Vintern rasat...liksom även konservativa kristna.

Vintern rasat ut bland våra fjällar skaldade Herman Sätherberg på 1800-talet. Idag sjungs den sången av många körer runt om i landet och naturligtvis också av många andra glada entusiaster vid valborgseldarna (de som nu får tändas, det är ju så torrt ute).

Men det är inte bara vintern som rasar. Det gör även en del mycket konservativa kristna. De rasar inte över vinterns frånvaro men över Jonas Gardells bok om Jesus. De rasar över hans syn på försoningen, de rasar över hans syn på Jesus som person och i raseriet ska det hållas protestmöte i en av stadens mer konservativa frikyrkor. Där ska det läsas högt ur den högst blasfemiska boken och kommenteras sida för sida, kan man tänka. Att de bara orkar...

Det har skrivits en enorm mängd av Jesusböcker och ur olika perspektiv. Jonas Gardell har hållit på med sin under många år och utnyttjat en del av den moderna bibelvetenskapen och skrivit en bok (som jag håller på att läsa) som bitvis är överraskande och bitvis fullständigt lysande. En del håller jag med om, annat känns konstigt. Men vid flera tillfällen uppmanar oss Jonas Gardell att tänka själva, att inte tro allt han skriver. Men boken är oerhört stimulerande och välskriven och jag vill varmt rekommendera den. Men, som sagt, den utmanar till egen tankeverksamhet.

Jag ska just börja på kapitlet om uppståndelsen så jag vet i skrivande stund inte vad han tycker och tänker om den och samtidigt vet jag det därför att han, liksom t ex evangelisten Markus, tycks ha hela sin grund och hela sin utgångspunkt i tron på Jesu Kristi uppståndelse. Den utgångspunkten delar jag med Jonas Gardell, sen kanske vi tolkar det hela lite olika. Det ska bli spännande att se.

30 april

Det är det magiska datumet då Du åter kan läsa ett nytt blogginlägg. Välkommen då! Fram tills dess har Du över 200 andra bloggtankar att läsa. Mycket nöje!

Ljuset i mörkret.

Hur mår Du nu då? Det är en omtänksam fråga jag mött under dagen från medarbetare och andra vänliga människor. Att vara biskopskandidat tar på krafterna. Att plötsligt vara "emeritus" tar naturligtvis också på krafterna. Men som jag skrev i en bloggkommentar: Jag fortsätter som domprost i landets allra härligaste domkyrka. Jag hoppas kunna vara en färgstark domprost - i regnbågens alla färger. Jag kommer att ha några dagars ledigt och har då tillfälle att bearbeta dåtid, nutid och framtid. Nu får jag också (förhoppningsvis) ännu mer energi att driva viktiga frågor i Domkyrkoförsamlingen.

I Gamla stan har ett otäckt mordförsök ägt rum och flera barn blev vittnen till det som hände. När omgivningen hamnar i kris finns kyrkan där. Domkyrkokaplan Kristina ryckte ut och var på skolan större delen av dagen och samtalade med lärare, elever, föräldrar, sociala myndigheter, mediapersoner och andra. Kyrkan har stor erfarenhet av krisbearbetning och står också för Livet på ett alldeles speciellt sätt. Jag gläds var gång kyrkan också, på ett klokt och bra sätt, kan finnas med i det fasansfulla och svåra - som ett ljus i mörkret.

Grattis Eva och Hans!

Stiftsprosten Eva Brunne och kontraktsprosten Hans Ulfvebrand går vidare i biskopsvalet i Stockholm. Båda är utmärkta kandidater och som domprost gläds jag över att få en av dem som biskop i Stockholms stift! Må Guds vilja ske!

För mig personligen känns det skönt att valet nu är över för min del. Det är slitsamt att vara kandidat, att inte riktigt veta hur framtiden ser ut. Det är sannerligen svårare än man kan tro att låta valet ha sin egen gång bortom allt det vanliga arbetet i domprostuppgiften. Det är inte så lätt att bara lägga biskopstanken åt sidan. Nu får jag släppa allt ihop och fundera vidare över vem av de två som ska få min röst. Nu får jag också helt koncentrera mig på att vara domprost i Stockholms domkyrkoförsamling vilket gläder mig! Jag har under "resans" gång fått positiva kommentarer i stil med: "Hoppas att Du inte blir biskop! Jag vill ha Dig kvar i församlingen!" Sådana kommentarer värmer mycket! Till alla Er som sagt sådant och till alla Er som tänkt sådant vill jag bara säga: TACK! Nu är jag kvar! Tro det eller ej, men jag gläds över det och skall med full kraft fortsätta att verka som den "liberala" domprost jag är. Till glädje för en del, till sorg för andra, men förhoppningsvis i enlighet med Guds vilja.

Antisemitism - nej!!!

FN-konferensens misslyckande är djupt tragiskt! Det är tydligt att antisemitismen fortfarande frodas. Man anar en önskan om Israels ickeexistens bakom den iranske presidentens tal. Det var hedrande att så många EU-diplomater lämnade salen när Mahmoud Ahmadinejad höll sitt vedervärdiga tal.

Men antisemitism är inte bara ett internationellt fenomen. Antisemitismens fula tryne dyker upp också på hemmafronten med jämna mellanrum. De gamla nazistiska och främlingsfientliga schablonerna om människor av annan tro, annat ursprung har vi inte gjort upp med i Sverige.
I en av våra psalmer i psalmboken står det: "och ändå är det murar oss emellan och genom gallren ser vi på varann. Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar. Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag" (Psalm 289 vers 3). Den psalmen speglar mångas syn på flyktingar och invandrare i Sverige. Antisemitismen och främligsfientligheten finns mitt ibland oss, präglad av rädsla, präglad av okunnighet, präglad av vår oförmåga att se på varandra som medmänniskor.

Kampen mot främlingsfientlighet och antisemitism måste tydliggöras och röster måste höjas. Varje tillstymmelse till dylikt elände borde kort sagt motarbetas.

Kyrkkaffe utan kyrka.

Idag på förmiddagen skulle hustrun och jag bege oss till den lilla skärgårdskyrkan för att fira söndagsmässa. Den ligger 6 km från vårt skärgårdshus så därför tog vi bilen. Glada i hågen skulle vi få fira mässa under temat "Påskens vittnen". För säkerhets skull hade hustrun hittat uppgifter på en hemsida om att gudstjänsten skulle börja kl. 11.00 och dessutom stod prästens namn plus ett namn till. När vi parkerat bilen nära ett söndagsöppet konditori gick vi fram till kyrkan som såg stängd ut. Några konfirmander (tror jag) satt på en bänk utanför och tittade på oss. Jag undrar om de var rädda för att jag skulle öppna kyrkan och leda gudstjänsten, för kyrkan var låst och tillbommad. Konstigt, sa vi till varandra, gick tillbaka till anslagstavlan och såg då till vår förskräckelse att gudstjänsten var sammanlyst med en annan kyrka i kontraktet flera mil från den kyrka där vi nu befann oss. Vi gav upp och irriterade och besvikna köpte vi morgontidningen och drack vårt kyrkkaffe utan kyrka i det tidigare passerade konditoriet där vi träffade Amelia och den ingifte morbror Gunnar. Konstigt att det inte stod på någon hemsida att gudstjänsten var sammanlyst. Bara påskglada affischer som man måste se på nära håll för att ta till sig informationen.
I vårt datoriserade samhälle är det a och o att ha en uppdaterad hemsida där aktuell information ges - också då en kyrka måste sammanlysas.

Sen fick vi istället fira mässa i S:t Jacobs kyrka på kvällen med International Church in Stockholm (ICS). Nick Howe ledde den mässan som var väldigt fin. Så det gick i slutänden ingen nöd på oss även om vi nu inte fick dela den lokala skärgårdsförsamlingens gudstjänstliv.

Leendet

Jo nog ler himlen alltid. När man ser de unga tu stående mitt i glansen av guld och övrig kungafamilj, fotografer och officiella uppvaktare från olika håll i det officiella Sverige, och fullständigt stråla av kärlek och lycka, då tror jag "himlen ler". När man ser blomningen i Kungsträdgården, då tror jag det är ett uttryck för himlens leende. Vi behöver också himlens leende. Ja, egentligen är hela påskens budskap om liv mot alla odds, mot gemenskap i det svåraste, om en kärlek som inte kan stoppas, inte ens av dödens begränsning, ett leende budskap till var och en av oss oavsett var vi är, vad vi gör, hur vi har det. Det är inte ett hånleende utan ett värmande leende som vi får sprida vidare till varandra och andra - ett leende som vittnar om Jesus Kristus - Uppståndelsens Herre. Och vi får vara påskens vittnen. Det är värt ett leende!