Politiskt korrekt?

Kära bloggläsare,
Jag önskar Er alla ett riktigt Gott Nytt Kyrkoår och delger Er min predikan från Storkyrkan denna dag:

Politiskt korrekt är ett begrep som det gått mode i. Man kan säga att det politiskt korrekta är något som sägs eller hävdas och som ligger i tiden, som det s a s hör till att tycka och hävda i den tid och i det sammanhang man lever där den politiska strukturen sätter agendan liksom olika lobbyister och mediala påtryckningskanaler.

Kyrkan beskylls allt som oftast för att vara politiskt korrekt, särskilt av kritiska röster inifrån, bevarare som vill att kyrkan ska vara som den alltid har varit, att evangeliet ska ljuda som det alltid har ljudit. Beskyllningen handlar ofta om att kyrkan vänder kappan efter den politiska vinden, antingen på församlingsnivå, stiftsnivå eller på riksnivå. Främst har dessa beskyllningar haglat när frågan om samkönade äktenskap blev aktuell och kyrkan beslöt att möjliggöra för alla par, där en av parterna tillhör Svenska kyrkan, att få vigas fullt ut i kyrkans sammanhang och dessutom med juridisk giltig konsekvens. Men kyrkan kommer aldrig att låta sig fångas av det politiskt korrekta. Den tyska evangelisk lutherska kyrkan gick, under nazitiden i Tyskland, statens ärenden, åtminstone den officiella kyrkan. Då gav kyrkan röst åt nazismens djävulska drivkrafter. Men vi i den evangelisk lutherska traditionen säger: aldrig mer! Aldrig mer ska kyrkan ge röst åt de destruktiva krafterna som vill förtrycka. Aldrig mer får kyrkan stå på maktens sida kontra de svaga, kontra de trampade, kontra de marginaliserade, kontra dem som inte har möjlighet att tala för sin sak.

Kyrkan med sina biskopar, präster, diakoner och lekmän har bara en enda uppgift och det är att ge röst åt Jesus Kristus, att leva Hans evangelium, hans glädjebudskap och att förkunna detta i ord och handling. Det utmanar, för evangeliet är inte ett bedövningsmedel. Det är inte ett opium för folket, som Karl Marx beskyllde det för. Evangeliet utmanar och kan göra människor frustrerade därför att det inte alltid smeker vanans mönster medhårs.

Jesus kom till synagogan i Nasaret, den lilla byn upp i Galiléen där han hade växt upp, där han hade lekt, gått i Torahskola, där han lärde sig byggnadssnickararbetet av sin pappa, där han med sina föräldrar bevistat sabbatsgudstjänsten så många lördagar. Jesus var en from och praktiserande jude som levde judiskt, tänkte judiskt och handlade judiskt. Han grundade ingen religion. För honom var judendomen det viktiga, men samtidigt såg han sitt eget liv i ett speciellt perspektiv, med ett speciellt uppdrag. Den Gud som är himlens och jordens skapare, som genom Mose givit lagen, givit Torah, som fört Israels barn ut ur Egypten och lett folket från fångenskap till befrielse, som genom den väntade Messias skulle befria, ge ny syn, som skulle upprätta och låta ett nådens rike framstå, denna Gud mötte i Jesus själv på ett unikt sätt. Jesus hade nog synen på sig själv att han var Messias – det som Petrus bekände på Jesu fråga om vem lärjungarna ansåg att han var. Petrus sa: Du är Messias, den levande Gudens son. (Matt 16:16) Detta har också blivit kyrkans bekännelse fast med lite annorlunda ord. Vi säger: Sann Gud, och sann Människa. Men Jesus kom till sin barndoms synagoga i samband med sabbatsgudstjänsten. Han fick hedersuppdraget att läsa haftalahläsningen d v s profettexten och man räckte honom en bokrulle med profeten Jesaja där han läste från två ställen och vi har just hört orden också här i Storkyrkan.

När han hade läst satte han sig ner och förväntan på en predikan som skulle bära dem resten av veckan, låg i luften. Då höll han världens kortaste predikan: Idag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig. (Luk 4:21) och förvirringen och frustrationen bland åhörarna lät inte vänta på sig. Jesu budskap var sannerligen inte politiskt korrekt.

Kyrkans uppdrag idag i 2010-talets Stockholm är att leva dessa ord om frihet för de fångna, syn för de blinda, om glädjebudet för de fattiga, om de förtrycktas frihet. Kyrkans uppgift är att bära ut evangeliet, det glada budskapet om Jesus Kristus, försonaren och befriaren, på ett sådant sätt att människors liv förändras, att strukturer förändras. Vi ska leva orden i ett samhälle som ser så annorlunda ut än det gjorde i Nasaret på Jesu tid. Vi ska leva dem i ett samhälle som är högteknologiskt, mångkulturellt, multireligiöst, med förtryck av annat slag, med människor som på andra sätt är marginaliserade, med andras och egna blinda ögon. Men Jesu ord manar till ett engagemang för livets skull, för kärlekens skull, för Guds skull och tydligast för medmänniskans skull. Därför förstår kyrkan budskapet i Nasarets synagoga som en uppmaning att vara med och ge röst åt de fattiga, att vara med och på olika sätt påverka ekonomisk fördelning både på hemmaplan och bortaplan, vara med och ge människor en möjlighet att leva ett värdigt liv där det också kan ta sig uttryck i påverkan av stadsplaneplaneringar så att 3000 hemlösa i Stockholm har en chans till annat tak över huvudet än källare, trappuppgångar och brovalv. Det handlar också om att ge kunskap, både baskunskap genom stöd till utbildning, men också djupare kunskap om Gud och Guds verklighet som är vår verklighet.

Befrielse för de fångna talade Jesus om. Den befrielsen handlar idag om att stödja de marginaliserade i vårt svenska samhälle, att stå upp för alla som drabbas av eller riskerar att drabbas av hatbrott p gr av etnisk, religiös eller sexuell identitet. Kyrkans röst får inte och kommer inte att tystna. Men också till alla andra, till Dig och mig, säger Jesus: Kom ut! Kom ut ur dina förförståelsers garderob! Våga ta emot evangeliet i Ditt eget hjärta och våga låta det forma Ditt eget liv! Också Du och jag behöver befrielse.

Syn för de blinda vill Jesus ge. Vi behöver den synen. Vi behöver få öppnade ögon så att vi ser våra medsysystrar och medbröder oavsett om det är i tunnelbaneuppgången i Gamla Stan, vid Stureplan eller någon helt annan stans. Men vi behöver också få upp ögonen för vårt eget liv, se vårt eget värde, se att vi, Du och jag är gränslöst älskade, oändligt värdefulla, oavsett allt – ett värde och en kärlek som ingen och ingenting kan ta ifrån Dig eller mig.

Ge de förtryckta frihet, säger Jesus (Luk 4:29). Vi kristna kan aldrig sluta att stå upp för människors lika värde, stå upp för mänskliga rättigheter, stå upp för en mänsklig hållning där ordet svensk är ett begrepp för ett regnbågsfolk med många etniska bakgrunder. Vi kristna får inte tiga när antisemitismen och rasismen sticker upp sina fula trynen oavsett om det sker i Skåne eller i riksdagen. När flyktingar gömmer sig i rädsla för att skickas tillbaka till osäker framtid eller ofta till säkert fängelse eller säker död, måste Kyrkan med stort K samlas och höja rösterna för våra bröders och systrars skull. Det handlar inte om det politiskt korrekta utan om uppdraget att förkunna evangeliet, att leva evangeliet, ett evangelium som har med vardagslivet att göra.

Nådens år från Herren, talar Jesus om. Begreppet ”nådens år” dektós på nytestamentlig grekiska, betyder egentligen behagligt, väl mottagen och var året som Gud hade utvalt för att visa sin frälsning. Detta år var tänkt att firas vart 50 år i den israeliska traditionen under gammaltestamentlig tid. Tanken var att åkrarna under det året skulle ligga i träda, människor skulle återvända till sina hem, skulder skulle kvittas och slavar friges. Man vet inte om detta år levdes fullt ut, men Jesus anknyter till det och ger det en djupare mening. Det handlar om Guds nåd, Guds nåd för var och en i det innevarande.

Den djupt alkoholiserade slavskepparen Jon Newton som blev präst och psalmdiktare skrev: Jag kom ur tvivel, mörka djup, ur vanmakt och ur skam. Den nåd som bar mig intill nu ska bära ända fram. (Sv.Ps 231:3) "Amazing grace". Han som talar om nådens år i Nasarets synagoga är nådens Herre. Han är vår medbroder, som delat och delar vårt liv, som stått upp för den gudomliga kärleken och som i sin död och sin uppståndelse visat att ingenting kan stoppa den kärleken – inte ens döden.

Jesus Kristus är den som vill liv och ger tro och Du och jag får öppna oss för Honom och låta Honom befria oss från det som trycker oss och förtrycker oss. Tillsammans få vi så stå upp för friheten, den nya synen, glädjebudet till de fattiga, nådens år som kan bli nådens liv. Det är inte politiskt korrekt – men gudomligt korrekt och Jesus själv kommer till sörjande hjärtan och livet får annan gestalt. Han kommer i makt att regera tills Gud ut i alla blir allt. (Sv.Ps 108:5) Och då törs vi säga:

Ära vare Fadern och Sonen och den Heliga Anden. Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen