Jag tror som Noor!

I gårdagens nummer av tidningen Metro intervjuades Jordaniens drottning Noor. Hon har engagerat sig i många goda ting såsom miljöarbete, mikrofinans och för Jordaniens kvinnor. Många andra saker har hon också engagerat sig i och nu senast, enligt Metro, har hon engagerat sig i Globalzero.org som har som syfte att avskaffa världens kärnvapen. Michail Gorbatjov, CarlBildt, Gro HarlemBrundtland, Jimmy carter, Demond Tutu m fl har engagerat sig i detta outsägligt viktiga. Kärnvapnen har ju inte används i krig sedan 2.a världskriget men utgör ändå ett starkt hot och skapar "fred" på terrorbalansens villkor Alla krafter som arbetar mot detta är väl värda att stödjas. Det finns sannerligen inget hållbart försvar för kärnvapen i någon form. Det måste gå att finna fredliga relationer utan att man indirekt hotar med att trycka på "knappen" om den andre hotar. Hasse och tages berömda monolog i "Sköna Helena" lyder: Det kanske inte är sant att man är såld om man bemöter våld med ickevåld.

I samma nummer av Metro får drottning Noor frågan: Hur ser Ers Majestät Er roll som länk mellan Mellanöstern och västvärlden? Hon talar om sin släkt, om sin konvertion till Islam men så säger hon också följande viktiga ord: Få i väst förstår till exempel att kristendomen, judendomen och islam har samma ursprung. Vi tror på samma Gud och hans profeter. Abrahams barn har mycket mer som förenar än som skiljer dem åt.

Jag tror som drottning Noor fast Jesus, som muslimerna ser som en profet, är så mycket mer för mig som kristen. han är ju Sann Gud och sann Människa - vår frälsare. Men just att vi har En Gud - att det inte finns någon annan Gud än vår gemensamma Gud, det är så viktigt och utifrån detta kan vi föra respektfulla samtal med människor av annan tro. Vi har verkligen så mycket som förenar oss. Utifrån det perspektivet kan jag säga att jag tror som drottning Noor.

Ett nytt hem!

S:t Jacobs kyrka är en underbar kyrka (om än smutsig). Nu ska vi rengöra den i höst och stänger den i slutet av augusti för att öppna igen den 1:a advent. Men under stängningstiden firar vi gudstjänst på söndagseftermiddagen (kl 15.00) i S:t Jacobs församlingshus - 1 trappa upp. Man går lämpligen i där från Västra Trädgårdsgatan.

I kväll var vi ett gäng av entusiastiska lekmän och präster och musiker som satt och funderade över S:t Jacobs kyrkas framtid med gudstjänstlivet i centrum. Vi talade något om söndagar och torsdagar och lite annat. Det är så roligt med människor som känner mycket för "sin" kyrka. Kom och var med Du också. Kom och fira gudstjänst, kom och dela tankar, kom och upptäck ett nytt "hem".

Så småningom flyttar hustrun och jag till domprostbostaden. Har just fått nycklar och gläder mig mycket över att få bo på Stadsholmen. Det blir också ett nytt hem.

Efter Jesusmanifestationen?

Vi är många (förhoppningsvis 17 000 personer) som tyckte att Jesusmanifestationen blev oerhört lyckad. 17 000 lovsjöng Jesus i ord och ton och gemenskap (och motorcykelmuller). Jesusbiblar (jo de heter så och vad jag förstår är det Nya Testamentet + några skrivna vittnesbörd etc ) delades ut på stan. Vi syntes i media och det var, som jag skrev i lördags, en oerhört viktig manifestation - en ekumenisk manifestation där enheten kring vår gemensamma Herre blev det viktiga.

Men sen då? Kryper vi nu tillbaka in i våra kyrkliga "hålor" och talar om hur de andra är, vilka liberala typer och syndare de andra är eller vilka fasansfulla fundamentalister de andra är? Skulle inte Jesusmanifestationen kunna få vara en injektion till ett utvecklat ekumeniskt tänkande? Skulle man inte kunna tänka sig att det bildades fler regionala kristna råd ( t ex Stockholms kristna råd) som skulle kunna dela dogmatiska tankar i respekt för den andre, dela det vi har gemensamt.

Jag skulle önska att vi var fler präster/pastorer etc som kunde samlas från de olika samfunden och se hur man skulle kunna gå vidare - i Jesusmanifestationens anda och framför allt i enlighet med Jesu egen önskan och bön om de kristnas enhet - men en enhet i mångfald.

Kanske är det så att vi, genom att lära känna den andres teologi, den andres sätt att tänka och inte minst genom att lära känna de andra, skulle kunna lämna en del fördomar om den andre och se att sanningen alltid är större än den egna sanningen - att vi tillsammans har en stor del av sanningen. Hela sanningen får vi först i det fullkomliga mötet med vår Herre. Då ska vi se ansikte mot ansikte (1 Kor 13:12)

Jesus och Gardell!

Jag har läst ut Jonas Gardells bok. Jag grät när jag läste de sista sidorna, inte av förtvivlan över innehållet utan för att jag var så rörd och berörd. Sen när jag i en blogg läste om hur Ulf Ekman diskuterade huruvida Gardell var frälst eller ej och att det kanske ändå var Guds sak att avgöra, blev jag nästan tårögd igen - av bedrövelse. Hur kan man diskutera huruvida någon är frälst eller inte? Vem kan alls sätta sig till doms över någon annan? Jesus själv sa till rövaren på korset, en person som vi säkert på den tiden skulle haft kraftfulla åsikter om: redan idag ska du vara med mig i paradiset (Luk 23:43).
Gardell bekänner sin tro på den Uppståndne Jesus samtidigt som han håller fram utmanande tankar. Boken är oerhört läsvärd så alla ni som läser min blogg: Köp/låna boken genast och läs och säg vad ni tycker. Boken utmanar till diskussion. Det är inte så dumt!

Nästa år i Kungsträdgården!

Leshana haba'a birushalajim Nästa år i Jerusalem är en gammal klassisk hälsningsfras inte minst i den judiska traditionen där den återfinns som en avslutningshälsning i påskhagadan. Denna hälsning vill jag travestera efter min erfarenhet av Jesusmanifestationen. Denna manifestation blev just det jag drömde om - en manifestation som var för Jesus snarare än mot något annat. Jag var med på Stortorget där en icke oansenlig grupp människor hade samlats för att bl a höra Göran Skytte tala och där var också en grupp finska Romer som vittnade och sjöng.

På Mynttorget kunde jag lyssna till påvens speciella predikant Cantalamessa som höll en oerhört inspirerande appell om ekumenik. Vilken glädje! Han talade om vikten av att gå framåt tillsammans. Sandra vittnade om Focolarerörelsens betydelse för henne och jag kan bara instämma i hennes vittnesbörd i den meningen att den rörelsen, som i grunden är just katolsk, ändå är så oerhört ekumenisk. För mig betyder den rörelsen väldigt mycket. Som ni som läst min blogg ett tag vet om.

Efter en närande lunch anslöt jag och mina vänner i Kungsträdgården. Där var vi nästan 20.000 människor som samlades kring tron på Jesus. Inte trodde jag att jag skulle falla på knä i Kungsträdgården. Men det gjorde jag - tillsammans med alla andra. Vi bad för Sverige, vi bad för världen, vi bad för olika problem i de sammanhang där vi till vardags befinner oss. De som talade var bl a Göran Skytte, den katolske biskopen Anders Arborelius, Cantalamessa, en Syrisk ortodox präst vars namn jag inte minns (som bad på arameiska), Ulf Ekman från Livets Ord, Hakon Långström från Svenska kyrkan.

En känsla som kom för mig väldigt starkt var: Oavsett var vi står teologiskt, oavsett att vi skiljer oss i synen på så mycket och skiljer oss ibland starkt i bibeltolkning, så hör vi samman i den stora kristna familjen. Då faller våra skyltar. Då blir det inte viktigt vilken kyrka vi tillhör utan vilken Herre vi tillhör. Vi behöver sådana manifestationer och inför nästa år hoppas jag att Svenska kyrkan ska kunna vara med än mer aktivt. Jag har sagt detta för någon timme sedan till Hakon Långström efter den andakt som jag ledde i S:t Jacobs kyrka dit många kom efter gudstjänsten i Kungsträdgården.

Personligen tycker jag att det vore roligt att engagera mig i nästa års Jesusmanifestation (kanske ledningsgruppen..?) Denna manifestation måste få fortsätta. Ju mer vi är tillsammans, ju gladare vi bli - så

Nästa år i Kungsträdgården!

Jesusmanifestationen - nu drar det ihop sig!

På tidningen Dagen (www.dagen.se) kan man läsa direktrapporter från Jesusmanifestationen. Egentligen har den redan "tjuvstartat" med möten på Sergelstorg. Men imorgon är det som det "smäller". I Storkyrkan firar vi sedvanlig förbönsmässa kl 11.00 (Välkomna)! 12.00 talar bl a Göran Skytte på Stortorget och katolikerna håller till på Mynttorget där Focolarerörelsen finns representerad. Fler möten äger rum på fler torg (www.jesusmanifestationen.se).

Själv gläds jag över denna gemensamma manifestation som fortfarande "bara" är en manifestation FÖR Jesus och inte mot Islam, Judendom etc...

Jag kommer att vara med både bland folket på Stortorget, Mynttorget och i Kungsträdgården kl 15.00. Tillsammans får vi manifestera vår tro på vår gemensamma (!) Herre. Sedan har vi olika tolkningar av Bibeln. Men det får vi leva med, arbeta mer med och vara lyhörda för varandra, lära oss mer av varandra i full respekt.

17.30 har vi en andakt i S:t Jacobs kyrka. Det kan vara skönt att få vara i stillhet efter allt det möjligen "häftiga" i Kungsträdgården.

Gårdagen är nu förbi och allt tjafs kring min persons närvaro i ledningsgruppen är bortsopat. Nu får vi glädjas ihop!

Var med Du också!

Bonuspappan Josef.

Hustrun och jag var och tittade på Valborgsmässoeld som sannerligen inte flammade stolt utan lyste med sin frånvaro. Lidingös motettkör sjöng vacker de sedvanliga vårsångerna och alla såg glada ut trots att det var eldningsförbud.

Idag är det Josef arbetarens dag i katolsk tradition. Vi talar alldeles för lite om Josef i Svenska kyrkan och i den lutherska traditionen. jag undrar hur han kände det, om han kände sig utanför på något sätt. Hans bonusbarn och barnets mor hade så mycket gemensamt som han inte tycktes dela. Hon hade varit bärare av det märkliga barnet, barnet som han nog inte ville ha från början men som han av gudomliga skäl valde att acceptera. Vi vet så lite om Josef. Man tror att han var mycket äldre än Maria och att han dog tidigt i Jesu liv. Men vad tänkte han? Orkade han med andras spott och spe? Lekte han med Jesus när han var liten. Josef var ju byggnadsarbetare och det kan ha varit så att Jesus i tidiga tonåren var med Josef i något byggnadssammanhang.

Det är säkerligen inte helt enkelt att vara bonusförälder. Man både står nära och är på avstånd.
I alla fall får Josef (eller S:t Josef som våra systrar och bröder katolikerna säger) vara en förebild, kanske en tröstare, för alla bonusföräldrar - i med och motgång.