Inter faith centre

Jag har varit med min biskop och stiftstyrelsen i London på studieresa. Som domprost är man biskopens ersättare i stiftstyrelsen och då får man vara med också på denna typ av upplevelse. Det var en mycket lyckad resa där vi talade om många olika saker, skrattade med varandra (sådant svetsar samman) och delade olika ting.

Ett av de besök vi gjorde var vid London Inter Faith Centre. Centret har som devis "True to self and open to others" (http://londoninterfaith.org.uk/). Centret är en plats där man möter människor av annan tro, lyssnar, lär, delar och är trogen sin egen identitet. Jag gladdes verkligen över att få komma dit. Religionsdialog i respekt, där det inte handlar om att försöka omvända varandra (för vem kan det i slutänden på ett respektfullt sätt), är så ofattbart viktigt. I den goda religionsdialogen berättar man för varandra om sin tro, sin övertygelse, man lyssnar till den andre i en sådan öppenhet som är beredd att lära, att inspireras. Dessa center, som finns också i Stockholm (i S:t Jacobs församlingshus) är nödvändiga i ett multireligiöst samhälle. Men en grundläggande hållning i religionsdialogen är att vi som kristna inte är generade över att vi är kristna. Den anglikanske prästen och dirketorn Fergus Capie talade mycket om den kristna genansen, där vi inte vågar tala högt om vår tro på Jesus, där vi inte vågar stå för vår inkarnationsövertygelse och vår uppståndelseövertygelse utan där vi snarare försöker vara lite försiktiga i en sorts missriktad respekt. Visst ska vi ha respekt för varandra men den respekten får inte ske på bekostnad av vår egen tro, vår egen övertygelse. Det är ingen som gläds över att någon annan inte vågar hålla fram sin tro, sin tradition.

Jag tänker ibland på programmet "Partaj" som gick i TV på 70-talet. Jarl Borsén var då utklädd till en svenskkyrklig präst och så stod han är och sa lite lamt: "Förlåt om jag ser lite religiös ut, men jag har ont i magen". Så får det inte bli. Vi måste höja våra röster för att höras - också som kristna i ett multikulturellt sammanhang. London Inter Faith Centre var oerhört inspirerande.

Att vara sann mot sig själv och öppen mot andra innebär också att våga tala om svåra saker, om frälsningsvägar, om Guds vägar, om Jesu betydelse som hela världens frälsare i förhållande till andra övertygelser. Mycket finns att säga, mycket finns att dela och den kristna tron rymmer här också många tolkningsmodeller och synsätt.

Det märks på många sätt.

...också på denna lilla blogg.

Inget ont som inte har något gott med sig.

Det är naturligtvis inte Sverigedemokraternas fel att de valts in i riksdagen. Det är de hundratusentals väljarna, de dryga 5 procenten, som orsakat detta. Vi är många som var oerhört besvikna på valnatten och vi är många som med förtvivlan och frustration i en osalig blandning reagerade när de tågade ut ur Storkyrkan under biskop Eva Brunnes predikan om mänskliga rättigheter.

Men, inget ont som inte har något gott med sig. Kanske kan Sverigedemokraterna ofrivilligt bidra till att tonen mellan de bägge blocken blir mer nyanserad, att de hårda orden minskar i antal, att samförstånd snarare än motstånd kan bli en linje. Gårdagens budgetdebatt signalerade, enligt Dagens Nyheter, något i den stilen även om Vänsterpartiets Ulla Andersson tydligen dundrade på. Men kanske, kanske kan man förenas i en god väg framåt för Sverige i öppenhet med samförstånd kring många olika frågor. Kanske, kanske kan flyktingpolitiken också bli bättre. Allt annat vore att spela på samma planhalva som Sverigedemokraterna. Och vem vill vara på den planhalvan?

Mer kristendomskunskap i skolan?

Jo, jag vet att jag skrivit om detta ämne tidigare. Det borde vara mer kristendomskunskap i skolorna och nu har regeringen fatt beslut om detta. Det är ju glädjande..eller? Jo, det är klart att jag vill att svenska barn och ungdomar ska lära sig mer om den i Sverige dominerande livsåskådningen. På så många olika sätt påverkas vi av vad kristendomen gjort och gör. Alla behöver en god kunskap om vad kristen trostolkning kan innebära (det finns ju som bekant flera kristna trostolkningar). Men samtidigt får vi inte glömma bort att våra barn och ungdomar (och vi vuxna) behöver mer kunskap om vad Islam (med många olika tolkningsmöjligheter) och Judendom kan innebära. Vi behöver större förståelse för vad Hinduismen och Buddismen innebär. Vi möter också dem i Sverige. Kanske är det så att religionskunskapen borde beredas något större plats i undervisningen för att möjliggöra både bredare kunskap om kristendomstolkningar och kunskap om de andra stora religionerna.

Religionens roll i vår värld är ju både stor och viktig, på gott och på ont. Många konflikter har religiösa under- och övertoner. Vi behöver förstå mer av dessa "toner" för att minska hat och utanförskap.

Sverigedemokraterna och evangeliet

I dag predikade biskop Eva Brunne i Riksmötesgudstjänsten i Storkyrkan. Medverkade gjorde också Pater Matthias Grahm från katolska Marie bebådelsekyrkan i Stockholm och församlingsföreståndare Niklas Piensoho från Filadelfiakyrkan, domkyrkokaplan Kristina Ljunggren och jag själv. D v s vi medverkade med texter, böner och predikan. Domkyrkoorganisten Gustaf Sjökvist ledde Storkyrkans kör och biträdande domkyrkoorganisten Mattias Wager spelade orgel. Så långt var allt frid och fröjd.

Biskopen höll en strålande predikan som var väl grundad i Bibelordet med ett tydligt bibliskt budskap om människors lika värde, om rätten att bli behandlad som alla andra, kort sagt om mänskliga rättigheter i Sverige. Hon var oerhört tydlig och uppmanade riksdagens ledamöter att inte falla offer för motsatta åsikter i just dessa allmänmänskliga sammanhang. Hennes predikan återfinns på http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?di=698910.

Sverigedemokraterna reste sig successivt upp från sina platser i kyrkan under biskopens predikan. Det gick inte att ta miste på att de både ville synas och höras. De marscherade ut ur kyrkan under pågående gudstjänst utan att deras partinamn var nämnt.

Det säger allt om vad de står för. Det säger allt om deras förhållande till evangeliets budskap om alla människors lika värde. Det kom en doft av brunt som tack och lov bemöttes med en stor och varm applåd när biskopen hade avslutat sin predikan.

Kyrkan kommer alltid att hävda människovärdets helgd, alltid hävda att vi borde ha en öppen och generös flyktingpolitik, alltid hävda att vi inte ska spela ut olika grupper i samhället mot varandra. Vi har råd att ta hand om barn, ungdomar, arbetslösa, pensionärer och andra och flyktingar i en ännu större flyktingkvot. Åter igen! Vi har råd!

Sverigedemokraterna talar tydligt med sitt trampande ut ur kyrkan. Det är säkert bra. Det bekräftar det som alla talar om.

IVF! - För livets skull!

Nobelpriset i medicin går i år till den brittiske läkaren och forskaren Robert Edwards! Invitrofertilisering, d v s provrörsbefruktning är hans upptäckt. Det är ett helt riktigt val av nobelpristagare menar jag. Så många par har tack vare provrörsbefruktning kunnat få barn. Jag har på nära håll följt ångesten hos en individ, ångesten och sorgen som tack vare lyckad provrörsbefruktning vändes till stor glädje. Säkerligen kan man hitta aspekter på provrörsbefruktning som ur religiöst perspektiv kan vara tveksamma men används invitrofertiliseringen endast som en befruktningsmöjlighet, har jag svårt att se denna upptäckt annat som en välsignelse. Denna möjlighet utesluter naturligtvis inte andra sätt att få barn där adoption är ett sätt, fosterbarn ett annat sätt och naturligtvis befruktning genom samlag ytterligare och det allra vanligaste sättet.

Provrörsbefruktning blir och är en viktig möjlighet - för livets skull!

Grattis till Robert Edwards för ett välförtjänt Nobelpris!

Riksmötesgudstjänsten.

Så var det då dags! Under stark säkerhetsbevakning kommer sedvanligt Riksmötesgudstjänsten att firas imorgon kl 12.30 tillsammans med många riksdagsledamöter, folk från hovstaterna, kungafamiljen och naturligtvis den omvalde talmannen.

Jag gläder mig över att min biskop Eva Brunne ska predika, att pater Matthias Grahm och församlingsföreståndaren i Filadelfiakyrkan Niklas Piensoho ska läsa texter, att Storkyrkans kör sjunger under ledning av vår domkyrkoorganist Gustaf Sjökvist och att den biträdande domkyrkoorganisten Mattias Wager sitter vid orgeln. Därtill kommer en militärmusikkår att spela. Ja, det är en viktig gudstjänst och trots att kyrkan har separerat från staten sedan tio år tillbaka gläder jag mig över att riksdagen och de övriga hörsammar vår inbjudan och kommer till Storkyrkan för att be, ta in både de lästa bibelorden, lyssna på predikan, sjunga psalmerna (90 och 288) och lyssna på körsång. Denna gång har vi ekumeniska inslag i gudstjänsten och inte interreligiösa inslag. Det beror inte på något annat än att vi har interreligiösa inslag vartannat år.

Det är en knepig parlamentarisk situation och jag ber verkligen om Guds ledning för både vår regering och riksdag.

Jag hoppas att alla partier kommer att vara representerade i kyrkan. Evangeliet kommer både i inledningsorden och med största sannolikhet också i predikan att vara glasklart. Så ska det var. Kyrkans uppgift är att vara ett salt. Den uppgiften lever vi och ska vi leva än mer.

Tala om eller med?

I dag på Mikaelidagen sa jag följande inledande ord i min predikan: Vi lever alldeles påtagligt i en värld där ont och gott står i strid mot varandra och där det onda, det destruktiva har en förmåga att nästla sig in i våra system. När riksmötet öppnar på tisdag har 20 riksdagsplatser intagits av Sverigedemokraterna, ett parti vars politik har sin ursprungligaste grund i nynazismen och vars syn på medmänniskan strider kraftfullt mot den kristna tron. För oss, nya destruktiva tongångar, kommer ofrånkomligen att höras än mer i den politiska debatten. Nu går det inte längre att tiga, att blunda med både ögon och öron. Vi som vill kalla oss kristna och alla andra människor av god vilja måste stå upp för syskonskap, medmänsklighet och en generös hemmahörighet.

I morgon väljs en ny talman - rikets främste företrädare i rang efter kungen. Ska detta ske med stöd eller utan stöd av Sverigedemokraterna? Det ger sig. Kanske är det så att detta med att inte ta i dem med tång är ett uttryck som nu ångras. K G Hammar, vår förre ärkebiskop, påminde mycket klokt om att man visst ska tala med Sverigedemokraterna men att man inte ska ta i deras politik äns med tång.

Jag tycker personligen att det skulle vara svårt att vara talman i vetskap om att de främlingsfientliga har stöttat valet. Björn von Sydow sa nej på frågan om han ville ställa upp. Det hedrar honom. Men trots allt sitter nu SD i riksdagen med 20 ledamöter. Trots allt är det bättre att ta debatt med dem än att enbart tala om dem. Vi får se vad som händer de närmaste 4 åren.

Men må vi som vi kalla oss kristna fortsätta att kämpa för ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle med en generös flyktingpolitik. Låt inga spela ut olika grupper i samhället mot varandra! Vi har råd att låta en öppen och generös inställning råda.

Det blir nu spännande i morgon att se vem som blir talman och på tisdag att lyssna till Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring.