"Ni fattar inte att det är bättre för er att en enda människa dör för folket än att hela folket går under." Detta sa översteprästen Kajafas och syftade på Jesus. (Joh 11:50). Men kan man applicera detta också på situationen i Afghanistan? Idag träffas utrikesminister Carl Bildt och oppositionsledaren Mona Sahlin för att resonera om vårt militära deltagande i Afghanistan. Under den gångna helgen dödades en svensk soldat och i början av veckan skottskadades två svenska soldater. Är det verkligen vår uppgift att sända unga män och kvinnor in i ett livsfarligt område för att vara med och skapa stabilitet? Ja, säger många, inklusive vår regering. Det är viktigt att vi är där och den som leken ger får leken tåla. De inblandade i insatsstyrkorna måste finnas kvar så att inte Talibanerna och andra tar över och skapar kaos och militär och religiös diktatur. Vi måste värna demokratin, stabiliteten, friheten, möjlighet till utveckling. Och det finns så många goda argument.
Och samtidigt: riskerar inte insatserna att implodera, som Kyrkans tidnings ledare skriver idag (http://www.kyrkanstidning.se/ledare_och_debatt/ledare/insatsen_i_afghanistan_hotar_att_implodera_0_15207.news.aspx?) Den stora insatsen blir att försvara de egna soldaterna. Vi far utomlands för att försvara oss själva. Mot vilka? Vilka militära krafter i Afghanistan hotar oss? De goda argumenten för att vara kvar krackelerar om det mest blir ett försvar för de egna. Å andra sidan? Om vi lämnar, om fler lämnar - vad händer då med civilbefolkningen i landet? Vart tar demokratin vägen? Lämnar vi landet till fundamentalistisk diktatur? Klarar den Afghanska regeringen och presidenten att hålla stånd själva?
Hur många svenska soldater är freden värld? Hur många kistor ska skickas hem och döda soldater få postum hedersbetygelse innan Sverige drar sig tillbaka? Hur många svenskar ska dö för folket i Afghanistan?
Frågorna är fruktansvärt svåra. Jag har inte hela bilden, inte all fakta, inte så stor kunskap i detta. Men, personligen undrar jag och anar mitt eget svar när jag ser kistan på flygplanets transportband.
Mötet med den uppståndne
12 år sedan
19 kommentarer:
Och vilken kompetens har KT att göra svåra militärpolitiska bedömningar? Men ett alterntiv till att skapa fred i Afganisthan är ju att vi tar hit Afganisthans hela befolkning, om vi menar allvar med att allas lika människovärde, men inte vill bidra till att ge de en framtid i sitt hemland.
Sedan tycker jag att kyrkoledningens prat om att visa solidaritet med missbrukare genom alkoholfri nattvard är ett hyckleri utan like, när man fegar så fort det blir farligt att befria afghanerna ur opiumhandlarnas klor så att de kan försörja sig på annat sätt än att förstöra vänsterlandets ungdomar med knark.
KT:s ledare idag är verkligen ett exempel på icke önskvärd politisering av kyrkan. Men det är ju ingen som reser sig och går ut, inget parti som reagerar med upprördhet...
Kanske är det ändå dags att lämna kyrkan.Även om jag inte tror att gräset är grönare på annat håll?
Jag är högst tveksam till kyrkans agerande och ställningstagande i just det här sammanhanget. jag kan inte, hur mycket jag än försöker, dra en slutsats i den här sakfrågan baserat på Bibelns budskap.
Personligen tycker jag att militära styrkor med uppgift att bevara fred och stabilitet är viktiga. jag vet att det kostar människoliv, men hur många människoliv ligger inte i den andra vågskålen?
Är det så att de enstaka människoliv vi har namn och ansikten på väger tyngre än de tusentals som dör i tyshet och anonymitet för oss? De är också någons far, bror, son, mor, syster, dotter.....
Det är ju inte bara kyrkans anställda som är "kyrkan" utan det är också en uppgift för kyrkans medlemmar att vara "kyrkan" på sina ordinarie arbetsplatser, de som har kriget som yrke ej undantagna.
För en militärbefälhavare som med sina soldater ska skydda ett främmande lands civilbefolkning finns flera vågskålar att ta hänsyn till: civilbefolkningen som ska skyddas, egna soldater, fiendens soldater - och eventullt även fiendens civilbefolkning alternativt civila som frivilligt eller ofrivilligt stödjer fienden.
Det finns naturligtvis ett kristet handlingssätt i även (kanske särskilt) i den yrkesrollen, och det är definitivt inte att fega ur och titta på när fienden ställer upp civila till massavrättning, vilket skedde i Srebrenica. Men det krävs yrkeskunskaper i krigskonsten för att avgöra vad som är det mest kristna handlingssättet i olika militära situationer.
Vad präster och andra "amatörer" kan göra är att i allmänna ordalag inskärpa respekten för allas lika människovärde och vikten av en human behandling av fienden. Ett exempel som Svenska kyrkan kan vara särskilt stolt över är behandlingen av de döda ryssarna efter det sista slaget på svensk mark, utanför Umeå 17 aug 1809.
Både svenskar och ryssar begravdes på kyrkogården i Umeå. Det blev alltså ingen massgrav för ryssarna. På kyrkkogården finns en minnessten med inskriften: "Som fiender föllo hjältarna. Här vilar de som vänner."
Sedan dess har vi varit förskonade från krig på svensk mark i 201 år. Ryska turister i Umeå tappar hakan av förvåning. Angriparna vilar tillsammans med försvararna som vänner - och det blev inledningen till den nu mer än 200-åriga freden i Sverige.
Den första kungen av ätten Bernadotte, Carl XIV Johan, som hade en militär bakgrund i Napoleonkrigen, var noga med att inte bara vinna krigen, utan även att vinna freden, d.v.s. avsluta kriget så att det blev en stabil fred.
Tror någon på fullt allvar att skotten i Srebrenica blev inledningen till en 200-årig fred för folken på Balkan? Tror någon att de holländska FN-soldaterna som fått att order att bara titta på, åkte hem med frid i sina samveten för att de inte personligen hade dödat någon?
Det här är inte lätta avvägningar...
Jag rekommenderar läsning om och av Dietrich Bonhoeffer, den tyske präst och pacifist som kom fram till slutsatsen att liv kan behöva "offras" för de mångas liv.
Han var en totalpacifist som var beredd att riskera sitt eget liv genom att neka militärtjänstgöring. Detta kom han fram till genom sin kristna tro. Och ändå valde han att bli inblandad i planeringen av kuppen mot Hitler 1944. Han till och med gav de som skulle utföra kuppen syndaförlåtelsen i förväg.
Han avrättades strax innan krigsslutet 1945.
Så även om man är djupt kristen så finns det inga självklara svar.....
På något sätt måste pacifismen vara en kristen grundhållning, men detta utesluter dock inte en militär yrkesbana.
Och politikerna, som tar de yttersta besluten, måste förstås ständigt pröva om de har tagit rätt beslut.
Tack Lars Flemström och PA för vad ni skrivit det ger mig hopp.
Det stämmer inte att soldaterna främsta uppgift nu är att skydda sig själva. Tvärtom har de blivit mer offensiva och söker upp motståndet. Samt följer med afghanska förband ut i området. Att dra tillbaka med dödsfall som skäl sänder en signal till talibanerna som Urban Ahlin(S) påpekat. Danmark har 40 stupade. Det är bra att diskutera insatsens mål, medel och längd, men med rätt underlag.
Kyrkans tidning har inte så värst mycket koll på insatsen runt Mazar-e-Sharif. Du kan söka på nätet efter mer information. Jag tror vi har en fältpräst där också, som i så fall både du och Kyrkans tidning kanske kan prata med.
Implodera är ett konstigt ord att använda.
Modiga ungdomar vi har som är villiga att ge sitt liv för världsfreden.
...så du tycker inte vi skulle ha ragerat på Hitler och Stalin heller?
Att som kristen att bli martyr för en god sak är naturligtvis en förstaklassbiljetet direkt till himlen. Jag tycker därför inte att Svenska Kyrkan ska ställa sig negativa till denna insats bara för att det inträffar att svenska soldater skadas och dödas.
Bedömningen av det militära läget och skälen till att vi är där tycker jag i detta läge inte är för kyrkan att bedöma. Istället borde Åke och andra präster predika om martyrskapet, samt att vi i Kyrkans förbön (och varför inte i den ekvaristiska bönen)särskilt ber för soldaterna i Afghanistan, de som är friska och de som skadats och dödats samt deras familjer.
Vårt offer är mycket ringa i förhållande till de afgahnska soldaternas, polisernas och inte minst civilbefolkningens.
Jonas, för mig blir det lite svårt att tala om våra styrkor i Afghanistan som kristna martyrer. De dör knappast för sin kristna tros skull i en förföljelse.
Jag tror också att det skulle bli svårt om kyrkan tog en definitiv ställning i något som är ett privatmoraliskt dilemma - ska man vara beredd att bryta mot ett av Guds bud för att rädda andra?
PA Rudberg: huruvida militärerna i Afghanistan tror eller inte vet varken du eller jag säkert, men sannolikt är det en hel del kristna.
Det är i och för sig så att det inte är nödvändigt att det är just för deras kristna tros skull explicit som de dör men de dör när de lyder evangeliet för att hjälpa andra till liv.
På intet sätt bryter de mot Guds bud eftersom de inte har något mandat att bedriva en aktiv krigföring och skjuta ner alla talibaner de ser. Det handlar om självförsvar.
Jonas, själva definitionen av martyr är att dö i förföljelse pga sin tro. Inte att döi ett uppdrag som fredsbevarande styrka.
Dessutom säger budet om att du inte ska döda något om att det är ok i självförsvar. Tvärtom talas det i NT om att du inte ens ska slå tillbaka.
Så det är en rent mänsklig konstruktion att det finns ett självförsvarsundantag i Guds bud.
P-A Rudberg: var har du fått din definition av martyr ifrån någonstans?! Kyrkan har ansett det rätt att kämpa för den kristna sakens skull i det Heliga Landet mot de "otrogna", därmed inte sagt att de som gjorde det gjorde rätt i alla avseenden, det vet vi att de inte gjorde.
Jonas,
Jag tror att NE definierar "martyr" ungefär så.
Kyrkan (= dess makthavare) har sett det som önskvärt att bedriva krig och då har det ju varit behändigt att locka med martyrskap för att få folk att ställa upp. En "garanterad biljett" till saligheten är ju ett bra lockbete.
Och det heter fortfarande "Du ska inte dräpa." Det heter inte "Du ska inte dräpa, med följande undantag......"
P-A Rudberg; hur Nationalencyklopedin definierar martyr är mindre intressant i sammanhanget; vad som är viktigt är vad som enligt Kyrkan är en martyr.
Vad som du har anfört föranleder ingen annan slutsats och motsäger inte det jag har skrivit.
Jonas,
Kanske Catholic Encyclopedia" känns mer relevant?
"...a martyr, or witness of Christ, is a person who, though he has never seen nor heard the Divine Founder of the Church, is yet so firmly convinced of the truths of the Christian religion, that he gladly suffers death rather than deny it."
Skicka en kommentar