I veckan efter Allhelgonahelgen.

Det snöar på Prästgatan. Det börjar dra ihop sig mot vinter och kyla. Kanske en påminnelse om att vi har en uppgift att sprida värme, att bry oss om, att älska vår nästa som oss själva (också dem vi har svårt för). Det är som om varje liten snöflinga vill påminna mig om att min uppgift är att bry mig, att lyssna in, att vara medmänniska. Helgonen var förebilder. De får vara våra ledsagare och så får vi stötta varandra.
Du behövs och jag behövs. Om vi ska göra denna värld mänskligt varmare måste Du och jag börja där vi är. Vi måste visa att hatets tid är förbi. Vi måste göra våldsamt motstånd mot våld och destruktion. Snöflingorna på Prästgatan påminner mig och Storkyrkans klocka klämtar sin bekräftelse.