tisdag 3 mars 2009

Zuckermans utmaning!

Den amerikanske sociologiprofessorn Phil Zuckerman finner sekulariseringens orsaker i varaktig fred, statskyrkor och kvinnlig frigörelse. Så står det i en understreckare i SvD (http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/artikel_2537009.svd). Phil Zuckerman har skrivit en bok om den positiva ateismen som han återfinner bl. a i Sverige och i Danmark. Stabilitet, "brist" på krig, jämlikhet verkar vara bidragande faktorer till att Gud spelats ut och det eviga livet är oviktigt. Boken borde vara viktig att läsa för alla oss kristna, inte för att övertyga oss om att vi har fel utan för att kunna föra en sansad debatt med humanisterna och andra företrädare för den organiserade ateismen. Men en bok som Zuckermans (Society Without God: What the Least Religious Nations Can Tell Us About Contentment (New York University Press, 227 s) är viktig för vårt eget reflekterande kring Gud och Kristus. Vilken betydelse har den kristna tron idag? Varför är det viktigt med en gudstro? Handlar det främst om att undvika något, d v s helvetet, eller är gudstrons vikt bygd på andra skäl? I kyrkornas sammanhang borde vi komma samman än mer och samtala om vår gemensamma kristna tro, om hur vi kan tydliggöra den på ett angeläget sätt för dagens Stockholmare.

För kristen tro är viktig menar jag. I en värld där människan endast har att lita till sig själv och till sin egen styrka och möjligen vänners och andras stöd, blir människan utlämnad, ensam, och risken är att hon går under. Det blir då bara den starkaste som överlever, som orkar vidare. Samhället blir de starkastes samhälle. Därför är ateismen farlig. Därför gläds jag när jag tittar ut över Stockholmssiluetten och ser alla kyrktorn som ropar ut att Kristus har uppstått, att Gud är närvarande och med, att Du och jag som individer inte är övergivna. Vi får börja om när vi misslyckats. Det finns nåd, förunderlig nåd för Dig och mig.

Sen måste vi bli bättre på att föra fram denna bärande sanning så att den känns just så viktig för vardagsmänniskan som den borde få vara.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Absolut, men jag hoppas förstås att det kristna budskapet kan tydliggöras för fler än dagens Stockholmare! ;-)

/Gunilla

JemyM sa...

Kristen tro är för vissa att skrämd göra allt för att fly ett helvete och att underkasta sig totalitära stränga makter.
Kristen tro är för vissa att acceptera ett högre ansvar för sina medmänniskor.

En positiv människosyn är en positiv människosyn och är oberoende av debatten kring en guds vara eller icke vara.

Man kan se människan som en stor släkt med samma ursprung oberoende om man är teist eller ateist. Vi är en enda stor familj säger utvecklingsläran. Vi är alla Guds barn sa Martin Luther King. Vi är alla ett i Brahman säger hinduismen.

Eller man kan anse sig själv vara utvald (=alla andra är mindre värda) oberoende om man är ateist eller teist. "Vi är de starkaste" säger socialdarwinismen. "Vi är utvalda" säger många sekter och även religioner. Är du inte med oss är du emot oss. De som inte är med oss är farliga, skrämmande.

Din relation med mänskligheten är din egen att avgöra, varesig du kallar den kristen eller människokärlek, eller dömer människor för att de inte tillhör en specifik grupp. Empatins allomfattande röst eller stammens begränsande röst finns i oss alla, vi väljer vilken röst vi lyssnar på.

Åke Bonnier sa...

"En positiv människosyn är en positiv människosyn och är oberoende av debatten kring en guds vara eller icke vara." Jag tror dock att människovärde utan en gudstro riskerar (obs) att bli en mänsklig överenskommenlse som kan ändras. Nazismen är ett praktexempel på en sådan värdeförskjutning där judar, homosexuella, Romer, etc inte hade något människovärde. En positiv människosyn som håller oavsett allt måste bygga på en Gudstro där människan ses som en Guds skapelse. Jag företräder en sådan trosuppfattning som talar om människans oskattbara värde - det värde som Gud ser och som Gud genom Jesus Kristus är beredd att dö och uppstå för.

Sen trasslar vi ändå till det i vårt förhållande till medmänniskan och i vårt förhållande till Gud. men det beror mer på oss människor än på Gud. Vi är i den bemärkelsen på en gång syndare och rättfärdiga.