1938 - den 9 november krossades judiska skyltfönster, synagogor brändes, judar förföljdes och dödades, en natt som var ett sorts litet "gen.rep." inför förintelsen. Fasansfullt! Obeskrivligt djävulskt!
I går genomfördes en åminnelsehögtid i tre delar. Den första var i S:t Jacobskyrka där texter och sång framfördes. Den andra var i S:ta Eugeniakyrkan (katolsk) där nuntien höll tal och en saxofonist spelade. Den tredje delen var i Stockholms stora synagoga där olika tal och musik blandades. Det blev en värdig manifestation mot våld, mot antisemitism, mot det som vill bryta ned. Judar och kristna var tillsammans över alla gränser som systrar och bröder.
För mig är det viktigt att vara med i ett sådant sammanhang. Om Hitler hade kommit till Sverige hade inte jag funnits och inte mina föräldrar heller. Pappa var jude. Mamma är inte judinna men var gift med en jude. Det räckte naturligtvis för att tillhöra den grupp som skulle förintas. Mamma utbildade sig till sekreterare för att kunna försörja pappa, ifall Hitler hade kommit och ppapa hade varit tvungen att gömma sig.
Antisemitismen finns också idag. Den är inte historia. Den är fortfarande nutid. Vi måste göra allt vi kan för att bekämpa antisemitismen och rasismen i alla dess former. Låt oss, oavsett kyrkotillhörighet, oavsett religionstillhörighet, oavsett partitillhörighet, oavsett andra typer av övertygelser, tillsammans stå upp för ett samhälle som är mångkulturellt, mångreligiöst och där kors, kipa och schal och andra religiösa symboler från de stora världsreligionerna kan bäras med stolthet.
Låt oss tillsammans kämpa för ett gränsöverskridande syskonskap! Jesus påminde om just detta när han uttryckte den Gyllne regeln med en positiv formulering: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger. (Matt 7:12 ). Så:
Stoppa antisemitismen och rasismen i dagens Sverige!
Mötet med den uppståndne
12 år sedan
1 kommentar:
I en debattartikel i SvD (http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/extremism-behover-bekampas-lokalt_5639921.svd) skriver Anders Knape och Birgitta Ohlsson om ungdomars attityder och ytterlighetsrörelser.
Ett avsnitt som skrämmer mig lite extra är:
"Det är med viss oro vi har tagit del av den färska studie av svenska gymnasieungdomars tolerans som Forum för levande historia presenterade den första november. Studien är utförd på 154 skolor och synliggör attityder mot judar, romer, muslimer, homosexuella och invandrare generellt. Det finns en kärna av omkring 20 procent av de unga som uttrycker tydligt intoleranta attityder, det handlar framför allt om pojkar från socioekonomiskt marginaliserade hem. När det gäller judar, romer och muslimer är hälften av ungdomarna osäkra på sina åsikter. Gruppen som har ambivalenta attityder är mycket stor vilket kan komma att bli problematiskt. Det är tydligt att behovet av att arbetet med grundläggande värderingar i skolan inte får underskattas."
Det som jag upplever som en nyckelmening är att de som framför allt uttrycker de tydligt intoleranta attityderna är pojkar från socioekonomiskt marginaliserade hem.
Detta ger mig en otäck känsla av en liknande situation för ca 80 år sedan. I ett Tyskland hårt drabbat av arbetslöshet och en känsla av utanförskap hos växande delar av befolkningen växte det fram en alltmer högljudd rörelse där man sökte förklaringar till sin till synes hopplösa situation. Förklaringen fann man i argumentation som fördes fram av vissa mer gynnade grupper som gav judarna skulden. Dessa grupper hade inte fått någon betydelse om inte klangbotten hade funnits i de "socioekonomiskt marginaliserade" grupperna.
Nu är vi i en liknande situation - även i Sverige. Vi ser hur ensträngade instrument helt plötsligt hörs väldigt tydligt. Det är tidigare ytterlighetsgrupper som kammat sig (dålig liknelse) och fått på sig en kostym som nu får gensvar för sina halvsanningar, fördomar och verklighetsförvridningar hos grupper som känner sig utanför.
Skicka en kommentar