onsdag 20 april 2011

Amazing grace!

Bara några timmar kvar till Skärtorsdagen. De heliga dagarna börjar med nattvardens instiftande. I skrivande stund bultar mitt hjärta av längtan att gå in i de tre, eller kanske på sätt och vis, fyra dagarnas stora mysterium. Jo, jag ska arbeta, förbereda olika saker, leda mässor, assistera och bara delta. Men dessa dagars ljus genomlyser och upplyser allt mitt "arbete". I morgon kl. 12.00 leder min biskop Eva Brunne den årliga Skärtorsdagsmässan i S:t Jacobs kyrka vid Kungsträdgården för alla som har tid att på lunchen delta, en mässa där vi präster och diakonerna får förnya våra vigningslösften. Enligt gammal tradition instiftade Jesus prästämbetet denna dag. Det är en tolkningsfråga, naturligtvis, men jag får vara en av de präster som åter igen säger mitt hjärtas JA till Guds kallelse av mig. Jag är vigd präst, vigd med hela mitt liv, vigd med varje andetag till att vara det Gudomliga Ordets tjänare - Verbi Divini Minister. Jag är kallad att förkunna Ordet och förvalta sakramenten. Jag begriper det inte! Det handlar inte om min skicklighet eller om min duktighet. Det handlar om Guds kallelse av mig och kyrkans bekräftelse av denna kallelse. Egentligen handlar det bara om den gudomliga nåden - den oändliga nåden, den ofattbara nåden - amazing grace!

På kvällen får jag leda Skärtorsdagsmässan kl. 19.00 i Storkyrkan. Då firar vi mässan med osyrat judiskt bröd - Matzabröd - det sorts bröd som våra judiska systrar och bröder använder när de firar de två första kvällarna i den judiska påskhögtiden - Sedermåltiderna. Och sedan äter de detta osyrade bröd i sammanlagt 8 dagar. Vi firar mässan vid Storkyrkans huvudaltare - ett altare som annars bara används vid högtidliga tillfällen såsom vigslar (inte bara kungliga), präst- och diakonvigningar och så Skärtorsdagsmässan.
När mässan är slut kläds altaret av under textläsningar och till slut är allt borttaget utom ett brinnande ljus som lyser i den nästan nedsläckta kyrkan, och ett kors som står på altaret. I tystnad lämnar vi kyrkorummet och går ut i mörkret. Det är en stor kväll denna första kväll bland de Heliga dagarna. Mitt hjärta längtar...

Amazing grace!

3 kommentarer:

Jonas sa...

Bra reflektioner över ditt heliga prästämbete, synd att det aldrig predikas om det i kyrkorna, kanske är präster rädda för att det ska uppfattas som att man upphöjer sig själv..men samtidigt är det ju frågan om att vara en tjänare och inget annat, att man som präst representerar Jesus Kristus i hans egenskap av överstepräst, en sådan som Melkisedek, men tillika tjänare. Kan man tjäna någon mer än att ge sitt liv för att försona världen med Gud? Nej knappast. Denna stora nåd firas imorgon. Inte heller är det prästens personliga egenskaper i sig som avgör sakramentens giltighet utan det sker genom vigningen. Dock att predikan inte är något sakrament även om prästen har ett särskilt uppdrag att förvalta Ordet. (Men det finns ju t.ex. evangelister som den Helige Fransiscus av Asissi som inte var prästvigd men ändå predikade Guds ord).

nya tant lila sa...

Ja, påsken är en helg där man möter det kristna budskapet på ett mycket genomsyrande sätt.Det måste kännas stort att vara präst då!
Det ska bli intressant att se dig predika i tv!

P-A Jonsson sa...

Och nog säger Jesus att vi alla på sätt och vis är Det Gudomliga Ordets tjänare?
Vi kan och bör alla "predika" Guds ord - i ord och handling. Och inte bara på söndagarna i kyrkan.