Inget mirakel idag heller... eller?

Nej, jag avstod med flit från mirakel. Jag, liksom många med mig erbjöds ett mirakel på marknaden i Böda. Det var en man som sålde mirakeltrasan som kunde suga upp vatten på ett helt annat sätt än en vanlig disktrasa. Jag älskar att gå på marknad och det gjorde jag idag. På marknader hittar jag alltid något litet som kan vara bra att ha; en speciell skruvmejsel, en kaffedoserare, ett rivgärn för gurka och andra livsnödvändiga saker. Hustrun är sällan lika entusiastisk men följer ändå med och uttrycker sin tveksamhet när jag står där framför den vältalige marknadsnasaren. Fast idag föll jag inte för frestelsen, trots att det handlade om ett mirakel...

Innan denna mirakelfrestelse var vi i Högby kyrka. Det är underbart att komma ut i andra kyrkor än dem i det egna stiftet och möta entusiastiska, engagerade, brinnande medkristna. Vi var inte så många i kyrkan men ändå en skara som ville höra Ordet förkunnas och få sakramentet (nattvarden) räckt av den pensionerade prästen Stig. Stig är ett mirakel i sig. Det är många år sedan han pensionerades men han går på i sin prästgärning som vore han 40 år yngre. Han brinner verkligen för att få förkunna Ordet att få vittna om Kristus och att han vid så hög ålder orkar, det är ett mirakel som kan inspirera. Stig är en varm person som utstrålar trosvisshet och trygghet. Sommar efter sommar efter sommar återvänder han till Högby pastorat för att arbeta för Guds rike.

Kanske borde vi bli bättre på att se miraklerna i vår tillvaro, för de finns ju där bara vi får upp ögonen för dem. Det är ett mirakel att jag får sitta på en liten pall vid vägkanten, se blommorna vaja i den svala julivinden, vara uppkoplad via bärbart modem, njuta av varma (!) bad etc. Det är ett mirakel att jag varje dag får stiga upp och tacka för en ny dag, en ny möjlighet. Men denna typ av vardagsmirakler glömmer jag alltför ofta bort. Men i alla fall:

Tack gode Gud!

Idag är första dagen på resten av detta år!

Idag tar Sverige över ordförandeskapet för EU. Fram till den sista december håller Fredrik Reinfeldt i klubban. Det är en stor och livsviktig uppgift. Inom EU finns 27 medlemsländer med olika politik, olika profiler men ändå en och samma union. Det kan vara inspirerande också för både den nationella och internationella ekumeniken mellan kyrkorna. Vi har olika profiler, vi ser olika på viktiga frågor, men det fins grundläggande saker som förenar oss och det är starkare än det som skiljer oss åt. Vi kan ha olika syn på sakramenten, olika uppfattning i äktenskapsfrågan och andra etik- och moralfrågor, men ändå - vi hör ihop. Grunden är det viktigaste. Grunden håller oss samman. EU kan här inspirera oss i kyrkornas sammanhang.

När jag skriver dessa rader skiner solen över min viloplats. Det är vindstilla och en och annan fågel hörs. En idyll, eller ett hot? Hur är det med vårt klimat? Hur ser ozonskiktet ut? Finns det tid kvar att vara klimatsmart? Hur kan vi tillsammans i EU och i resten v världen arbeta för ett grundläggande bättre klimat? FN:s klimatkonferens är ett starkt böneämne samtidigt som vi inte bara kan nöja oss med att bedja. Vi måste också handla. Ingen kan göra allt men alla kan göra något. De orden skriver jag lika mycket som en uppmaning till mig själv. Vi/jag måste bli ännu bättre på att både tänka och handla miljömedvetet. Samtidigt är det svårt öf r det som i ena stunden kan tyckas klimatsmart visar sig i nästa sekund medföra andra komplikationer. Jag kör miljöbil och tankar mestadels etanol. Det var bra sa man strax innan jag beställde den. När den väl kom fick jag veta att det drabbade andra miljöområden. Suck! Samtidigt får vi inte ge upp och säga att det inte är någon idé. Vi kan inte bara vänta på de stora miljöbesluten i Köpenhamn i december. Idag får jag börja eller fortsätta att tänka och handla så klimatsmart som möjligt och denna dag får bli den första på resten av mitt liv.

Fredrik Reinfeldt och alla ni andra som i Sverige kommer att vara involverade i ordförandehalvåret: Lycka till! Ni har en livsviktig uppgift framför Er! I Stockholms domkyrkoförsamling ska vi be för Er.

Vem har rätt till livet?

Vem har rätt till livet? Det är en svår fråga som man kan se från många olika håll. När jag skriver denna blogg minns jag min egen argumentering för att 1978-79 göra vapenfri tjänst inom totalförsvaret. Jag var då ungdomsledare i Kungsholms församling i Stockholm. Jag hävdade att Jesu ord om att alla som griper till svärd skall dödas med svärd (Matt 26:52) var ett hållbart argument för att inte döda eller lära sig att döda. Jag kan fortfarande tycka att det är fel med ett krigsmaskineri som går ut på att ha ihjäl andra människor samtidigt som jag begriper att man måste skydda sitt land. Och i Bibeln beskrivs krig (ff a i Gamla Testamentet). Men jag för min del kan inte tänka mig att döda en annan människa och jag kan inte heller tänka mig att en annan människa förtjänar att dö genom dödsstraff. Ingetdera går ihop med min syn att vi inte har rätt till andras liv. Vi har inte rätt att döda andra.

Men abortfrågan då? Där tas ju liv. Men när börjar livet? Är det i konceptionsögonblicket, är det efter ett antal veckor när ett hjärta börjar slå, är det när livet går att rädda (23-24 veckan)? Är det när barnet kan andas av sig självt utanför livmodern? När börjar livet? Och kan abort vara berättigad under olika omständigheter? Jag vill som kristen och djupt Jesustroende ändå säga att jag är glad för vår öppna abortlagstiftning! Samtidigt skulle jag önska att preventivmedelsrådgivning och upplysning blir ännu mer spridd, att preventivmedel blir billigare och ff a att preventivmedel används!! Det handlar om att skydda varandra från oönskade graviditeter och att skydda varandra från könssjukdomar. Men åter igen - abort kan vara ett nödvändigt ont. Jag tror inte att någon tycker att abort är något som man gläds över.
Jag tror inte att någon använder sig av abort som tänkbar "dagen efter-metod" 10 veckor senare. Men en kvinnas liv kan behöva skyddas. Det finns många omständigheter som gör att abort kan vara en möjlig väg framåt. Men samtal borde alltid vara obligatoriskt i samband med att man tänker att ingreppet ska göras.

Vem har rätt till livet? Självmord då? Enligt gammal kyrklig tradition begravdes självmördare utanför kyrkogården. Självmord ansågs förkastligt av kyrkan. Och visst är självmord förkastligt i den meningen att det alltid är fel utväg. Alla har rätt att ta sitt eget liv och ingen får göra det. Ändå görs det, om inte varje dag så ofta, också i lyckolandet Sverige. Jag skulle önska att vårt samhälle blev så att alla kunde känna sig sedda och bekräftade, att alla hade ett nätverk att relatera till, att alla hade någon att älska och någon som älskade dem. Låt oss som kristna försöka verka för ett sådant närsamhälle och själva leva detta i relation till andra. Låt oss få andra att känna sig sedda, bekräftade och älskade.

Vem har rätt till livet? Dödshjälp då? Vore det bra med passiv dödshjälp? Jag vet inte, det beror på vad man menar. Det jag skulle önska mig själv och alla andra är en smärtfri död. Men jag vill inte bli hjälpt över tröskeln till Livet bortom livet av någon annan än av Gud själv. När vi ska dö är inte vår sak att bestämma. Vi kan lindra smärtan i den mån den finns men vi har inte rätt att överdosera för att den döende ska dö snabbare. Nej, i det sammanhanget har endast Gud rätt till livet - Gud som ger oss livet!

I sommar kommer jag kanske att skriva någon blogg men inte så ofta som jag gjort under detta mitt första "bloggår". Nu ska jag ha semester - den har jag rätt till (enligt semesterlagstiftningen) och jag ska njuta, vila, läsa, umgås med mina nära och kära, äta god mat, bada, motionera, ha mer tid till andlig fördjupning av olika slag. Det ska bli härligt!

"När jag hör trastens klara sång, när lärkan jublar dagen lång högt ovan fält och backar, då kan jag icke tiga still. Min Gud, så länge jag är till för livet jag dig tackar." (Psalm 200 vers 4 i Den Svenska Psalmboken).
Just det!

Gaffa!

Jag har lärt mig ett nytt begrepp! Det är säkerligen inte nytt för Dig som läser min blogg men för mig blev det både ett nytt begrepp och en angenäm upplevelse Det var Midsommaraftonens förmiddag och jag och min "yngsting" (som inte är så purung längre) förberedde sjöstugan ute i skärgården för anstormning av 10 av hennes vänner. Det stundade en mexikansk fest på bryggan och kulörta elektriska lampor skulle monteras utanpå huset. Yngstingens pappa tillhör inte de händigaste på denna jord men yngstingen är händig och har dessutom professionell erfarenhet av filminspelning och inspelning av Robinsson program etc. så hon guidade sin far i uppsättandet av de färgglada lamporna. Det var då det nya begreppet blev aktuellt! GAFFA! En tejp som finns i olika storlekar och som står pall för det mesta eller i alla fall för en hel del. I vilket fall fungerade Gaffatejpen utmärkt när det gällde att sätta upp elektriska sladdar och det hela gick ganska bra. Jag var imponerad av dotterns kunskaper och insatser och lite småstolt över mina egna insatser. Så blev det eftermiddag och vännerna anlände fyllda av entusiasm och medhavandes kassar med mexikanska tillbehör såsom lösmustacher, mexikansk mat och dryck, sombreros etc. Kvällen avlöpte väl, Gaffatejpen höll, maten och drycken räckte mer än väl och undertecknad med hustru var på annat håll (midsommarmiddag hos min äldre bror och svägerska). Väl hemkomna till vårt skärgårdshus gick vi ned till "mexikanerna" och blev varmt välkomnade och inbjudna att äta och dricka både det ena och det andra men då var klockan läggdags för det gamla paret.

Så blev det afton och morgon den andra dagen i Midsommarhelgen och då var det dags att påminnas om skapelsens storhet i högmässan i Storkyrkan. Många hade sökt sig dit för att få fira högmässa och lyssna till Karl-Magnus Fredriksson som sedvanligt sjöng ljuvligt, denna gång två nyskrivna sånger av Sven-David Sandtsröm med text av Tomas Tranströmer. Sommarpsalmerna gladde alla och predikan återfinns snart på domkyrkoförsamlingens hemsida (klicka på "domprosten"). Evangelietexten var den underbara inledningen till Johannesprologen (Joh 1:1-5) som börjar: "I begynnelsen fanns Ordet".

Efter mässan och lunch med en av mina bästa vänner, for jag tillbaka ut i skärgården, sov middag, åt middag, promenerade och njöt av tillvaron. Idag var solen mer nådig än å midsommaraftonen och jag fortsatte att läsa i den fantastiska boken av biskop Gene Robinson: In the EYE of the STORM med förord av ärkebiskop emeritus Desmond Tutu. Jag har antagligen nämnt denna bok tidigare i min blogg men den är väl värd att nämnas igen och är utgiven på Seabury books (www.seaburybooks.org). Alla som har förutfattade åsikter om de homosexuelle biskopen borde sannerligen läsa denna mycket djupa bok.

Så var det på eftermiddagen dags att fira en 50-åring. En av mina medbröder i Focolare (www.focolare.se) i Stockholm firades idag med grillparty i kommunitetens trädgård. Många som vi kände kom dit och det hela avlöpte under glada former. GRATTIS igen Helge!

Nu stundar en vilsam afton i skärgården där solen håller på att gå ned och det blir afton och det blir morgon den första dagen i den nya arbetsveckan.

GLAD MIDSOMMAR!

Kära bloggläsare, trots regn, trots urusla väderutsikter vill jag önska Er alla en riktigt, riktigt GLAD MIDSOMMAR! Jag vill önska alla humanister som i Dagens Nyheter idag dundrar och rallarsvingar mot allt som luktar religion en riktigt glad midsommar präglad av sommarfärgernas alla nyanser (som kanske kan ge inspiration till ett mer nyanserat skrivande...). Jag vill önska alla dem som ska ut och festa i eftermiddag och ikväll en glad midsommar där bråk och våld inte behöver vara uttryck för midsommarfirande. Jag vill önska alla med annan kulturell, religiös och sexuell identitet än den jag har en riktigt, riktigt glad midsommar. Jag vill önska alla dem som är ensamma idag och alla dem som är samlade med andra en glad midsommar! Under sommaren blommar så många olika sorters blommor. Kanske kan det vara inspirerande för vårt samhälle där olika sorter får blomma, får finnas, får respekteras så länge de inte kväver andra blommor.

Sist av allt vill jag önska Kronprinsessan Victoria och Daniel Westling en riktigt glad midsommar. Idag om ett år står ni framför höglataret i Storkyrkan. Det gläds vi mycket åt, tillsammans med Er!

Kasta ut dem omedelbart! Eller..?

Kanske är det dags att rena kyrkan från alla dem som vill uttrycka sin kärlek till Jesus Kristus på ett kroppsligt sätt genom handviftningar och stillsamma upprepningar av Jesusnamnet? Sådana uttryck står ju inte i gudstjänstordningen i Domkyrkoförsamlingens kyrkor och än mindre i Svenska kyrkans kyrkohandbok. Så får man inte bete sig i Svenska kyrkan!! Usch och fy! Karismatiker göre sig icke besvär i våra kyrkor! Ut med Er!! Här ska vi ha folkliga gudstjänster, gudstjänster som följer vår tradition och inte blandar in annat! Låt oss inte påverkas av papister eller pingstvänner eller missionskyrkotraditioner! Låt oss inte hämta inspiration från annat håll! Låt inte väckelsen få finnas i våra sammanhang och framför allt: Låt inte Guds Ande ha så mycket att säga till om! Någon ordning på torpet får det väl ändå vara! Vi vill ha det lugnt och stilla i Svenska kyrkan! Ut med er alla som grips av Anden under gudstjänsttid! Kanske kan våra vaktmästare fungera som någon sorts ordningsvakter med lämplig biblisk batong i näven? Ut med Er som inget annat vill än hålla Er till Jesus Kristus! Ut med Er alla som inte förstår att det är ett brott mot kyrkans ordning att höja armarna som ett uttryck för öppenhet för Anden! Ve den präst som skulle göra så vid altaret! Ska man nu nödvändigtvis röra händerna i uppåtriktad riktning skall det vara synnerligen diskret - särskilt om man är prästvigd. Annars får det bli ett fall för domkapitlets tillsynsfunktion! Bort med dem som av någon gudomlig anledning brinner av Andens eld! Låt oss ha det lite fridfullt i kyrkan, lite lagom, lite trevligt...

Eller ska Gud vara involverad..?

Detta ironiska inlägg var skrivet som ett försvar för den karismatiska utvecklingen i S:ta Clara och som ett tydligt svar till Per-Ola Larssons inlägg under min rubrik "Återkommer med blogginlägg på måndag".

Skulle man nu inte tycka om att S:ta Clara kyrkas gudstjänster i viss mån präglas av den karismatiska traditionen som ryms inom Svenska kyrkans tro, lära och liv vill jag åter igen välkomna till Storkyrkan och S:t Jacob. Där har vi en annan typ av andlig prägel som också ryms inom Svenska kyrkans ram. Kanske är vi mer högkyrkliga i vår liturgi och mer liberala i vår teologi! Kom och lyssna, kom och delta, kom och se!

Gud på frammarsch! - Hot eller löfte?

Igår hade Dagens Nyheter på sin osignerade ledarplats följande rubrik: Gud på frammarsch! (http://www.dn.se/opinion/huvudledare/gud-pa-frammarsch-1.890968) Där skrivs det bl a om boken "God is back" av Peter Berger. Och nog är det så att Gud är på frammarsch något som man kan ha olika tankar om. Islam är på frammarsch i Sverige. Är det ett hot eller ska vi glädjas över den religiösa mångfalden? Judendomen är inte på frammarsch. Tvärtom tycks den judiska församlingen behöva stöd på olika sätt. Den kristna trons gudstolkning (eller gudstolkningar) tycks vara på frammarsch och främst då den konservativa protestantiska väckelsetraditionen. De mer traditionella kyrkoinriktningarna (de reformerta, lutherska och katolska) tycks vara på avtagande.

Hur kan man då förhålla sig till detta? Jag är osäker. Islams frammarsch i Sverige stör mig inte så mycket. De konservativa kristnas frammarsch stör mig inte heller mer än att jag med viss befogad avundsjuka ser på mina systar och bröders gudstjänster i S:ta Clara kyrka där det samlas så ofattbart många till bön och lovsång. Men samtidigt har jag ju, som Ni kära bloggläsare vet, svårt för den konservativa kristendomstraditionen som ibland tenderar att bli uteslutande snarare än inneslutande. Det är då jag kan tänka: Gud på frammarsch! - Hot eller löfte?

Men kanske är det inte Gud som är på frammarsch. Gud är redan framme. Gud är redan mitt ibland oss. Gud har vunnit våra själar - av vår födsel och ohejdade vana. Det gäller bara för oss att upptäcka det -att upptäcka den gränslösa inkluderande kärleken, den gränslösa nåden som inte utesluter. Gud behöver ingen frammarsch - men vittnen som i ord och handling vittnar. Det kan vi göra på olika sätt.

Välkomna till Stockholms domkyrkoförsamlings gudstjänstliv!