Frågan är konstig och återfinns implicit i tankar på Guds återkomst som återspeglas i den i och för sig utmärkta artikeln på Idagsidan i Svenska Dagbladet: http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/existentiellt/sverige-star-modell-for-en-ny-andlighet_4310195.svd. Jag tror inte att Gud har kommit tillbaka. Gud har alltid funnits här - också i det "sekulariserade" Sverige. Trots högt utvecklad individualism, trots få verkligt bekännande religiösa människor finns Gud närvarande - också i människors liv. Men man har inte språk för det man tror på och man tar avstånd från sådant som man tror att andra tror på utan att riktigt veta. Det finns också, menar jag (och kyrkofadern Augustinus och författaren August Strindberg m fl.) en inneboende längtan hos varje människa, en längtan efter "något mer" något bättre, något större än det som går att mäta och väga. Ordet Gud (en bokstavskombination) tycks det ha gått troll i för somliga. Man tycks vara allergisk och slår bort det med en ryggmärgsreflex. men ändå finns längtan där hos oss alla - en längtan efter kärleken, en längtan efter meningen, en längtan efter det som bär när allt känns nattsvart, en längtan efter ljuset i det vardagsgrå.
För mig är Gud just allt det ovan beskrivna - kärleken, ljuset - meningen (eller den som ger mitt liv en mening), den som bär när allt bara är slitit och jag undrar hur allt ska bli och den som möter mig i varje medmänniska bara jag har förmågan att se det. Tydligast finns Gud i den historiske Jesus som levde, dog och uppstod.
Kanske är det så att de som är "gudsallergiska" blandar ihop bilden av Gud med Gud. Dessutom kanske man alltför lätt fastnar i en antropomorf syn på Gud där Gud blir en gubbe på ett moln.
En kollega sa till sin fru att hon är nr 2 i hans liv (och han var nr 2 i hennes liv) för Gud är nr 1. Jag skulle aldrig kunna säga så för Gud möter överallt i alla. Den andliga väg jag vandrar handlar om en kollektiv spiritualitet där vägen till Gud - mötesplatsen med Gud är genom och med min medmänniska, genom och med Dig!
Du som läser min blogg just nu - det vore spännande - oavsett Din livsåskådning - om Du skrev några rader om Din egen syn på Gud. Har Gud kommit tillbaka i människor medvetande? Är Gud betydelsefull i Ditt liv?
Mötet med den uppståndne
12 år sedan
13 kommentarer:
1) Jag skulle snarare säga att Gud ÄR Fader, Son och helig Ande, som Ger (verklig) kärlek, ljus och mening.
2) Tydligast finns Gud i den historiske Jesus som levde, dog och uppstod. Ja, och denne Jesus möter vi idag i nattvarden, som är ett mysterium - på ett mer konkret sätt än:
3) Guds allestädes närvaro (den lutherska ubikvitetsläran), som förvisso även den är sann och verklig.
4) Jesus sa Jag är vägen, sanningen och livet. Detta betyder inte att Jesus är en väg, etc. Detta är en metafor. Jesus är den ENDA vägen etc, men han är inte den ENDA vägen på samma sätt som Jorden är den enda jorden (den enda bebodda planeten i solsystemet). Lägg märke till att Jesus säger själv "Jag är vägen, sanningen och livet", medan Paulus respektive Johannes sa "Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, men störst av dem är kärleken." (1 Kor 13) respektive "Gud är kärlek" (1 Joh 4:8). Man kan visserligen inte ställa apostlarna mot Jesus, eftersom hela Bibeln är Guds ord, men om något ska sättas före något annat, så är det väl Jesu egna ord? Lägg märke till genitivformen (Guds) i fortsättningen på 1 Joh 4:8, som lyder "Så uppenbarades Guds kärlek..." I första delen av bibelverson står att Gud "är" kärlek, i andra delen är kärleken något som tillkommer Gud eller ägs av Gud. Hur ska detta förstås? Ungefär på samma sätt som när vi skriver 2010-02-23, som olika grader av exakthet. "Gud är kärlek" är vår tids mest missbrukade bibelord.
5. Den judiska benämningen på Gud (JHVH) är en bokstavskombination, som betyder om jag minns rätt "Jag är den jag är". En avgud skulle svara (om avgudar kunde svara) "Jag är Marduk", "Jag är Zeus", "Jag är Oden", eller "Jag är Åskan", "Jag är Regnet", "Jag är Fruktbarheten". Det nutida missbruket av "Gud är kärlek" kommer farligt när hedningarnas dyrkan av fruktbarhetsgudarna. Det svenska ordet "gud" hänger ihop med det fornnordiska "gode", som var en präst.
Midvinterblodet kunde säkerligen ge de församlade en KÄNSLA av mening. Men Gud är inte samma sak som människors känslor. Men kyrkans uppgift är inte att dyrka människors känslor som en gud, utan att förkunna den verkliga guden, JHVH, som i den kristna teologin är bestämd som Fadern, Sonen och den helige Ande.
...men hur är det med JESUS, kommer han tillbaka?
Jag tycker att kyrkan har en viktig funktion att fylla som traditionsbärare. Inget går upp mot ett bröllop i en kyrka, (eller synagoga etc.) skolavslutning i en kyrka etc. Det som människor i dessa sammanhang eftersträvar är den festliga inramningen som kyrkorummet ger samt den traditionella kontinuiteten. De flesta människor väljer därför dessa alternativ, även om de är ateister.
Jag skulle önska att kyrkan inom sin organisation kunde ha en ateistisk gren, där människor som söker den traditionella kontinuiteten kunde få ta del av denna via en maximalt nedtonad variant av kyrkans traditonella budskap. Nej, jag skojar inte. Det är inte så tokigt som det låter.
Hur jag ser på Gud tänker jag inte utveckla här, för jag har inte någon avsikt att beröva någon annan människa deras tro.
Hippie Tanten. Du berövar ingen annan deras tro bara för att du berättar om din. Jag blir riktigt nyfiken på din, har man sagt a får man säga b!
/Robin
Hippie Tanten
Jesus sade:" Gör alla folk till lärjungar: döp dem och lär dem att hålla alla de bud som jag gett er"
(Mat.28:19)
Det är det som är Kyrkans uppgift här på jorden.Kyrkan får inte spilla tid på att hjälpa ateister att förbli ateister, bara av tacksamheten över att vissa av dem uppskattar stämningen som kyrkorummet bjuder på och för att även de vill då och då uppleva "den festliga inramningen" till viktiga händelser i sitt liv.
Kyrkans plikt och kallelse är att locka dig att hoppas på Gud och att älska Honom allena.
Det och tron på Gud ska ge dig möjligheten att i HELA EVIGHETEN vara en riktig festprinsessa: simma i glädjefloden,uppleva förälskelsen, passionen och kärleken utan att någonsin tröttna på dig själv och din Älskade.
Det du!
Så om du är en renodlad ateist, måste du omedelbart be till Gud om att begåva dig med tro på Honom.
För tron är Hans nåd, som varken du själv eller "kyrkan" kan fixa åt dig.Du förlorar ingenting på att be om det, du kan bara vinna i fall Gud blir dig nådig.
Det är inte så tokig som det låter!
Prova! Lycka till.
H.S.
Jag är en kille på 26 år som inte går i kyrkan så vidare ofta och inte heller "skyltar" jag vidare mkt med min tro. Men den finns där som ett ryggstöd. Något att luta sig mot när man grubblar.
Nuförtiden ber jag inte lika mycket som förr. Jag vet inte om det beror på lathet eller möjligen på att jag har kommit till insikt om att Gud iaf alltid är närvarande.
Det är en väldigt skön känsla att inse att man inte är ensam.
För mig är Gud den kraft som vakar över mig. Han (ja, för mig är det en han) finns där hela tiden.
Tack allihop, så här långt, för olika kommentarer!
Anonym 20.35
Brukar du tacka morsan eller frun för den goda maten?
Kanske blir Gud glad och då ännu bättre motiverad att vaka över dig, om du inte struntar i att varje dag tacka Honom kort men uppriktigt
för den känsla av Hans närvaro som du får erfara?
H.S.
Jag är kristen och känner ungefär så här inför Gud:
Mina personliga känslor, åsikter och ambitioner är krusningarna på ytan eller vågskvalpet som en dag, när solen går ner och vinden mojnar, kommer att stillas.
Gud finns under ytan och uppenbarar sig i ett glödande hopp om den kommande evigheten, en obändig tro på Jesus som övervinner alla gliringar och cynismer och i känslan av att jag faktiskt ändå, trots allt, är älskad.
Tack Tomas för fina ord!
Åke
Jag saknar tro på alla de gudsbeskrivningar jag hittills stött på. Alltså är jag ateist. Eventuellt finns det ändå en (eller flera) Gud(ar) och kanske kommer jag i framtiden möta en definition som jag finner övertygande.
Gud, genom Jesus Kristus, är själva livet. Vid framgång är det honom jag tackar, vid motgång och bekymmer är det till honom jag ber, kyrie eleison, kriste eleison.
Hej!
Kolla gärna första avsnittet av Gardells "åh, Herregud" på svtplay, och kommentera... det anspelar på temat.
Skicka en kommentar