Inspirerad av ett samtal med en diakon tänker jag att det är viktigt att reflektera kring diakoni. Vad är egentligen diakoni? "Tjänande" står själva ordet för och mången diakonissa (ordet används inte särskilt mycket längre utan det mer "könsneutrala" ordet diakon för både diakonvigda män och kvinnor) har tjänat församlingar och institutioner med ett självutgivande och självuppgivande arbete. Hembesök, kaffeservering, grupper, samtal o s v. Man har gjort ett fantastiskt arbete som betytt så mycket för så många.
Jag vill hävda att det än mer idag behövs ett tänkande kring diakoni 2009 och framåt. Vad är diakoni i Stockholm där vi har staden, skärgården och landsbygden? Vad betyder det att vara ett barmhärtighetens tecken i höghusområden i Stockholms citykärna, i villaområden och radhusområden? Vad betyder det att både vara en i kyrkan vigd socialarbetare och att tänka i diakonala termer och riktlinjer?
Idag behövs en diakoni som inte bara handlar om att "serva" människor. Idag behövs en diakoni som än mer vågar vara profetisk, som än mer vågar vara spanare snarare än bärare! En diakons uppgift blir då, menar jag, att också vara med och bygga upp volontärgrupper för det praktiska och tillsammans med andra i församlingen vara med och se hur man på ett klokt och bra sätt kan vara med och påverka strukturer. Spaning är så viktigt. Profetisk diakoni talar vi om - och mer sådan behövs i ett samhälle där jag, min, mitt har kommit att bli honörsord. Som kyrka måste vi vara en nagel i ögat på dem som beslutar när besluten leder till än mer marginalisering, när besluten leder till försämring för dem som redan har det jobbigt. Slagordet "spanare snarare än bärare" blir utmanande viktigt.
Jag vill hävda att varje församling i Stockholm, inte minst i innerstaden måste fundera över hur man tillsammans med andra kan satsa energi på att möta människor där människor är som mest. Stureplan, Sergelstorg, Medborgaplatsen, Odenplan, parker och shoppingcentra. Hur kan vi nå ut - hur kan vi vara ett än mer synligt barmhärtighetens tecken?
Den diakonala hållningen borde få genomsyra församlingens tänkande och agerande än mer. Här behövs ett vidare resonemang i varje församling och varje kontrakt. Jesus i ord och handling - det är vad diakoni kan vara när den är som bäst. Jag drömmer om att vi ska få tid att vässa den diakonala profilen, få tid att finnas tillsammans, både anställda och volontärer/ideella medarbetare och förtroendevalda, i den diakonala verkligheten och få öppnade ögon för att ordet "tillsammans" borde få prägla än mer av det vi arbetar med och för.
Mötet med den uppståndne
12 år sedan
1 kommentar:
Kyrkan är väl kyrkans medlemmar och inte bara de anställda (+ förtroendevalda och volontärer.) Och kyrkoavgiften är väl ingen extra kommunalskatt, som ska användas för att städa upp i ruinerna efter den gemensamt finansierade välfärd, som nu raseras?
Men vad är detta om inte politisk dynamit? Visst låter det vackert att kyrkan ska vara en nagel i ögat på makthavarna, men det vågar inte kyrkan, när det kommer till kritan. Det kan jag själv ge exempel på, men nöjer mig nu med exemplet Kyrksyster som blev av med sitt jobb i Svk.
Och är det inte rundgång i pengarna när Åke Bonnier begär kyrkoantikvarisk ersättning till storrengöring av Storkyrkan inför princessbröllopet, något som iofs måste göras ändå. Det är iofs en domprosts skyldighet att både vårda kulturarvet, söka tillgängliga anslag och stödja diakonin.
Men om vi nu antar att kyrkan är fler än de anställda plus frivilliga i direkt kyrklig eller diakonal verksamhet, hur ska då en kristen ta sitt sociala ansvar? Ska det ske genom att vi betalar en onödigt hög kyrkoavgift som en extra kommunalskatt, genom allmosor eller genom ett social politiskt arbete, för användning av den ordinarie kommunalskatten till social välfärd?
Man kan också fråga sig om kyrkans medel ska användas till konstutställningar och klimatkonferenser, eller om kristna forskare ska bevaka att forskningsanslagen används till det.
Om vi alltså antar att kyrkan är fler än de anställda plus frivilliga i direkt kyrklig eller diakonal verksamhet, så kanske varje kristen ska göra "guds tjänst" i sitt profana jobb eller i sitt profana (t.ex.) politiska uppdrag?
Kyrkan behöver för den skull inte ta ställning partipolitiskt, men jag är irriterad på katoliker som uppmanar till ökat allmosegivande och insinuant uppmanar Svenska kyrkan att använda sin "stora förmögenhetä" till social verksamhet, när samma katolik genom sitt stöd till ett av regeringspartierna (kd) faktiskt stödjer den sociala nedrustningen.
Jag skickade ett svar till den katolska bloggen att Svk får betala för sitt sociala arbete, medan övriga samfund faktiskt får betalt för sitt sociala arbete. bl.a. i form av kommunala entreprenader till lägstbjudande.
Jag har ocksså frågat hur mycket Svk har ställt upp för flyktingar med katolsk, ortodox och muslimsk tro, och hur mycket Svk har hjälpt till att dra igång nya katolska och ortodoxa församlingar, vem som har ställt upp för flyktingar utan egna pengar ända sedan andra världskrigets slut och hjälpt till att starta nya katolska och ortodoxa församlingar.
Dessa kommentarer publicerades ej. Nu aär samme bloggare i farten igen och spekulerar om att Svk ska spricka på äktenskapsfrågan och att det behövs nya gränslinjer för ekumeniken.
För oss bekännelsetrogna lutheraner, som kan vara nog så kritiska mot domprost Åke Bonnier vore det rena dödskyssen. Nej låt oss visa sekteristerna att vi kan hålla ihop i Svenska kyrkan, även om vi kan ha helt olika åsikter om vem som är mest lämplig som ny biskop, etc.
Skicka en kommentar