tisdag 29 mars 2011

Inför Gud och i denna församlings närvaro...

För några dagar sedan skrev författaren, kolumnisten och ateisten Lena Andersson en signerad ledare (kolumn) i Dagens Nyheter (http://www.dn.se/ledare/signerat/karlek-eller-parliv ) där hon först kritiserar sajten som förespråkar lite "krydda" i äktenskapet genom en "affär" och där man via sajten kan få kontakter för sådana upplevelser. Men ju längre jag läser hennes kolumn, ju mer inser jag att hon också kritiserar tanken på det livslånga äktenskapet. Det står henne naturligtvis fritt att göra, men jag vill slå ett slag för äktenskapet väl medveten om att många lever i singelhushåll och att det inte är alla förunnat att hitta en partner att dela livet med tills döden skiljer en åt.

Jag menar att äktenskapet är den bästa samlevnadsformen, både av olika juridiska skäl, men också för att den formen innebär löften som avges offentligt och som kan vara ett stöd för paret (samkönat eller särkönat). Man lovar varandra, inför Gud och i denna församlings närvaro, att älska varandra och hålla ihop tills döden skiljer en åt. Det är starka löften, viktiga löften och ett stort steg i livet att avge sådana. Vad man lovar är att man vill leva i en relation där man får växa tillsammans och det innebär att äktenskapet måste vårdas.

Ett äktenskap kräver följande punkter:

1. Tid för varandra också när barn och arbete tar mycket tid. Man ska aldrig tro att parets egen tid kommer sen. "Sen" har en benägenhet att aldrig dyka upp. Man måste avsätta tid för varandra, avsätta tid för delande, för samtal, för att bara vara med varandra. Man har ju valt varandra oerhört noga och då måste man fortsätta att välja varandra.

2. Att ha roligt tillsammans är viktigt. Skratta tillsammans med varandra och åt sig själv. Hitta på saker tillsammans som inte alls behöver vara ekonomiskt kostsamma.

3. Planera tillsammans och följ de planerna eller korrigera dem ihop.

4. Ge den andre egen tid utan att ge efter på punkt 1 och 2.

5. Fortsätta att "uppvakta varandra" även efter många års äktenskap. Då behöver man inte gå in på sajten som handlar om "affärer" under det pågående äktenskapet för då blir äktenskapet självt den bästa av alla "affärer".

6. Vara lyhörda för den andres tankar, önskningar etc. men en lyhördhet som är ömsesidig.

7. Om det "knakar i fogarna" måste man fråga sig själv vad det beror på, våga formulera för sig själv varför man känner som man känner. Sedan är det viktigt att tala med varandra och se vad man kan göra åt saken. Det tredje steget som också är viktigt är att våga gå till en tredje part (som inte är en av ens vänner) och tillsammans med sin livspartner våga tala igenom situationen, få den belyst, få hjälp så långt det är möjligt att fortsätta relationen.

8. Vad som kan vara bra att påminna sig om är också att man inte är ensam i sitt äktenskap. Även Gud är inblandad. Det är kyrkans övertygelse. Därför är bönen viktig också i äktenskapet. Bön är att öppna sig för Guds handlande. Bön är att hämta kraft hos Kärleken själv. Bön kan ge mod och styrka att ta ett steg till i kärlek. Kyrkans vigselgudstjänst vill påminna om just detta. Brudparet är inte ensamma, inte utlämnade i sin relation. Gud själv omsluter och bär men det gäller att vara öppen för detta.

När man gifter sig måste man vara medveten om att man gör det för resten av livet. Det ska vara grundinställningen. Att se äktenskapet som ett sorts projekt som vara x antal år och sedan kanske inte längre är felaktig inställning, menar jag.

Sen är det kanske ändå så att, om alltings elände drabbar, äktenskapet leder till skilsmässa. Det är ibland, trots det sagda, bättre att gå skilda vägar efter att ha provat allt än att stanna kvar i en hatets och besvikelsens relation där alla inblandade (parterna och eventuella barn) blir drabbade. Och kyrkan säger då att det är möjligt att gifta om sig. Det handlar om ett av många uttryck för Guds nåd där nåden då konkretiseras i nya löften och en ny start i tillvaron. Men jag skulle önska att fler ville följa ovanstående punkter så att skilsmässostatistiken kunde minska. Den lär vara mellan 50-70 % av alla ingångna äktenskap, åtminstone i Stockholm.

De par som vigs av mig kallas nästan alltid till ett återsamtal efter ett år, då vi talar om hur första året som gifta varit - vad som varit bra och vad som varit svårare. I regel är det både roliga och viktiga samtal och en del uttrycker att de vill komma tillbaka efter ytterligare år.

Lena Andersson skriver: Skilsmässan är åtminstone en skärva av ett erkännande att det inte går att skriva kontrakt om känslor. Ett mer förnedrande scenario än att någon stannar kvar hos en fast de längtar bort är svårt att tänka sig. Om man försöker att leva efter punkterna ovan behöver man inte hamna i skilsmässans tuffa sammanhang. Då behöver man inte längta bort utan snarare längta efter varandra när man är borta. Det handlar inte om att "skriva kontrakt om känslor". Det handlar om ett livslångt äventyr tillsammans och det är något annat!

24 kommentarer:

Anders Gunnarsson sa...

Bra post, utom i synen på skilsmässa (som är en sentida abrovinch) och att du inte nämner celibatet (som alltid - i Jesu efterföljd och i pauli efterföljd - varit en kyrklig väg till större helighet och tjänande)!

Allt Gott

nya tant lila sa...

Jaså! Handlar det inte om att skriva kontrakt om känslor? Vad är det då man lovar när man lovar att älska varandra tills döden skiljer en åt? Givetvis kan man inte LOVA något sådant. Både känslor och förhållandena mellan två kan faktiskt förändras, och då kan äktenskapet bli till ett litet helvete för dem eller den som "tvingas" stanna kvar. Nej, ändra vigselritualen till att man ska lova varandra att hålla samman vad man än känner för varandra och hur man än har det i framtiden. Detta är nog mera relevant!
Hur många- speciellt kvinnor i den äldre generationen- har inte tvingats leva i livslång fångenskap tack vare ett löfte i ungdomen där förutsättningarna sedan totalt har förändrats? Hur många kvinnor har inte stått ut med mannens otrohet och kanske misshandel och ändå, för familjens och barnens och sin egen ekonomiska situations skull, stannat kvar i äktenskap. Och hur många män har inte av plikt stannat kvar i förhållanden som de egentligen helst vill slippa? Se verkligheten, Åke Bonnier! Den är inte alltid så idyllisk! Möjligheten att skilja sig behövs!
Människor behöver vara levande invärtes också! Det blir man inte i svåra relationer.

Anders Gunnarsson sa...

nya tant lila

ntl: "Möjligheten att skilja sig behövs!"
AG: Att man behöver separera vissa parter åt är nödvändigt, men vart hittar du att Kyrkan ansett att äktenskapet är ett simpelt kontrakt. Har Jesus sagt detta? Har urKyrkan hävdat detta? Vem kom på den brillianta idéen att vi lever ihop, tills känslorna säger något annat?!?

Vad betyder det att; "det Gud har fogat samman, kan inte människan skilja åt"? Är det tomt snack - för att parafrisera Gardell - av en tandlös, illiterat, fattig snickare, som inte visste bättre?

Allt Gott

nya tant lila sa...

Annorzz, vill du ge mig bibelställena där Jesus talar om äktenskapet!
Är det Gud som bestämmer vem du ska gifta dig med?
Det där med Gud som sammanfogar får man nog tänka mer än en gång på.
I min ungdom blev folk "tvungna att gifta sig" om kvinnan blev gravid.
Vi ska kanske vara lite realistiska. Garanterat gifter sig många icke-troende också i kyrkan för att det kanske ger lite mera festivitas och inte så sällan har de vitklädda brudarna och mannen med sig frukterna som brudnäbbar!
Från då gällande eller tidiga förhållanden, ja, vi vet ju alla hur situationen är idag.
Vigselakten har urartat inom Svenska kyrkan och är ibland ett jippo i stället för att vara seriös.
Själv tror jag att Gud sammanfogar i kärleken, med eller utan vigsel.

Anders Gunnarsson sa...

Nya tant lila

Gud bestämmer inte vem jag ska gifta mig med, men om jag som katolik gifter mig, så är det tills döden skiljer oss åt. Att Gud sammanfogar i kärleken är så naivt att jag hoppas du inte menar allvar. Vad betyder kärlek? Är kärlek = "så länge två har lust med varandra"? Kan man som i musliska länder ha flera fruar och gifta sig en halvtimme med en prostituerad? Om inte, varför är inte det "kärlek"?

Om du vill veta Kyrkans syn (katekesen.se 1601ff) se Mark 10:9-12 (med par t.ex. Matt 19:4-9; Luk 16:18);
”De är inte längre två utan ett. Vad Gud har fogat samman, får människan alltså inte skilja åt... Den som skiljer sig från sin hustru och gifter om sig är en äktenskapsbrytare...”.

Se också 1 Kor 7:10; ”...en hustru får inte lämna sin man – men gör hon det ändå, skall hon förbli ogift eller försona sig med mannen...”; 7:39;” En kvinna är bunden så länge hennes man lever...”; och se även Ef 5:25-33, där ordet ”hemlighet” (gr. ”mysterion”) är detsamma som sakrament!

nya tant lila sa...

Man får vara glad att man inte är katolik!
Jag har i min ungdom vistas en hel del i ett land i Sydeuropa och fått en god inblick i hur de då livslånga äktenskapen ibland fungerade med ett äktenskap som var oupplösligt och öppna förhållanden med älskarinnor!
Tycker du att tron på kärlek är naiv? Det tycker inte jag!

Anonym sa...

Hej,
Du skriver om äktenskapet, avser du då äktenskap mellan man och kvinna?
/Olle

P-A Jonsson sa...

Jag anser att man inte ska ingå äktenskap med mindre än att man har den ärliga viljan att det ska vara livet ut.
Det är alltså inget man ska ta lättvindigt. Dessutom ska man komma ihåg att det är ett livslångt projekt som kräver insats från båda parter.

Men att lova att älska någon för evigt kanske man inte kan. Men det står heller inte i vigselordningen. Där står: "Jag vill älska dig, dela glädje och sorg med dig och vara dig trogen tills döden skiljer oss åt." En mycket stark viljeyttring alltså.

Jag vill citera en av de psalmerna jag och min man hade vid vår vigsel förra året, Sv Ps 288:4 -
"Människors krav skall pressa oss, och tvivel, oro och jäkt skall tynga våra sinnen. Låt oss då känna att din kärlek bär oss. Gud, gör oss glada!"


Sedan kan man bara göra sitt bästa. (Åkes råd är fantastiskt bra tycker jag.) Men som människa så kan man misslyckas.
Gud finns med, även när man misslyckas.

nya tant lila sa...

P-A, då måste vigselritualen ha ändrats, har den det? För nog minns jag att jag 1967 lovade att älska tills döden skilde oss åt.
Och det höll inte!

P-A Jonsson sa...

tant lila,

Nuvarande kyrkohandbok är från 1986. Jag gissar att en del formuleringar i vigselritualen kan ha ändrats då.

Mattias J sa...

Som vanligt är kyrkan bra på att underbetona vikten av sex (på samma sätt som kvällspressen överbetonar).

Från ett bibliskt perspektiv tycks det självklart att ett rikt äktenskapligt samliv borde varit med på Åkes lista. Mer om det här: Den känslomässiga aspekten av sex - om sexualitet i kristna äktenskap

Mikael sa...

Jesus uppmanar oss att älska våra fiender, han ber Gud förlåta dem som slår spikar i hans kropp.

Nog handlar kärlek om mer än romantiska känslor, och nog kan vi lova att älska någon livet ut.

Sen kan det förstås finnas undantag då misshandel och andra tragiska händelser inträffar. Men att göra undantagen till norm är inte rätt väg att gå.

nya tant lila sa...

Hur kan äktenskapet enligt katolska kyrkan vara ett sakrament om Gud inte sammanfogar i kärlek. Detta förstår jag inte alls.Om Gud som är kärlek inte har med kärlek att göra då begriper jag ingenting.
Eller är äktenskapet enligt Anorzzz endast en praktisk patriarkal(?)kyrkligt sanktionerad inrättning som man sätter "inrättat av Gud" stämpel på?
Naturligtvis har Mattias J rätt i att sexlivet borde ha varit med på Äkes lista. Med ett bra sex/samliv kan man nog överse med många andra små irritationsmoment, men utan ett sådant kanske en del frestas hitta "kryddan" på annat håll.
Men det verkar ju som om man inom kyrkan bara kan tala om sex då det gäller homosexuella eller polyamorösa förhållanden. Heterosex i tvåsamheter verkar vara tabu. Och goda råd i all ära, det är faktiskt känslorna som till syvende och sist styr relationer, djupa känslor, inte någon sorts "ha kulgrejer ihop" saker. Hur många människor gräver inte sina svarta hål djupare och djupare i hyperaktiviteter och ytligt umgängespladder för att försöka täta de stora tomrummet i sitt inre? Det tomrummet som endast en djup och seende kärlek kan fylla.

Anonym sa...

Tant lila. Glöm inte vilken församling Åke tillhör. Typ 8 av 10 präster är homosexuella. Är man inte queer, bög, läderfetischist, polygamist eller fullt ut stödjer pride i alla dess former kan man naturligtvis aldrig bli påtänkt för tjänst där. Detta är naturligtvis ingenting annat än en medveten och ren utrensning, en andlig våldtäkt på kyrkan med både Krook och Brunnes goda minne.

Men man ska heller inte stirra sig blind på detta fenomen, var sak har sin tid. Det finns heller ingen andlig näring i ältandet. Se istället att svk är större än dessa fundamentalister.

nya tant lila sa...

Jag har inget emot homosexualitet men det ska vara tvåsamhet för att jag ska se acceptans i relationer. Vad Svenska kyrkan är idag har nog både jag och många, många andra snart inte en susning om!Tur att Gud finns trots kyrkan! Det är jag däremot helt övertygad om!

Anders Gunnarsson sa...

nya tant lila

ntl: "Hur kan äktenskapet enligt katolska kyrkan vara ett sakrament om Gud inte sammanfogar i kärlek."

AG: Gud sammanfogar naturligtvis i kärlek, men att Gud skulle välsigna allt som du/"det moderna samhället" kallar kärlek, förnekar jag.

Alltså Gud välsignar ett sakramentalt äktenskap, men leder missbrukare längre in i sitt missbruk, så att risken faktiskt finns att missbrukaren missar målet. Återigen är det en avgrundsdjup skillnad mellan att Gud är kärlek och att Kärleken blir gudomligfierad!

Allt Gott

hilma sa...

Man kan älska varandra trots att en skilsmässa varit nödvändig!
Jag har sett flera exempel på det.

Man kan hata varandra trots att äktenskapet inte bryts. Även det har jag sett flera exempel på.

Älska innebär inte att man måste leva ihop enligt min ringa mening.
Älska är något mycket större.

nya tant lila sa...

Finns det inga gränser för översitteri? Med vilken rätt kallar du, Annorzzz, andra människors kärlek för missbruk? Lider du av hybris på något sätt?

Anders Gunnarsson sa...

nya tant lila

Jag kallar inte andra människors kärlek för missbruk? Jag påpekar att "kärlek"/sexualitet kan vara miss-riktad! Det var min poäng, som jag i o f s förstår att du kunde miss-tolka som du gjorde! När kärlek miss-brukas kan det bero på att man helt missar målet (som enligt all kristen tro i alla tider är att sexuell kärlek ska vara innanför äktenskapet), men kärlek är naturligtvis mycket större än sex och det ska brukas som evangeliet enligt John; All you need is love (ev enl Lennon alltså)! Allt ska älskas! Dock kan bara en person kan vara föremål för min sexualitet (det kallas kyskhet, trohet eller Jesus-vaccin)!

ntl: "Lider du av hybris på något sätt?"
AG: Ingen är perfekt, men jag brukar säga att jag ligger sjukligt nära... :-) Hihihi!

Det ovanstående är (nog) äckligt nära hybris! Men jag är för "bra" för att falla i en sådan fälla! :-)

Allt Gott

Lars Flemström sa...

Kärlek och sex (agape och eros) är inte samma sak. Man ska älska alla människor, men man ska inte ha sex med alla människor. Och man kan ha sex utan att älska.

Om man däremot (som de tongivande politrukerna i Svk gör) reducerar kärleken till sex, kan man inte älska alla människor. Dels för att det är praktiskt omöjligt att ha sex med alla människor, och dels för att man inte blir tänd på alla människor.

Kärleken kan inte stängas in i katkegorierna heterosexuella respektive homosexuell. Alla människor betyder alla män och alla kvinnor, oavsett vilken läggning man själv har.

Det vore ju ytterst besynnerligt om en homosexuell man inte kan älska en kvinna, bara för att han föredrar att "älska med" en annan man.

Jag har hört kvinnor säga att homosexuella män är de bästa "älskarna" för hos dem har de mött den rena agape-kärleken, befriad från erotiska känslor. Detta ser man också i skildringar av munkarnas kärlek till varandra i de medeltida klostren. Kärleksskildringar som av nutiden ofta misstolkas så att munkarna var homosexeulla.

Det behöver man alltså inte vara för att älska en annan man.

Kärleken omfattar (eller bör omfatta) hela mänskligheten. Erotiken den man är gift med - eller avser att gifta sig med, om man inte kan vänta till bröllopsnatten, eller har en liknande relation med. Och det ska vara för hela livet.

Men detta är ett ideal (vänta till bröllopsnatten; för hela livet), som blir alltmer ouppnåeligt för alltfler människor i vårt land, där äktenskapet som institution har varit under attack sedan 1880, och "för livet" har ersatts med i bästa fall "en åt gången". Eller "inte otrogen utan den andres vetskap och samtycke."

Det vanligaste är väl att man inte har lyssnat på kyrkans undervisning (och under senare tid: att kyrkan allt grövre har svikit sin plikt att undervisa i den kristna moralläran). Men de kristna idealen har aldrig varit lätta att uppnå. Ingen människa som är avlad av en man och född av en kvinna har någonsin lyckats uppfylla de kristna idealen i sin helhet.

Och vi lever ju inte i ett vacuum, utan i samspel med andra och är dessutom utsatta för en massiv påverkan av både politiska och kommersiella intressen, vilket gör det särskilt svårt att förverkliga det kristna äktenskapsidealet (bara med en, vänta till bröllpsnatten, för hela livet).

Men det finns ingen anledning att gräva ner sig och försöka vara någon annan än den man är, att försöka vara en ung oskuld om man inte är det, etc. Utan man får göra det bästa möjliga, som det är. Men även den som har gått fel måste visa den rätta vägen för de som inte har gjort det. Eller kommer dagens översexualiserade samhälle att vara för evigt?

Den sakramentala synen på äkteskapet är att det är ett förbund. Ordet sakrament är ett latinskt ord, som har övertagits v kyrkan och där fått en delvis annan innebörd än i den hedniska miljön,nämligen mysterium och just (oipplösligt) förbund.

Äktenskapsförbundet ingås genom vigseln, som inte är en bekräftelse av något som redan har varit, eller ens en bekräftelse av makarnas kärlek till varandra. Utan det är verkligen något nytt som sker. Även om de blivande makarna har levt ihop under lång tid, och t.o.m. har gemensamma barn (som därigenom för "äkta börd").

Katolska kytksn och den lutherska kyrkan har delade meningar om äktenskapets upplösning. Enligt K.k är äktenskapsbrott ett "brott" (= otillåte handling) men ingentin som "bryter" äktenskapet.

För den lutheska kyrkan har ordet äktenskapsbrott båda betydelserna. Det kan var fråa om tillfällig otrohet som inte leder till upplösning av äktenskapet. Men det kan också vara ett faktiskt brytande av äktenskapet - även om man inte har varit otrogen med någon annan.

Lars Flemström sa...

forts.

Ett exempel enligt äldre svensk lagstiftning (som i detta hänsende byggde på den lutherska äktenskapssynen) var när en man övergav sin hustru och åkte till Amerika och sedan inte hördes av. Domstolen kunde då fastställa att mannen hade brutit äktenskapet, med följd att hustrun hade rätt att gifta om sig.

Striden mellan staten och vissa Svk-präster, som under 1950-talet dömdes för "tjänstefel" för att de vägrat viga skiljda gällde något annat, att någon ville gifta om sig utan att den andra maken hade brutit äktenskapet. Staten begärde att prästerna skulle medverka till äktenskapsbrottet (alternativt: polygami).

Lars Flemström sa...

Nej, jag tycker nog att Åke har rätt, särskilt punkt 8 som närmar sig en sakramental syn på äktenskapet. Gud inte bara sammanfogar, utan Gud är en del i förbundet under hela äktenskapet, som därigenom blir ett "mysterium". Om båda makarna taar detta på allvar, så borde de vara bättre rustade mot kriser i äktenskapet.

Det är inte samma sak som att "sriva kontrakt om känslor". Det är att lita på att Gud kan ge näring åt kärlek som börjat falna. Gud verkar även i nuet, och inte bara under forntiden.

Det är faktiskt ett "straw man argument" (åtminstone när det gäller den lutherska kyrkan) att påstå att löftena om livslång kärlek tvingar någon att stå ut med den andra partens otrohet och kanske misshandel under resten av livet. Både otroheten och misshandeln är ju exempel på fullbordat äktenskapsbrott enligt den lutherska äktenskapssynen - och den äldre svenska lagstiftningen.

Kritiken missar delvis målet även när det gäller Katolska kyrkan. Visserligen anser K k att äktenskapet är ouppösligt och att omgiften därför är omöjliga. Men man kan fortsätta att leva som "särbo", enligt K k.

nya tant lila sa...

Nej, Lars Flemström, du har fel. Barn födda utom äktenskapet blir alltid barn födda utom äktenskapet hur mycket föräldrarna än gifter sig. "Moder ogift". Men kan alltså inte efter det att föräldrana har gift sig plötsligt vara född inom ett äktenskap när man inte är det.
Detta borde kanske sambos som gifter sig efter barnets födelse tänka på, för barnet ifråga kan ju komma att älska någon från mera konservativa kulturer, som inte anser detta vara moraliskt.
Och framförallt borde kanske dagens unga sambo-präster fundera på detta! Om de vill vara trovärdiga i sin prästroll.

Lars Flemström sa...

Nej, jag har inte fel. Jag talar nu inte om vad som gäller i "andra kulturer". Svensk lag gör inte skillnad mellan barn födda inom eller utanför äktenskapet. Alla barn har samma rättigheter. Det gäller även om den ena eller båda föräldrarna tillhör "andra" kulturer.

Lingvistiskt betyder "äkta börd" att någon är född av någons lagvigda hustru. När kyrkan nu inte längre är en del av den offentliga sektorn, tycker jag att kyrkan ska frigöra sig från juridiken i mer inskränkt bemärkelse och tillerkänna alla som är födda av någons lagvigda hustru äkta börd, oavsett föräldrarnas civilstånd när barnet föddes.

I annat fall får man - för att vara konsekvent - frånkänna barnen äkta börd om föräldrarna skiljer sig.

En präst ska naturligtvis vara gift med den som han /hon har barn med. Om man bor ihop finns ju inga hinder alls, och om de inte klarar av att bo ihop, kan de ju leva som gifta särbor, enligt katolsk modell. Det handlar här inte om att följa någon social kod, utan om att präster ska tro på kyrkans lära.

Men om man ersätter det kristna kärleksbegreppet, som jag har beskrivit i föregående inlägg, med dyrkan av sexualdriften som en (av-) gud, då har man bytt ut kristendomen mot en nyhednisk frukbarhetsreligion.

Därför tycker jag att det är viktigt att betona äktenskapet som ett sakrament, som något som Gud GÖR, alltså inte bara något som Gud HAR sammanfogat, utan som Gud dessutom ständigt helar, om man lägger sina ev. äktenskapskriser i hans händer.

Därmed inte sagt att de erotiska delen av äkenskapskärleken inte skulle finnas före äktenskapet. Men om vi nu tror på äktenskapet som ett sakrament borde det ju ändå vara skillnad mellan sex före och sex efter vigseln. Jag har i alla fall inte hört någon säga att "bröllopsnatten kan vi hoppa över för vi har ju redan haft sex med varandra".

Men om vi nu har präster som inte tror att det gör någon skillnad, bör ju de prästerna ta konsekvenserna av sin tro (eller vantro) och konstatera att med den (van-) tron behövs inga kyrkor, och defintivt inga präster.

Gud finns ju även utanför kyrkan, och om kyrkan inte tillför något extra, så är det bara för den prästen att flytta på sig. Flytta på sig till någon Fas 3-sysselsättning, som inte heller behövs, egentligen.

Jag vill slutligen betona att jag inte alls anser att det är fel om personer, som redan har barn ihop, kommer fram till att de bör gifta sig, och att de då gifter sig i kyrkan, med sina egna barn som brudnäbbar. Bättre sent än aldrig!