår kyrka även om det nu bara är i några få sammanhang (tack och lov)! Jag kan inte begripa varför könet skulle vara så viktigt! Det handlar inte om att vi är män eller kvinnor. Det handlar om vårt uppdrag att tala tydligt om Jesus i Ordets förkunnelse och i räckandet av sakramenten.
Kyrkans ordning är nu att bara präster som kan samarbeta fullt ut med andra personer i vigningstjänsten oavsett om de är män eller kvinnor, kan komma på fråga för vigning eller kyrkoherdetjänster.

Idag invigde vi en utställning i S:t Jacobs kyrka som handlar om 8 kvinnor som blivit prästvigda varav två är biskopar. Det är en glädje att vi får ha den utställningen. Tack Arbetets museum och tack Svenska kyrkan på nationell nivå!!

Gå gärna in i kyrkan och se utställningen! Den finns på plats t o m Palmsöndagen. Den dagen firar vi mässa i kyrkan med biskop Eva Brunne och dirketor Madeleine Åhlstedt från S:ta Katharinastiftelsen (Margit Sahlins skapelse).

Spännande dag!

Välkommen kära läsare till Storkyrkosalen, Trädgårdsgatan 9/Stortorget 1 den 20 februari kl. 10.00 till en stiftshistorisk sammankomst. Följande program erbjuds:

10.00 Välkommen
10.05 biskop Eva Brunne
10.20 Ragnar Norrman "perspektiv på Stockholms kyrkohistoria" (17- och 1800-tal)
11.15. Anders Jarlert " Stockholms präster mellan antinazism och antisemitism"
12.00 Kaffepaus på Stockholms stadsmissions café i Grillska huset på Stortorget
13.00 Öppen diskussion om framtida stiftshistoriskt arbete.

Anmälan till komminister Magnus Olsson i Skarpnäcks församling (magnus.olsson@svenskakyrkan.se)


Du behöver inte vara präst för att vara med!

Stoppa bibelmissbruket!

Hur ser Du på Bibeln? Vad är den för Dig? Kanske bara en skönlitterär bok - en av de mest kända och spridda i världen, en kulturskatt utan lika som påverkat konst, litteratur, teater, dans och musik och naturligtvis mycket annat.. Hur ser Du på Bibeln? Kanske är den en religiös urkund som går att studera, analysera, kritisera och hitta tolkningsalternativ i? För många är den ett objekt för den typen av verksamhet. Hur ser Du på Bibeln? Kanske är den Guds Ord. Gud talar genom Bibeln till oss och den är sann på alla plan. Det är bara att slå upp och läsa rakt av som det står så talar Gud. Bibeln som Guds Ord överglänser alla vetenskapliga försök till förklaringar av världshistorien. Hur ser Du på Bibeln? Kanske finner Du Guds Ord i Bibeln. Mitt bland alla knöligheter, alla motsägelser, alla ofullständiga bibelverser, alla dubbeltexter och motsägelser talar Gud in i vårt eget liv på ett sätt som inte nödvändigtvis behöver vara historiskt sant men som talar på ett annat mer existentiellt sätt. Kanske har vissa texter (t ex. Kristi död och uppståndelse) historiskt värde medan andra texter har mer legendarisk karaktär. Hur ser Du på Bibeln? Nog är det en viktig bok, en angelägen bok och kyrkans uppdrag är att levandegöra Bibeln för vår samtid där levandegöra står för att göra den angelägen in i en människas liv.

Jag blir så trött när jag ser Aftonbladets rubrik om OS-bibeln. Genom Aftonbladet kan man få del av denna bibel som sannerligen inte är Guds Ord utan snarare sportredaktionens ord. Men när man talar om OS-bibeln eller, som Teknikmagasinet, Prylbibeln, undrar jag vad man menar med ordet bibel. Är Bibeln en bok som innehåller all fakta? Ger den svar på alla frågor? Har den rätt i alla sammanhang? Eller är den, som jag menar, motsägelsefull, innehållandes många olika texttyper (historiska texter, brevtexter, poetiska texter, profetiska texter etc. ..). OS-bibeln - ska den läsas rakt av, ska den tolkas? Hur ska jag förstå ordet bibel?

Personligen tycker jag att det har kommit att bli ett bibelmissbruk genom användandet av ordet bibel i alla möjliga sammanhang. Bibeln är så mycket större, så mycket mer komplex än alla de skrifter som fått epitetet bibeln. Låt oss slå vakt om det komplexa! Låt oss slå vakt om det storslagna och hävda det enastående med Bibeln!

Så, stoppa bibelmissbruket!

En vanlig lördag.

Idag har jag haft förbönsmässa i S:t Jacobs kyrka. Det blev en fin mässa med ett 15-tal deltagande. jag älskar förbönsmässan, med de skriva bönelapparna, med enkelheten och med Kristus närvarande på ett förunderligt sätt i sakramentet. Jag kan bara innerligt rekommendera alla att vara med om detta. Efter mässan är det alltid kyrkkaffe, längst nere i S:t Jacobs kyrka, i "kaffehörnan". Jonas hade ordant det hela så bra! Tack!

Efter mässan och kaffet gick jag till Storkyrkan. Det var dags för vigsel, en liten vigsel i Själakoret. Något annat var inte möjligt. 16 personer var vi inkluderande brudpar, präst och Håkan Martinsson som spelade på flygeln. Det blev oerhört fint och brudparet med följe gick, efter fotografering i olika konstellationer, iväg för att fira med afternoon tea.

Flera personer (turister) ville komma in i samband med att jag släppte in brudparet. Men jag var naturligtvis benhård. 2 maj gäller. Då öppnar vi för allmänheten och i Storkyrkans kyrkorum ser det nu ut som en arbetsplats fylld med ställningar. Men, så fint det blir! Jag gläds över min kyrka. Den komer att bli mycket ljusare än vad den varit på länge. Det är ju ca 60 år sedan den rengjordes och renoverades senast.

Efter vigselgudstjänsten var det dags för sorgesamtal. Dödens realitet blir verkligen påtaglig i sådana stunder. Vi talar, som jag skrivit tidigare, alldeles för lite om döden. Den borde vara på var mans tunga jämt för att andra saker ska få lite perspektiv.

Nu ska jag snart gå ut och äta med en god vän för att sedan se filmen Avatar. Jo, trots vad påven säger så ska det bli spännande att se den. Vem vet, kanske håller jag med påven, eller så tycker jag annorlunda?

I morgon firar jag gudstjänst i Bullkyrkan på morgonen (kl 09.00). Det är Stadsmissionens kyrka på Stortorget med många trasiga människor som kommer. Det är ett oerhört viktigt sammanhang. Sedan är det dags för musikhögmässa i S:t Jacob med speciell musik med en ensamble ur S:t jacobs kammarkör. VÄLKOMNA!

Att gifta sig i Storkyrkan.

Just nu talas det med all rätt mycket om kronprinsessan Victorias och herr Daniel Westlings vigselgudstjänst i Storkyrkan den 19 juni. Stockholms domkyrkoförsamling får många frågor. En del svarar vi på, andra hänvisar vi till hovet och ytterligare andra låter vi bara vara. Men, det är klart att vi gläder oss på många plan över denna vigsel. Först och främst gläder vi oss över att det nu är dags för deras vigsel, att kungen och regeringen givit sitt tillstånd! Jo, sådana är ju reglerna, oavsett vad man tycker om det. Jag gläder mig över att brudparet vill dela resten av sitt liv tillsammans, ett liv med mycken uppmärksamhet från omvärlden – ett liv som säkerligen inte blir helt lätt och där de kommer att få bära varandras bördor, som aposteln Paulus skriver i sitt brev till församlingen i Galatien. Och samtidigt ett liv där de har varandra, där de kan hämta kraft av varandra, glädjas med varandra och älska varandra – tills döden skiljer dem åt.

Så gläder jag mig naturligtvis över att vi har fått 3,4 miljoner kronor från kyrkobyggnadsbidraget - ett bidrag som vi får av Stockholms stift liksom de 12 miljoner kronor vi får genom kyrkoantikvarisk ersättning! Dessa pengar kanaliseras genom Stockholms stift, som fått en större summa för bidrag till stiftets olika kyrkorenoveringsbehov, men som kommer från Svenska kyrkan på nationell nivå som i sin tur har fått 460 miljoner kronor av staten för vård av kulturbyggnader.

Storkyrkan har behövt renoveras, rengöras och kompletteras under flera år. Nu har vi, tack vare det kungliga bröllopet, fått den möjligheten och det är fantastiskt roligt! Vi gör det för att det behövs! Vi gör det också för alla de hundratusentals besökare som vi har varje år i Storkyrkan. Det kommer människor, inte bara från hela Sverige utan också från stora delar av övriga världen, som vill se S:t Göran och draken och som kanske inte bryr sig så mycket om huruvida Bernt Notke har gjort skulpturgruppen eller om det är en nederländsk konstnär (Se dagens kulturbilaga i Dagens Nyheter ). De kommer och vill se, vill uppleva kyrkorummet, beskåda Silveraltaret, se en av de äldsta Stockholmsmålningar som finns i Sverige. Men många kommer också för att få tända ett ljus, sitta ned och ana Guds närvaro i den kyrka där reformationen började. För alla dessa rengör vi Storkyrkan liksom för alla som kommer till alla våra gudstjänster för att tillbedja och lovsjunga den treenige Guden. För alla dessa renoverar vi Storkyrkan.

En hel del barn döps i Storkyrkan, några brudpar vigs i kyrkan varje år (förra året var det 11 brudpar och i år är det 11 som är inbokade hittills). En del begravningsgudstjänster hålls också i Storkyrkan. Stockholms stift firar konfirmationsgudstjänster och naturligtvis firas präst- och diakonvigningsmässor i vår katedral.

Men alla par, där en av kontrahenterna tillhör Svenska kyrkan, har rätt att vigas i Storkyrkan. Ni behöver inte bo i Stockholms domkyrkoförsamling. Kostnaden "clearar" vi mellan församlingarna. Vi har alltså s. k. vigselclearing. Är man med i Svenska kyrkan ska man kunna gifta sig gratis i någon av Svenska kyrkans församlingskyrkor.

Man behöver således inte vara kunglig för att få gifta sig i Storkyrkan. Det gäller bara att finna en vigseltid och det gör man lämpligast genom kontakt med vår kyrkvaktmästare Lena Landqvist (lena.landqvist@svenskakyrkan.se). Välkommen att boka vigsel enligt de förslag Lena har!

Ps: Vår andra kyrka - S:t Jacobs kyrka är också en underbar vigselkyrka!!! Ds.