Nej, så får man inte göra!

Hustrun och jag var på konstrunda idag - just den installationssamling som jag skrivit om i mitt förra blogginlägg (för ännu mer information se: http://www.mobileartproduction.se/skal_projects.html.) Vid en av installationerna fanns en välmenande dam som skulle visa oss installationen och som talade oavbrutet, både om vad den föreställde och om vad en bekant till henne hade upplevt för många, många år sedan etc, etc, etc. Hustrun och jag hade glatt oss åt att få se också den installationen under tystnad och begrundan. Där är ju egentligen först i det egna mötet med ett konstverk som det kan tala rakt in i den egna tillvaron, som det kan ta ens hjärta i anspråk. men denna dam, så fylld av entusiasm och välvilja, talade sönder alltihop. Så får man inte göra - inte äns som man är en välvillig kulturentusiast. Konsten är en sorts mobil katedral, ett sorts mobilt "heligt rum" eller kanske snarare ett mobilt "heligt tilltal". Men heliga tilltal måste få ske i tystnaden, måste få ske i det enskilda mötet utan att det talas ihjäl. Skrivna texter är bra. Där väljer man själv. Guideningar är bra, där väljer man att vara med eller inte, men det påtvingade pratet är direkt destruktivt.

Också vi i kyrkan har något att lära av det!

Döden och kulturen.

Idag börjar kulturveckan i Stockholm och kulturkalaset i Göteborg. Det är viktigt att människor i alla åldrar ges del av olika typer av kulturyttringar. Konst, musik, dans, litteratur, teater etc, etc är ju en del av det livstolkande språket. Mobile Art Production (MAP) peresenterar en spännande utställning på S:ta Clara kyrkogård, i Lillkyrkan på kyrkogården, på Brunkebergsgatan och Jacobsgatan 20. "Tänk på döden" är temat. På S:ta Clara kyrkogård står dörrar uppställda med tankeväckande texter, vid Brunkebergsgatan hittar man en telefonkiosk i vilken man sägs kunna tala med de döda. Besök gärna dessa konstinstallationer!!

Tänk på döden! Alltför lite gör vi det. Vi tycks ta livet för givet, och visst är livet givet oss som en gåva, men döden och tankarna på döden hjälper oss att se att det innevarande är värdefullt, att nuet är det vi har att leva. Vi har kunnat läsa om en man som vann en massa miljoner på spel. Två dagar efter beskedet om miljonvinsten dog han, hastigt och olustigt. Vi vet så lite om livet. Visst ska vi planera, visst ska vi tänka framåt, visst ska vi ta ansvar för oss själva och för nära och kära, men samtidigt måste vi göra det, menar jag, med döden som belysning eller som en sorts relief för vårt eget liv. Vi talar alltför lite om döden med varandra. Vi borde sannerligen bli bättre på det.

Kyrkans budskap är ett livsbudskap mitt i dödens sammanhang. Kyrkan hävdra trotsigt att döden inte har sista ordet. Det finns en fortsättning som inte handlar om måndagar och tisdagar o s v i all oändlighet utan som handlar om det stora Gudsmötet. När vi dör får vi möta Gud helt och fullt, möta den gudomliga kärleken och omsorgen helt och fullt. Därför är inte döden så farlig. Den är ett steg vidare, ett steg efter livet. Apropå kultur: Poeten Karl Vennberg skriver: Döden är bara ränseln som vi lägger av / vid vägens slut / en blygrå skugga / som smälter ner i ljuset // döden är bara plogen som vänder livets mylla / det hårda rågbrödet / som håller våra tänder rena // döden är bara överlöparen / som visar oss vägen / en desertör / som ger oss lösenordet // döden är bara törnsnåret / kring genomlysta blommor / det mörka smycket som ger oss tillträde till festen.

Av män, för män!

Jag har fått en hel del "mothugg" på mina blogginlägg. Ofta har mothuggen kommit då jag har tagit konsekvenserna av min teologiska hållning och min bibelsyn. Jag har blivit angripen för att inte vara kristen, jag har indirekt blivit angripen för att inte hålla mig till Svenska kyrkans ursprungliga lära o s v. Alla dessa angrepp kan jag naturligtvis ta. "Den som leken ger får leken tåla". Men kanske borde jag ändå rimligen redovisa min bibliska hållning, mitt förhållande till Bibeln. jag begär inte att Lars, Jonas och diverse anonyma ska hålla med mig. Kanske tycker de att jag sviker den "rätta läran", vilken den nu är. Men när jag redovisar min bibeltolkning står jag i en bred tradition i Svenska kyrkan. I mitt förra blogginlägg antydde jag min hållning. Nu vill jag tala klarspråk.

För att börja med en sammanfattning vill jag citera den framlidne biskopen Ingmar Ström som i en av sina konfirmandböcker skrev: Bibeln är inte Guds Ord men Guds Ord finns i Bibeln. För mig har den meningen kommit att bli ett uttryck för min bibelsyn. Jag är undervisad i Uppsala på det "glada 80-talet" i bibeltolkning. Det var den historisk kritiska bibelsynen som gällde. Bibeln är skriven av män, för män ( på den tiden), i ett bestämt syfte, med en speciell kvinnosyn, med en speciell omvärldsuppfattning. De bibliska böckerna kan ha många olika författare och kommit till under flera olika tidsepoker. Gällande de 5 Moseböckerna finns det flera källor ( den s k 4-källshypotesen), en del profetböcker har fler profeter och profetlärjungar som skribenter. Troligen har t ex profeten Jesaja tre författare som levt i tre olika tidsskeden. Tillkomsten är lång och processen med marginalanteckningar som förts in i själva texten inte helt okomplicerad Gällande evangelisterna har Markus troligen legat till grund för Matteus och Lukas inkluderande en specialkälla som kallas Q av tyskans "Quelle" (=källa). Johannes är ett separat evangelium där t ex de första 18 verserna i 1:a kapitlet kan vara hämtade från annat håll. Läser man kommentatorn Rudolf Bultmann anser han att evangeliet hade en annan komposition från början än den som nu står där.
Aposteln Paulus är troligen inte författare till alla brev som han tillskrivs. Jesus har kanske inte sagt allt det som det står att han har sagt etc, etc. Detta är inte så märkvärdigt. Det är en del av bibelvetenskapens kunskap sedan länge.

För mig är inte det viktiga om Jesus gjorde underverk. Han har säkerligen gjort sådant som människor på den tiden uppfattade som underverk. Nej, jag förnekar inte underverk. Jag förnekar inte jungfrufödsel etc, men det är inte så viktigt för mig i mitt liv och i min förkunnelse.
Om och om igen kommer jag tillbaka till följande viktiga påståenden:
1) Jesus har levt som en historisk person.
2) Jesus har undervisat och samlat lärjungar. Det viktiga för Jesus var tanken på Guds rike som Han drev i alla sammanhang.
3) Jesus har provocerat den romerska myndigheten och vissa judiska ledare.
4) Jesus har blivit avrättad genom korsfästelsen som var en vanlig romersk avrättningsform.
5) Jesus uppstod från de döda på tredje dagen. graven var tom och han mötte sina lärjungar och en del andra.
6) Jesus är Gud i en unik mänsklig gestalt.

När jag undervisar/predikar om/över en text är det viktiga för mig att texten talar in i mitt och andras liv, att försöka tolka texten in i vårt sammanhang. Texten själv är skriven i ett visst sammanhang, av en författare som levt i en viss tidsepok och som haft en viss syn på tillvaron präglad av sin tid. Detta får man aldrig glömma bort. Därför går det inte att läsa som det står och tro att det bara är att slå upp i Bibeln som man slår upp i en telefonkatalog. Bibeln måste tolkas utifrån ett historiskt kritiskt perspektiv, menar jag. Visst finns det en historisk bakgrund, visst beskriver faktiskt visa bibliska böcker historiska händelser och historiska personer. Att förneka det vore ohistoriskt. Men, som sagt, om texterna ska ha betydelse måste de ha betydelse in i mitt/ditt eget liv just nu.

Denna syn delar jag inte med alla kristna. I mer evangelikala bibelkretsar skulle man säkert protestera, men i den del av den katolska traditionen som är van vid historisk kritisk forskning, i den lutherska traditionen som likaledes har den vanan och i både den anglikanska och reformerta traditionen som har siktet inställt med ett kritiskt öga är inte detta några konstigheter.

Säkerligen kan jag nu beskyllas för allt möjligt, men jag står i en bred tradition i den europeiska och nordamerikanska kristenheten (kanske då inte de olika "bibelbältena") och till syvende och sist tackar jag Gud för det bibliska tilltalet!!!

Också då vågorna går höga!

Vilken underbar dag det har varit idag - åtminstone vädermässigt! Jag är ute i skärgården och samlar krafter för den kommande veckan. Idag har hustrun och jag haft tillfälle att åka båt, ut på det blånande vattnet. När jag var ute på böljan den blå kom jag att tänka på Genesarets sjö. Jag har åkt båt där också, en båt som stannade mitt på sjön och låg stilla och guppade så att alla vi som satt i båten skulle kunna meditera över det faktum att vi också befann oss på Genesarets sjö och meditera över den text som handlar om Jesus och Petrus som enligt evangelisten Matteus båda gick på vattnet.

Men gick Jesus verkligen på vattnet? Absolut skulle en del av mina mer "bibeltroende" vänner säga. Jesus var Guds son, självklart gick han på vattnet. Själv skulle jag svara: Jag vet inte, kanske - kanske inte, men det är inte det viktiga. Det viktiga är vad texten vill säga mig in i mitt eget liv. Sådan är ju min bibliska grundhållning. Liberalt? Kalla det vad Du vill, men för mig är det viktiga vad evangelisten Matteus vill berätta för mig. Just i den texten där Jesus går på vattnet vill evangelisten, som ju skriver för judekristna, understryka att Jesus är Messias och som Messias har han makt över kaos. Vattnet i gamla testamentet är också en symbol för kaos. I 1 Mos skapar Gud och kaos blir kosmos - en Gudsvind svepte fram över vattnet, står det inledningsvis. "Syndafloden" skapar kaos på jorden innan allt vatten sjunker undan och det blir torr mark och ny ordning. Israels barn går genom kaosvattnet - det vatten som dränker egyptierna Jesus går på vattnet. Han har makt över kaos. Han är starkare än allt kaos. Det viktiga är inte om han kunde gå på ytspänningen eller inte. Det viktiga är att när det är kaos i Ditt och mitt liv, då är Han där. När kaosvågorna går höga, då är vi inte övergivna.

Gick då Jesus på vattnet? Vet inte, kanske - kanske inte. Om han nu var Guds Son (Gud i mänsklig gestalt) då torde det vara en "baggis" att gå på vattnet. Men samtidigt: Det är inte det viktiga. Det viktiga är det gudomliga budskapet in i mitt liv och in i Ditt liv.

Det bär - också då vågorna går höga!

Hiroshima!

Den 6 augusti 1945 fälldes den första atombomben över Japan. 140.000 människor dog direkt eller av sviterna av bombangreppet. 3 dagar senare föll ytterligare en bomb som dödade 70.000 människor. Sedan dess har inga atombomber används i krig, men kärnvapenbeståndet i världen räcker för att spränga vårt jordklot ett antal gånger.

I går kväll hade vi en minnesstund i Storkyrkan med anledning av Hiroshimadagen. Visst handlar det om att minnas, men det handlar i hög grad också om att stå upp mot allt vad kärnvapen heter. Kyrkans röst måste vara en fredens röst och som sådan en viktig röst också i detta sammanhang.

I vårt fall i Storkyrkan anordnades minnesstunden av Läkare mot kärnvapen och Stockholms domkyrkoförsamling. Svenska Läkare mot Kärnvapens utmärkelse för betydande insatser i arbetet för en kärnvapenfri värld utdelades för första gången. Mottagare var Inger Holmlund, 81 år, bosatt i Jättendal, Hälsingland. Hon uppmärksammades för sitt initiativ att starta och driva projektet Budkavlen för en kärnvapenfri värld genom Sveriges alla kommuner för att skapa opinion och sätta press på den svenska regeringen inför FN.s översynskonferens 2010 om icke-spridningsavtalet. Kravet är att Sverige ska agera för en konkret handlingsplan med en kärnvapenfri värld som mål.

Själv höll jag ett litet anförande som jag återger nedan:

Och det blev en strid i himlen: Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred, men han övermannades och det fanns inte mer någon plats för dem i himlen. Och han, den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan, han som förför hela världen, han störtades ner på jorden och hans änglar störtades ner med honom. (Upp 12:7-9)
De orden från Uppenbarelseboken får vara utgångsord för mitt anförande ikväll. Jag gläds över att vi åter igen är samlade här i Storkyrkan för att både minnas den förfärliga dagen 1945 i Hiroshima då en av atombomberna föll från det dödsspridande bombplanet, men också för att visa att kampen för fred, försoning, frihet och kampen mot kärnvapen aldrig får tystna. Det är viktigt att vi är samlade här! Vi är samlade i en kyrka som är världsberömd för många saker men inte minst för Berndt Notkes underbara skulpturgrupp från 1480-talet. Legenden om S:t Göran och draken kan så väl kopplas till dagens tema.
S:t Göran och draken är en staty till åminnelse av svenskarnas seger över danskarna 1471 på Brunkeberg under Sten Stures ledning. Den har också kommit att bli en symbol för kampen mot ondskan. Och kyrkans uppgift är att i varje tid och i varje sammanhang stå upp mot ondskan, stå upp mot hatet, våldet och allt annat destruktivt, stå upp mot vår tids destruktiva drakar, stå upp för det som Jesus Kristus själv levde och dog för – den kärlek som inte ser till gränser. Därför är det så viktigt att ha denna minnesstund och högtidsstund här i Storkyrkan.
Utanför FN-byggnaden i New York står en av de senaste skulpturerna av S:t Göran och draken. Den är ställdes upp där 1990 och är gjord av den ryske konstnären Zurab Tsereti. S:t Göran ses där besegra kärnvapenkrigets drake som symboliseras av verkliga delar av en sovjetisk och amerikansk kärnvapenmissil av märkena SS20 respektive US Pershing.
Fortfarande finns kärnvapen över stora delar av världen. Ofattbart många gånger kan vi spränga varandra till döds. Men till vilken nytta? Vår värld kan inte balansera i kärnvapnens vågskål. Vår framtid får inte byggas med hjälp av terrorbalans. Vår värld, vår nutid och vår framtid, måste byggas med andra medel, med andra ideal, med andra handlingsalternativ. Därför får våra röster aldrig tystna. Därför får vår kamp för en bättre värld aldrig upphöra. Därför får vår vision om en fredens och frihetens jord aldrig naivitetsförklaras.

När Jesus påminner oss om den Gyllne regeln så håller han fram den som ett positivt handlingsalternativ, ett mänskligt förhållningssätt, en grundhållning i kampen mot draken. Den gyllne regeln lyder: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. (Matt 7:12) Dessa ord får vi ta på allvar i vårt eget liv. Dessa ord får bli handlingsutmanande för oss i kampen mot kärnvapen, i kampen för fred och försoning, i kampen för ett mänskligt syskonskap runt om på vår jord.

Jag vill avsluta mitt tal med att läsa en dikt av Bo Setterlind som summerar det jag har sagt:
Bo Setterlind skriver: Om vi behärskade alla språk i världen - om vi kunde tala vartenda ett av dem!- men inte kunde tycka om våra medmänniskor, så vore vi inte mer än vad en cymbal är. Och om vi kunde se in i framtiden och visste allt - också om utgången av alla strider, som pågår just nu på detta arma klot, och hur det ska gå med mänskligheten i händelse av ett kärnvapenkrig - Om vi visste allt detta men inte längre kunde tycka om våra medmänniskor, så vore vi ändå utanför. Och om vi utan kärlek, gåve bort allt vi äger och fick andra att göra detsamma, skulle det väsentligaste ändå fattas. Ja, om vi så dränkte in oss själva i bensin och tände på - i helig protest mot världens ondska- men inte kunde tycka om våra medmänniskor, så vore detta ändå till ingen som helst nytta. Vill vi , att världen ska bli bättre, måste vi börja med att älska varandra.

30 år!

Pärlbröllopsfest var jag och hustrun på igår! Det var roligt att få vara med och fira ett brudpar som hållit ihop i 30 år. Det är föredömligt. 5 barn har de och vi var drygt 40 personer som var med och firade i Vendels prästgård, vid Vendels kyrka utanför Uppsala. Vilken fest, vilken glädje och det var fantastiskt att se dessa bägge "pärlor" betrakta varandra fyllda av kärlek och ömhet.

Mellan 50-70% av alla äktenskap i Stockholm leder till skiljsmässa. Jag skulle önska att den trenden gick att ändra på. Kyrkan har idag vigselsamtal. jag själv kallar ofta brudpar efter ett år till uppföljningssamtal men det skulle behövas fler kyrkliga åtgärder. katolska kyrkan har föredömligt en äktenskapsskola. kanske kunde vi hitta liknande former.

Men, det enskilda paret behöver också satsa. Det handlar om att vara lyhörda för varandra, att samtala i både med- och motgång, i mörka och ljusa dagar, det handlar om att ha tid för varandra, att göra roliga saker tillsammans, att bara vara tillsammans, att dela intressen etc, att finna romantiska stunder Jo, vi behöver romantiken!

Som kristen menar jag att den gemensamma bönen, gemensamt gudstjänstliv etc också kan svetsa samman.

Jag skulle vilja ändra på statistiken. Vi behöver samhörigheten, vi behöver olika typer av familjer med varaktiga relationer. Låt oss tillsammans arbeta för detta, var och en i sitt sammanhang.

Sen är det, trots det sagda, viktigt att man inte hatar ihjäl varandra i en bestående relation. Barnen blir lidande, många andra runt om blir lidande. Då är det bättre att man får gå skilda vägar med möjlighet att börja om, var och en på sitt håll. Men mycket kan göras innan man kommit så långt att det är för sent.

Jag ser fram emot att få fira gårdagens pärlbröllopspar på deras guldbröllopsdag!

Störst av dem är kärleken!

Så är det korrekta citatet från Paulus första brev till Korinthierna och den känslan präglade den Kärlekens mässa som firades i söndags i Storkyrkan med många, många hundra personer närvarande. Cia Wadstein, präst och lärare på Pastoralinstitutet i Uppsala, höll en strålande predikan om falska profeter, en predikan som var inneslutande och uppmuntrande och bekräftande, en predikan med teologiskt djup som kanske inte skulle gillats helt av de mer katoolskorienterade men väl av många andra inom kristenheten. Det var en ekumenisk mässa med baptistpastor och missionspastor som assisterande kaplaner. Jag gläds, som sagt, över att vi i Storkyrkan får fira denna mässa varje år i samband med Pridefestivalen. Den ger uttryck åt en inklusiv teologi som återfinns inte bara i svenska trossamfund utan även internationellt bland lutheraner och anglikaner m fl.

Den gudomliga kärleken rymmer mångfalden. Vi människor vill gärna ha struktur, vi vill att saker och ting ska vara både begripliga och hanterliga. Men Guds skapelse är inte främst begriplig och hanterlig. Guds skapelse är mer än så. Den rymmer så många underbara aspekter som är ett utflöde av Guds gränslösa kärlek. Den gudomliga kärleken inkarneras också i den mänskliga kärleken. Där två människor älskar varandra, vill varandra allt gott och där man inte skadar sig själv eller den andre/andra, där kommer den gudomliga kärleken till uttryck. Det handlar både om hjärtats kärlek och den mer kroppsliga sexualiteten som ju är en Guds gåva. Min företrädare Pastor Primarius Ludvig Jönsson skrev i en postumt utgiven bok som heter "Kärlekens manifest": Där kärlek sker, sker något heligt. Just detta ger Kärlekens mässa uttryck åt.

Gud är överraskningarnas Gud. Gud går inte att fånga in i våra teologier. Gud är alltid större (eller mindre i inkarnationens bemärkelse). Det stora är att Gud möter oss i en människa, en människa som visar på Guds gränslösa kärlek, en människa som går i döden för kärlekens skull, och som för kärlekens skull spränger de vedertagna gränserna, t o m dödens gräns. Tala om överraskningarnas Gud. jag tackar Gud för Jesu uppståndelse. Något märkvärdigare finns inte. Den visar oss på att kärleken inte ser till gränserna, till det givna, till av människor uppsatta gränser om hur saker och ting ska vara. Tron och hoppet är stora. Tron på Gud är viktig menar jag. Hoppet handlar om livet här och nu och bortom dödens begränsning och är naturligtvis likaledes viktig. Men kärleken som är störst innesluter allt och alla.

Detta kan vara utmanande för dem som vill ha en paketerad teologi, s k klassisk eller annan. Men just sådan är Gud - det vittnar Jesus själv om i sitt liv, i sin undervisning, i sin död och sin uppståndelse.

Tack gode Gud för Din kärlek!