Den gyllne regeln.

Allt vad ni vill att människorna skall göra för Er, det skall ni också göra för dem. (Matt 7:12) Orden är hämtade ur Jesu bergspredikan och är välkända inom såväl kristendomen som i andra religioner. Också icketroende kan tycka att det är kloka ord därför att det handlar om medmänsklighet och respekt, samma respekt som vi vill att andra ska visa oss.

När det talas om att vi inte ska vika oss gällande den konstnärliga friheten måste man först och främst fråga sig om det är tillrådligt att göra vadhelst i namn av den konstnärliga friheten (Anna Odells "konstnärliga" experiment är ett annat exempel). Som sagt så störs jag inte av rondellhundar med Muhammed och skulle inte störas av att se Jesus som en rondellhund. Men det är jag och utifrån min teologi och mitt sätt att förstå den kristna trons innersta kärna. Kanske skulle jag skratta lite, tycka att det var fånigt, men Jesus blir inte mindre. Jesu storhet går inte att rubba, menar jag. Men, åter igen, det är den teologi som jag (och många med mig i Svenska kyrkan) företräder.

Men i respekt för att mina muslimska syskon blir sårade av att Muhammed är framställd som en hund när man inte alls i bild ska framställa Muhammed, borde man vara restriktiv, ja rent av avstå från sådana framställningar oavsett om det sker i den konstnärliga frihetens namn.

Sharialagar som dömer till döden är inget vi ska vika oss för. De ska inte styra den svenska lagstiftande församlingen, men en sorts god medmänsklig respekt kan få vara med och styra våra handlingar oavsett om det gäller oss själva, våra muslimska, judiska, hinduiska, buddistiska eller ateistiska syskon.

Allt vad ni vill att människorna skall göra för Er, det skall ni också göra för dem.

Med den regeln kommer man långt.

Hur mycket hädelse tål vi?

Konstnären Lars Vilks är delvis i centrum för det senaste terrordådet i Stockholm. Anledningen är hans framställning av profeten Muhammed som en rondellhund. Jag har hävdat att religioner måste tåla andras begabbande, andras smädande uttryck. Men det är naturligtvis lätt för mig som kristen att säga att andra ska tåla så länge inte jag själv känner mig personligt berörd. Det är lättare att tala utifrån än att ta emot inifrån. Så är det i de flesta frågor. Och samtidigt; har konstnärer konstnärlig frihet? Var går gränsen? Kan konsten rymmas inom lagstiftningen för yttrandefrihet - och var går gränsen? Och måste man tangera gränsens yttre områden?

För mig som kristen är hädelse ett osäkert begrepp. Om någon tecknar av Jesus i något olämpligt sammanhang kan jag bli illa berörd kanske, eller möjligen försöka förstå vad konstnären vill. Flera blev illa berörda av Ecce Homobilderna som Elisabeth Ohlsson Wallin ställde ut där Jesus framställs i HBTQ-sammanhang. Jag blev inte så provocerad. Snarare såg jag det andliga djupet i dem medan andra ansåg att de var en ren och skär provokation och hädelse.

Hädar vi själva var gång vi fastslår hurdan Gud är? Är det egentligen en sorts hädelse att begränsa Gud? Och ändå måste vi ju tala om Gud...

Hur mycket hädelse tål vi? Och vem bestämmer vad vem ska tåla? I dag kan jag tycka att det kanske var dumt att framställa profeten Muhammed som rondellhund, inte minst för att det just kan vara sårande för så många muslimer som inte vill framställa Muhammed i bilder. I moskén finns ju inga bilder, bara ornamenteringar.

Men, får man då inte framställa Jesus i mer provocerande sammanhang i risk för att såra någon? Jag tror att vi i den kristna traditionen är vana vid att se olika Jesustolkningar och Jesusbilder i konstsammanhang. Vi har inget bildförbud på det sättet. Därför tål vi nog mer än andra. Det kan vara värt att tänka på, både för mig och för fler, även för Lars Vilks, i respekt för muslimers känslor och religion.

Terror och Gud.

Så var då terrordåd ett faktum också i Sverige. En person har begått ett fruktansvärt illdåd som kunde slutat ännu värre än vad det gjorde. Sverigedemokraterna muttrar stillsamt "Vad var det vi sa?!" Säkert väcks tankar om tuffare invandrarpolitik, skärpta kontroller, ökad bevakning, och inte minst stakare kritik mot Islam. För det måste ju vara muslimernas fel att det blir på detta sätt. Det måste vara alla som inte inordnar sig under den kristna traditionen som åstadkommer terror, inte bara i Stockholm utan överallt. Eller hur...? Ja, det finns så många märkliga tankar som kan väckas och än värre uttalas.

Låt oss sluta upp bakom våra muslimska bröder och systrar som står för den tolkning av Islam som handlar om att leva ett liv i vördnad för Allah i gemenskap med systrar och bröder bland bokens folk. Låt oss höja vår röst mot all islamofobi och samtidigt vara lika kritiska mot muslimer som mot judar och kristna och andra religiösa anhängare som brukar våld och dödliga attacker i syfte att hävda sitt eget!

Låt oss stå upp för ett samhälle där man har rätt att leva sin tro i stolthet över sin egen tillhörighet och i god nyfiken respekt för andras övertygelse! I detta sammanhang och i dessa dagar är det, för mig, värt att upprepa det som jag skrivit och sagt mången gång: Det finns bara en Gud och det är Gud! Men Gud har många vägar!

Tack gode Gud!

Abort.

På mitt förra blogginlägg blev det en kraftfull reaktion från många kristna. Som bloggare är man ju ansvarig för det man skriver och det jag skrev var en reaktion på artikeln i tidningen Dagen. För att än mer tydliggöra vad jag menar, väljer jag att skriva ytterligare ett inlägg i frågan om abort.

Så många kvinnor, både äldre och yngre genomgår abort i Sverige. Vi har en lagstiftning som talar om att det är möjligt att göra detta utan obligatoriskt samtal upp till ca den 18 veckan under graviditetstiden. Vi har också en lagstiftning som tillåter abort långt fram i graviditetstiden. Jag är ingen förespråkare för en hejdlös abort där tidig abort blir något man tar till som ett sorts preventivmedel i brist på andra. Jag är ingen förespråkare för sena aborter och inser att man nu, genom teknisk utveckling, kunnat rädda foster långt ned i fosterstadiet samtidigt som man, med socialstyrelsens godkännande, får abortera ett foster upp till 22 veckan. Jag ser komplikationerna och jag är inte en abortivrare, men...

Oavsett vad kristna i olika trossamfund anser, har vi idag en abortlagstiftning som möjliggör abort och där detta kan väljas som en möjlig utväg i en, för många, förfärlig och förtvivlad situation. Abortvalet är sällan lättvindigt även om en tidig abort i regel sker genom en "dagoperation" medan senare aborter (efter v 12) sker genom medicinsk behandling. Jag önskar verkligen, precis som alla andra som skrivit kommentarer till mitt förra inlägg, att abortstatistiken ska sjunka. Men kyrkans uppgift är inte att skuldbelägga de kvinnor som gått igenom aborten. Kyrkans uppgift är att stötta kvinnorna genom förbön, genom själavårdande samtal. Vi vet så lite om varje enskild individ, vi vet så lite om varje kvinnas historia. Låt oss vandra ett stycke, som medkristna, på dessa personers väg, stötta, samtala, dela smärta, dela oro och kanske dela olika möjliga framtidsvägar. Låt oss visa kärlek mot dessa kvinnor snarare än fördömande.

Låt oss också tillsammans kämpa för att få ned abortstatistiken genom t ex ännu bättre preventivmedelsinformation, både i hemmen, i skolorna och varhelst det behövs.

Ingen av oss vill väl tillbaka till den tid då man reste utomlands för att kunna genomföra en abort som kanske inte genomfördes på samma kliniska sätt som i Sverige. Och än värre: Ingen av oss vill väl tillbaka till strumpstickornas tid när desperata kvinnor försökte att på egen hand genomföra en bort med hjälp av strumpstickor eller andra ”instrument”.

Nej, mer information och stöd, nåd och barmhärtighet - det är vad som behövs.

Herre förbarma Dig!

Visst vill jag be med Er, men...

"Be med oss" uppmanar biskopen i Stockholms katolska stift Anders Arborelius, ärkebiskop Benjamin Atas i Syrisk-ortodoxa kyrkan, pastor Ulf Ekman från Livets ord och pastor Sten-Gunnar Hedin från Pingströrelsen i gårdagens nummer av tidningen Dagen (http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=237887). Det är roligt och viktigt när ledare från olika trostraditioner inom den kristna familjen går samman i upprop för angelägna saker och min första reaktion var entusiastisk. Man uppmanar till gemensam bön för livet och menar att vi alla ska fira Livets söndag nu på söndag. Det gör jag gärna men livet är inte enkelt och det vet ju de fyra kyrkoledarna också. Att be för livet blir i deras tapponing också till en protest mot dödsstraff, aktiv dödshjälp och abort.

Dödsstraf och aktiv dödshjälp vill jag också protestera mot men protesten mot abort har jag svårt att ställa upp. Fyra manliga kyrkoledare vill tala om hur många unga flickors liv ska vara. Visst ska kyrkan hålla fram etiska riktlinjer, visst ska kyrkan stå upp för människovärde, stå upp för livets skull i olika sammanhang men själva abort frågan är så mycket mer komplicerad. En ung flicka som är drabbad av ofrivillig graviditet och som vare sig vill eller kan ta emot ett barn - ska hon då tvingas till det? En kvinna som blivit utsatt för våldtäckt och blivit gravid - ska hon tvingas att föda ett barn? En familj med barn med grava funktionshinder och utvecklingsstörning, ska de tvingas ta emot ett nytt barn med kromosomförändringar? När börjar livet? Är det i konceptionsögonblicket? Är det när hjärtat börjar slå? Är det när fostret i princip kan räddas? Det är naturligtvis lätt att säga att livet börjar i konceptionsögonblicket och att liv aldrig får hindras. Då ska man heller inte använda preventivmedel. Påven har ju i och för sig sagt att det är tillåtet med kondomer i vissa speciella fall men regeln är fortfarande nej till preventivmedel. Livet måste alltid gå före också i det sexuella sammanhanget. Livet får inte stoppas. Med den synen är det följdriktigt att vara emot abort. Jag delar inte den synen.

Abort är inte något enkelt. Många unga flickor drabbas av ärr, inte i livmodern, men i själen. Det är inte bara att skrapa lite på en fysisk yta, man skrapar också lite på en inre själslig yta i många fall. Tankar efteråt kan ligga och mala. "Jag kunde ha haft ett barn i samma ålder som det som ligger i barnvagnen där borta." Processen är i många fall lång innan man beslutar sig för abort. Ingen vill abort men ibland är aborten det minst dåliga beslutet.

Låt oss be för alla kvinnor, unga och äldre, som är med om aborten. Låt oss be att de ska få styrka och glädje att gå vidare i livet, att deras inre ärr också kan leda till något gott, trots smärtan. Låt oss tillsammans stödja och uppmuntra klok preventivmedelsanvändning.

Biskop Anders, ärkebiskop Benjamin, pastor Ulf och pastor Sten-Gunnar, visst vill jag be med Er, men min bön kommer att vara modifierad. Jag vill be med Er för de kvinnor och barn som exploateras, som "på olika sätt missbrukas misshandlas och utsätts för förnedring". Jag vill be med Er att dödsstraff i alla länder må avskaffas. Jag vill be med Er att den aktiva dödshjälpen aldrig blir en verklighet i Sverige och att den synen får vara en syn som råder i vår mänskliga värld. Jag vill be, förhoppningsvis med er, för de kvinnor i olika åldrar som inte ser någon annan väg framåt än att vara med om en abort, att Gud ska vara med dem i deras smärta, att Gud ska leda dem vidare, att Gud ska ge dem styrka också i det svåra.

Amen!

En vison som bär?

Jag hopppade in i kväll som samtalsledare på S:ta Katharinastiftelsen p gr av den ordinarie samtalsledarens insjuknande. Feber och förkylning ska man inte dela med sig av till andra. Att få leda samtalet var oväntat roligt (jag var ju så gott som helt oförberedd) och jag fick samtala med framtidsforskaren Lorentz Lyttkens och nationalekonomen Anne-Marie Pålsson. Samtalet handlade om visioner utifrån temat "Visionslöst land?" Diskussionen böljade fram och tillbaka men ganska tidigt slog Lorentz Lyttkens fast att en "fullt potent" vision bör omfatta följande 6 punkter:
1) Den har en transcendent dimension dvs. den är tidlös och går bortom det sakliga.
2) Den inbjuder till existentiell och moralisk mening.
3) Den antyder värden bortom tidens arenor.
4) Den lockar fram vår djupaste längtan.
5) Den är mångtydig och öppen för tolkningar och berör också bortom vår vardagliga sfär.
6) Den erbjuder extas och kan få människor att känna sig "utom sig" eller "bortom sig".

När jag lyssnade till utläggningen gällande dessa punkter kom jag att tänka på en stor visionär som förkroppsligade sin vision - Jesus själv. Hela hans tal om Guds rike är tidlös och går bortom allt det sakliga. Gudsrikestanken inbjuder till existentiell och moralisk mening. Den inte bara antyder utan också visar på värden bortom tidens arenor - det eviga livet och de tre grundrelationerna , d v s med Gud, med min medmänniska och med mig själv.Talet om Guds rike, när vi verkligen lyssnar på djupet, lockar fram vår djupaste längtan. Gudsrikestanken är på sätt och vis mångtydig även om kärleken är en huvudingrediens. I vissa sammanhang kan extasen komma till uttryck.

Visionen som bär är en Gudsrikesvision som inte handlar om en gudsstat med religiöst styre utan en vision där människovärdet är en självklarhet hos var och en, också det egna värdet, där var och en blir sedd, bekräftad och upprättad i det sammanhang som han eller hon lever i, där var och en ser att livet är större än livets gränser, att Gud är, vad teologen Paul Tillich en gång uttryckte: Den som djupaste berör oss.Visionen om Guds rike får konsekvenser både i de mellanmänskliga relationerna såväl som i miljö- och klimatsammanhang.

Men kyrkan måste våga tala tydligare om detta! Kyrkan måste våga tala högt och tydligt om Jesus, våga tala högt och tydligt om det som Jesus själv drev: Guds rike! Vi är ju bärare av denna vision, en vision som handlar om en bättre värld, en vision som inte bara handlar om ord utan om handling. Åter igen, se och bli sedd, bekräfta och bli bekräftad, upprätta och bli upprättad.Enkelt och fruktansvärt svårt på en gång men en vision och ett uppdrag som får bära oss och utmana oss.

Kyrkan får inte tiga för då sviker vi!

Är Gud en man?

I början av 70-talet gjordes en undersökning om Svenska folkets Gudstro och Gudsuppfattning. En ung flicka skrev: "Gud är en gubbe med långt svart hår och svart skägg. Han sitter på ett moln. Men han finns inte." Många har genom tiderna tänkt på Gud som ett sorts manligt väsen, en himmelsk farbror, en sorts underbar morfar eller farfar som samtidgt är obegriplig eftersom han på något sätt är skyldig till allt ont i världen genom att tillåta det. På samma gång som man bekänt en sådan gudsbild har man också tagit avstånd från den. Gud kan inte vara så och om Gud nu är så, finns han inte.

Idag tänker vi nog knappast på Gud på det viset, åtminstone inte om vi är bekännande kristna. Gud är bortom alla mänskliga kategorier, större än allt, bortom alla bokstavskombinationer och själva ordet Gud är då inget annat än ett mänskligt försök att tala om det som bara går att förminska.

Ändå har vi ett maskulint patriarkalt språk i våra religiösa uttryckssätt, åtminstone i de mer formella. Vi talar ofta om Gud Fader, om Han och Honom. Hur kommer det sig? Naturligtvis är det nedärvda formuleringar. För våra trossyskon i generationer före oss, ända tillbaka till 1000-talet före vår tideräkning, var det naturligt att tänka sig den gudomliga makten som en maskulin makt även om det också fanns gudinnor, men inte på samma sätt i den judiska traditionen och inte heller så inom Kristendomen. Denna maskulina tradition har vi med oss också in i vår tid. Idag är vi dock mer medvetna om den, mer medvetna om att talet om Gud som Fader, som man, kan kännas främmande, delvis bortstötande. Vi är mer medvetna om behovet av ett inkluderande språk snarare än ett exkluderande. Och samtidigt fortsätter vi att bekänna att vi tror på Gud Fader allsmäktige, och vi ber: Vår Fader...

Jag menar inte att vi ska ändra på våra trosbekännelser. De är dokument som vi bär med oss som länkar i en lång kedja av bekännare. Vi ska inte heller ändra på Herrens bön, den har Jesus, inspirerad av rabbinsk tradition, själv lärt oss. Men samtidigt borde vi bli mer observanta på hur vi använder ordet han och Fader om Gud. Som man kan jag känna en stor samhörighet med Gud genom ett maskulint språk, men jag kan förstå om många kvinnor har svårt att känna den samhörigheten. Jag kan också förstå att många, som haft ett komplicerat fadersförhållande, känner fadd smak i munnen vid användandet av ordet Fader om den som ska vara så makalös.

Hur kan vi då hantera det maskulina språket i vår bekännelsefromhet? Jag tror inte på ett uteslutande av det nedärvda. Tvärtom måste det få finnas kvar och också användas, precis som nu. Men vi behöver pröva på och träna på att uttrycka oss mer inklusivt i både liturgiska sammanhang och i förkunnelsesammanhang, visa på Guds storhet som sträcker sig bortom alla genusbegrepp. Gud är inte en man. Gud är inte en Fader, men Gud är såsom en Fader och en Moder, precis som det står i en av våra nattvardsböner. Gud är en himmelsk förälder och vi är alla Guds barn. Det handlar om omsorg, om gränslös kärlek, om någon som aldrig överger, om någom som delar vårt liv och delar vår död, och som vet vad det är att vara människa, att vara begränsad. Men det handlar också om tron på en Gud som, med prästen och författaren Christina Lövestams ord, är helig och varm, som ger kampglöd och identitet, en helande Gud som gör trasigt till helt, som stärker till medvetenhet.

En sådan Gud vill jag bekänna mig till och Jesus Kristus själv är just så. Han (jo, Jesus var en man) är den inkarnerade vars ankomst vi nu förbereder oss inför.

Gud ske pris!