Kristus vårt ljus!

Om några timmar ljuder de orden i Storkyrkan. I mörkret bärs det lysande påskljuset in och orden "Kristus vårt ljus" sjungs! Vi firar påsknattsmässa kl 23.00. Det obegripliga skedde för 2000 år sedan. Graven var tom. Kristus hade uppstått. Det var detta budskap som förändrade livet för lärjungarna och som sedan förändrat livet för oräkneligt många människor under 2000 år. Det är detta budskap som bär mig i mitt liv, som fått mig att vilja bekänna mig som kristen, som fått mig att vilja engagera mig i kyrkan för den uppståndnes skull. Det är Han som kallat mig vidare att vara Hans präst, att bära ut evangeliet om Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne.

När jag skriver detta blogginlägg är det bara några minuter kvar tills klockan är 18.00. Då bryter helgen in enligt svensk helgsmålstradition och i min lilla familj samlas hustrun, döttrarna och några vänner och önskar varandra glad påsk och äter ägg och annat tillsammans.

Men det är inte förrän efter påsknattsmässan som påskljuset tänds hemma hos oss på Prästgatan. Då går vi hem, samlas vid det klosterstöpta påskljuset, tänder det och ropar ut påsknattens makalösa budskap:
"Kristus har uppstått! Ja, han är sannerligen uppstånden!"

Må det budskapet bära också Dig!

Amazing grace!

Bara några timmar kvar till Skärtorsdagen. De heliga dagarna börjar med nattvardens instiftande. I skrivande stund bultar mitt hjärta av längtan att gå in i de tre, eller kanske på sätt och vis, fyra dagarnas stora mysterium. Jo, jag ska arbeta, förbereda olika saker, leda mässor, assistera och bara delta. Men dessa dagars ljus genomlyser och upplyser allt mitt "arbete". I morgon kl. 12.00 leder min biskop Eva Brunne den årliga Skärtorsdagsmässan i S:t Jacobs kyrka vid Kungsträdgården för alla som har tid att på lunchen delta, en mässa där vi präster och diakonerna får förnya våra vigningslösften. Enligt gammal tradition instiftade Jesus prästämbetet denna dag. Det är en tolkningsfråga, naturligtvis, men jag får vara en av de präster som åter igen säger mitt hjärtas JA till Guds kallelse av mig. Jag är vigd präst, vigd med hela mitt liv, vigd med varje andetag till att vara det Gudomliga Ordets tjänare - Verbi Divini Minister. Jag är kallad att förkunna Ordet och förvalta sakramenten. Jag begriper det inte! Det handlar inte om min skicklighet eller om min duktighet. Det handlar om Guds kallelse av mig och kyrkans bekräftelse av denna kallelse. Egentligen handlar det bara om den gudomliga nåden - den oändliga nåden, den ofattbara nåden - amazing grace!

På kvällen får jag leda Skärtorsdagsmässan kl. 19.00 i Storkyrkan. Då firar vi mässan med osyrat judiskt bröd - Matzabröd - det sorts bröd som våra judiska systrar och bröder använder när de firar de två första kvällarna i den judiska påskhögtiden - Sedermåltiderna. Och sedan äter de detta osyrade bröd i sammanlagt 8 dagar. Vi firar mässan vid Storkyrkans huvudaltare - ett altare som annars bara används vid högtidliga tillfällen såsom vigslar (inte bara kungliga), präst- och diakonvigningar och så Skärtorsdagsmässan.
När mässan är slut kläds altaret av under textläsningar och till slut är allt borttaget utom ett brinnande ljus som lyser i den nästan nedsläckta kyrkan, och ett kors som står på altaret. I tystnad lämnar vi kyrkorummet och går ut i mörkret. Det är en stor kväll denna första kväll bland de Heliga dagarna. Mitt hjärta längtar...

Amazing grace!

Den 1 maj i Rom.

Idag skriver tidningen Dagen (läs här) om den delegation som kommer att vara med i samband med påven Johannes Paulus II:s saligförklaring. Det kommer att vara en högtid på Petersplatsen och hustrun och jag är inbjudna att vara med i den svenska delegationen tillsammans med ärkebiskop Anders Wejryd, trossamfundsminister Stefan Attefall och Sveriges ambassadör vid Heliga Stolen, Ulla Gudmundson med flera. Hustrun och jag känner oss oerhört hedrade. Johannes Paulus är en påve som betytt mycket för ekumeniken, en påve som på många olika sätt är en förebild. Den 1 maj saligförklaras han vilket är ett viktigt steg mot helgonförklaring. För mig personligen är helgonen förebilder i att leva det kristna livet konkret. Vi behöver förebilder, inspiratörer i den djupaste bemärkelsen. Helgonen och inte minst de som levt i vår tid) har verkligen visat oss nutidsmänniskor att det går att leva kristen, att tron inte bara handlar om det introverta utan också om det extroverta, inte bara om tro utan också om handling. Men ändå inte bara om handling - utan också om tro, apropå vad jag skrev om i mitt tidigare inlägg.


Nu gläds jag med minas katolska systrar och bröder och hoppas på en solig dag över en "solig" händelse. Som sagt: Jag är hedrad! Måhända återkommer jag med en liten rapport från upplevelsen på denna bloggsida.

Är Sverige ett kristet land?

I en debatt i måndags kväll på S:ta Katharinastiftelsen hävdade Mats Svegfors att Sverige i någon mån är ett kristet land med kristna värderingar, med kulturell bakgrund i den kristna myllan, med en juridik som har kristna klanger, med en syn på människan som likställer människan, åtminstone inför lagen o s v.

Vad är det att vara kristen? Och vem bedömer? Egentligen kan man ge ett enkelt svar på frågan: Kristen är den som vill kalla sig kristen. Det undanröjer alla dem som vill förklara andra för "smygkristna". Jo, han är kristen, fast han vet inte om det. Den attityden är ett sorts religiöst översitteri, en besserwisserattityd som är skrämmande.

Men samtidigt måste man nog fylla ordet kristet och kristen med mer innehåll än det ovan nämnda. Kristen och kristet måste ha med Kristus att göra. I dag börjar Stilla veckan, en vecka som sätter Jesu sista dagar med hans väg till korset, hans lidande, hans död och hans uppståndelse i centrum. Dessa dagar och dessa händelser är centrala i den kristna tron. Det är Jesu korsdöd och uppståndelse som är några av fundamenten för den kristna tron. Tron i sig, kristuscentreringen och inriktningen i sig, är viktig för att begreppet kristen/kristet ska vara relevant. Sedan hör naturligtvis handlingar till detta, men som en konsekvens. Tron är på sätt och vis inte beroende av handlingarna. Handlingarna är trons konsekvens. Men det är konstigt med en tro som inte får konsekvenser. I en av psalmerna i vår psalmbok står det "Handling och bön må bli ett" (Psalm 292 i Den svenska psalmboken). Så är det.!

Är då Sverige ett kristet land? Nej, det är det inte. Goda handlingar, god etik, god moral, goda värderingar överlag gör ingen och inget till kristen/kristet. Kristus måste få vara i centrum. En relation med den korsfäste och uppståndne är det som gör oss till kristna, som sedan naturligtvis drar konsekvenser av tron. Allt annat är ett urvattnat användande av ordet kristet/kristen. Låt oss tala öppet och tydligt om detta.

Han är där - och det räcker!

I Storkyrkan firar vi högmässa varje sön- och helgdag med några få undantag. Långfredagen är ett sådant undantag. För mig är mässan oerhört viktig! Varför det? Jo, för att Kristus, under brödets och vinets gestalt, är närvarande. När jag delar ut oblaten till den som vill ta emot, är det Kristi kropp och vinet från systembolaget eller druvjuicen är Kristi blod därför att en vigd präst har bett över brödet och vinet. Kristus har, i de ord som vi kallar instiftelseorden och som är hämtad från både paulinsk tradition och evangeliernas berättelser, lovat att vara närvarande . Det är fantastiskt och jag gläder mig över att så många vill ta emot nattvarden - och alla är välkomna!


Jo, så är det i vår församling. Om Du som läser denna blogg kommer till Storkyrkan och vill vara med och ta emot Kristus själv i nattvardens mysterium är Du välkommen! Svenska kyrkans grundläggande hållning är att man ska vara döpt för att ta emot nattvarden. Men vi kan inte kontrollera vilka som är döpta och vi vill inte kontrollera detta. Vi vill att varje enskilds hjärtas längtan ska få tala högre än alla kontroller. Nattvarden är ju Guds stora kärlekstecken, precis som dopet, ett tecken som vill påminna oss om hur älskade vi är, att Kristus själv givit sitt liv för oss i kärlek. "För Dig utgiven"! "För Dig utgjutet".


När Jesus instiftade nattvarden var det troligen i samband med den judiska påsken som firas om några dagar (18-26 april med de två sederaftnarna den 18 och 19 april). Vi vet inte vad han använde för vin, om det var rött eller hur starkt det var. Katolikerna använder ofta vitt vin till sina mässor (åtminstone i Rom). Frågan är ju om det ska vara starkvin med 18-20% alkoholstyrka, eller om det räcker med 14% eller 13% eller 12% eller 8% eller... för att Kristus ska vara närvarande? Dumheter säger Svenska kyrkan. Det ska vara saft från en druvas frukt d v s antingen vin som har alkohol eller av-alkoholiserat vin, eller alkoholfritt vin eller druvjuice. Druvorna är det viktiga eftersom Jesus använde "druvsaft" i någon form. Det är möjligt och till och med troligt att Jesus använde alkoholstarkt vin och att man inte funderade över vilka som tålde detta eller inte i kyrkans sammanhang tidigare. I dagens kyrka vill vi ta hänsyn till dem som inte tål alkohol av olika skäl. I kyrkorna i Stockholms domkyrkoförsamling använder vi både druvjuice och alkoholstarkt vin (Madeira fine). Men det är lika mycket "Kristi blod" oavsett alkoholstyrka. Sådan är Svenska kyrkans hållning.


Till nattvardsbordet (som hos oss är mer av kö... Guds folk på vandring).. är som sagt var och en välkommen vars hjärta längtar efter att vara med. Om man sedan inte är döpt är det rätt och riktigt att börja fundera över detta, samtala med oss präster (någon av oss) om det hela och kanske börja vandringen fram mot dopet. Men, ingen är utesluten från nattvarden. De första som var med var en skara av syndare av olika slag, förnekare, förrädare, tvivlare. Men de fick vara med därför att näst intill alla (kanske inte Judas) ville vara med sin mästare.


Kom och var med och fira mässans mysterium hos oss eller i Din egen församling. Kom och ta emot brödets och vinets mysterium - Kristi närvaro. En grekisk ortodox munk har en gång sagt (och jag vet att jag citerat det tidigare): Ni västerlänningar säger att Kristus kommer i brödets och vinets gestalt eller genom brödets och vinets gestalt. Vi säger: Han är där. Det räcker.


Ja, tack gode Gud! Han är där - och det räcker!

Regnbågsfolket

I går var det den romska nationaldagen. Romerna är en del av det mångkulturella Sverige och deras språk romani chib är sedan 2009 en del av de officiella språken i Sverige. Jag gläds över de många kulturerna i vårt land och menar att vi både har råd med och berikas av det mångkulturella. Jag skäms över att många (och jag också ibland p gr av okunnighet) lätt uttrycker förutfattade meningar om dem som inte har min etniska bakgrund. Romerna får möta många nedvärderande hållningar. Jag hörde en gång hur en romsk familj skulle beställa plats på en camping. De var så välkomna, men när de kom dit visade det sig att campingplatsen var "fullbokad" och de var inte välkomna. Visst, det finns romer som stjäl i butiker, men det finns pensionärer och ungdomar (och säkert sådana i min egen ålder) som inte är romer som också stjäl i butiker.

Hur ser vi på varandra i Sverige? Hur ser vi på våra judiska och muslimska syskon? Hur ser vi på buddister, hinduer och Siker och andra med annan religion, annan kultur? Har just sett en spännande program om Chassider i Sverige. (Titta på programmet här). De officiella språken i Sverige är finska, meänkieli och som sagt romani, men även samiska och jiddish. Det vittnar om en politisk vilja till mångfald. Må den viljan bli än tydligare! 

Låt oss glädjas tillsammans med våra minoriteter och i nyfikenhet lära oss mer och kanske inspireras av våra nya svenskar  i glädje och stolthet över det som är vår egen tradition.

Regnbågsflaggan kopplas oftast till HBTQ-rörelsen. Men det mångkulturella rymms i regnbågens symbolik. Vi får vara regnbågsfolket, det mångkulturella folket som får ta vara på varandras erfarenheter och kultur i svensk kontext.

Att döpa eller inte döpa - det är frågan...eller?

Snart kommer biskoparnas nya biskopsbrev. Det ska handla om dopet utifrån olika perspektiv. Min egen biskop hävdar att det måste bli lättare att bli döpt, och det ligger mycket i det. Dopet är ett av kyrkans sakrament - ett sakrament som vi dessutom delar med så många andra kyrkor. Barnet, den unga, den vuxne/vuxna tas upp i den världsvida kristna kyrkan och också, då dopet sker inom Svenska kyrkan, i den församling där dopkandidaten är folkbokförd. Dopet är ett kärlekstecken från Gud. Vi är gränslöst älskade och dopet är ett tecken på denna kärlek. Gränslöst, var ordet. Men tydligen finns det hinder i vägen för att bli döpt. Asylsökande tycks ha diskvalificerat sig. Här gäller det att ha rätt siffror och rätt tillhörighet innan dop kan vara aktuellt. Vid en första eftertanke kan det låta rimligt. Om dopkandidaten tror att det kan vara en hjälp att var döpt, sett ur svensk lagstiftning, är det nog inte korrekt. Dopet är ingen garanti för att den sökande ska få rätt till asyl i Sverige. Det måste dopkandidaten informeras om innan, och säkerligen görs det i de flesta fallen. Likaså kan det vara farligt att vara döpt och kristen i vissa länder, ja livsfarligt att ha konverterat till kristendomen. Detta måste prästen samtala med dopkandidaten om innan dop kan äga rum. Pastoral klokhet gäller här, och prästen har ansvar för det. Stiftsadjunkt Helene Egnell säger: Man döps in i en kristen gemenskap och har ansvar för att bli en del av en församling. Om man inte stannar i Sverige så tar man ju inte del av den gemenskapen. Det känns konstigt. Hur gör vi med utlandssvenskar som kommer hem till sin sommarförsamling och har ett barn eller en ungdom som vill bli döpt under sommaren för att sedan åka tillbaka utomlands. Endast vår herre vet när de återkommer till sin församling i "gamla Svedala". Och hur gör vi med nordiska medborgare som vill bli döpta i Sverige? Islänningar som inte har en egen kyrka i Stockholm (mig veterligen), får de inte döpas om de vill? Nej, det kan knappast vara ett skäl. De som är folkbokförda i Sverige döps också in i en lokal församling. De som inte är det döps in i den världsvida kristna kyrkan. Det första är en mänsklig registreringsfråga, det sistnämnda är ett Guds handlande.


Men, som präster är vi utsända av Jesus Kristus själv att döpa och undervisa, att dela bröd och vin i nattvardens mysterium. Dopet är ett av nådemedlen och det kan vi knappast undanhållas någon så länge dopet inte strider mot vår kyrkoordning. Så när kyrkans tidning med braskande rubrik skriver: "Biskopar avråder: Döp inte asylsökande" känns det utmanande och konstigt. Betydligt lättare känns det när biskop Eva Brunne säger: "Jag har tillit till att kulturkompetenta präster i Stockholms stift för de samtal som behöver föras inför ett dop." Det ska bli intressant att se vad som verkligen står i biskopsbrevet.

Men, för mig kommer det att vara självklart att döpa den som vill bli döpt och som inte redan är döpt. Det kommer att vara självklart att föra samtal med vederbörande, oftast flera samtal i undervisningssyfte och med ett klart och tydligt sikte på dopet.

En mer utmanande fråga för både biskopar, präster, diakoner och lekmän är hur vi lever i vårt dop, hur vi dag för dag går helgelsens väg och fördjupar vår Kristusrelation. För dopet är ju inte ett målsnöre utan kanske snarare en startlinje för oss kristna. Om vi ska vara trovärdiga i ett multikulturellt och multireligiöst samhälle handlar det ju om att också leva det vi lär. Snacka går ju, men att omsätta dopets nåd i handling i det egna livet och att fördjupa Kristusrelationen i mötet med min medmänniska – det är en utmaning.