På mitt förra blogginlägg blev det en kraftfull reaktion från många kristna. Som bloggare är man ju ansvarig för det man skriver och det jag skrev var en reaktion på artikeln i tidningen Dagen. För att än mer tydliggöra vad jag menar, väljer jag att skriva ytterligare ett inlägg i frågan om abort.
Så många kvinnor, både äldre och yngre genomgår abort i Sverige. Vi har en lagstiftning som talar om att det är möjligt att göra detta utan obligatoriskt samtal upp till ca den 18 veckan under graviditetstiden. Vi har också en lagstiftning som tillåter abort långt fram i graviditetstiden. Jag är ingen förespråkare för en hejdlös abort där tidig abort blir något man tar till som ett sorts preventivmedel i brist på andra. Jag är ingen förespråkare för sena aborter och inser att man nu, genom teknisk utveckling, kunnat rädda foster långt ned i fosterstadiet samtidigt som man, med socialstyrelsens godkännande, får abortera ett foster upp till 22 veckan. Jag ser komplikationerna och jag är inte en abortivrare, men...
Oavsett vad kristna i olika trossamfund anser, har vi idag en abortlagstiftning som möjliggör abort och där detta kan väljas som en möjlig utväg i en, för många, förfärlig och förtvivlad situation. Abortvalet är sällan lättvindigt även om en tidig abort i regel sker genom en "dagoperation" medan senare aborter (efter v 12) sker genom medicinsk behandling. Jag önskar verkligen, precis som alla andra som skrivit kommentarer till mitt förra inlägg, att abortstatistiken ska sjunka. Men kyrkans uppgift är inte att skuldbelägga de kvinnor som gått igenom aborten. Kyrkans uppgift är att stötta kvinnorna genom förbön, genom själavårdande samtal. Vi vet så lite om varje enskild individ, vi vet så lite om varje kvinnas historia. Låt oss vandra ett stycke, som medkristna, på dessa personers väg, stötta, samtala, dela smärta, dela oro och kanske dela olika möjliga framtidsvägar. Låt oss visa kärlek mot dessa kvinnor snarare än fördömande.
Låt oss också tillsammans kämpa för att få ned abortstatistiken genom t ex ännu bättre preventivmedelsinformation, både i hemmen, i skolorna och varhelst det behövs.
Ingen av oss vill väl tillbaka till den tid då man reste utomlands för att kunna genomföra en abort som kanske inte genomfördes på samma kliniska sätt som i Sverige. Och än värre: Ingen av oss vill väl tillbaka till strumpstickornas tid när desperata kvinnor försökte att på egen hand genomföra en bort med hjälp av strumpstickor eller andra ”instrument”.
Nej, mer information och stöd, nåd och barmhärtighet - det är vad som behövs.
Herre förbarma Dig!
Mötet med den uppståndne
12 år sedan
38 kommentarer:
Åke
Kan aborter bekämpas med mer preventivmedel och/eller info? Hur då?
Tror du inte problemet är djupare än så... Att 40 000 ofödda inte föds är inte ett problem som skapats av för lite pedagogik omkring sexualkunskapen.
Från ett katolskt perspektiv, finns det alltid nåd. En exkommunicerad syndare (alla som är med och genomför en abort blir automatiskt exkommunicerade, pga mordets brutalitet) kan alltid komma till bikt och återigen försonas med Gud! Men att ta bort synden, hjälper inte syndaren eller Kyrkan (då hon plockar bort sitt eget berättigande).
Håller helt med dig, Åke!
Rätten att bestämma själv över sin kropp skulle nog inte många kvinnor överge frivilligt nu. Och tillbaka till strumpstickorna (inte särskilt avlägsna i historien) vill nog ingen av oss.
Maria Kristina
Vem har fördömt kvinnorna?
Kyrkans uppgift är naturligtvis inte att fördöma, men kyrkans uppgift borde vara att värna liv!
Jag tror inte att de flesta som blev gravida mot sin vilja förr for iväg utomlands eller använde strumpstickor. Nej, de flesta födde nog sina barn, och fann nog oftast att detta blev till stor glädje.
Vaddå bättre preventivmedelsrådgivning!? Den måste väl vara tillräcklig!
Nej, det finns något annat i det här, tror jag. En bristande respekt för det som är levande! Och detta är allvarligt i ett samhälle!
Och skulle vi vänta på det perfekta samhället för att skaffa barn, då blev nog inte många barn födda. Vi lever väl inte i ett u-land här!? Ingen lär svälta ihjäl som använder sig av de resurser som står till buds från samhället sida, varken med eller utan barn.
5 "kvinnor" räknar jag till i detta blogginlägg, 0 "män". Fördjupa gärna din analys, domprosten.
Dessvärre inget bra försvar, Åke. Det handlar väl inte om att skuldbelägga någon. Och att gömma sig bakom lagstiftning eller socialstyrelsen är enbart fegt.
Självklart är frågan om aborter svår och rymmer många dimensioner. Men den kan aldrig reduceras till att enbart gälla kvinnans rätt till sin kropp. Det finns en individ till inblandad som också den har rätt till sin kropp. Varje förälder som väntat ett efterlängtat barn vet att från den stund man förstod att ett barn blivit till, så var det just ett barn – en blivande människa – därinne, och inte någon del av kvinnans kropp, vilken som helst. Modern forskning visar också vad det är som finns därinne. Redan efter 8-9 veckor kan man tydligt se hur ett ansikte växer fram med näsa, haka och panna. Och redan i 10:e-11:e veckan anser många forskare att fostret kan känna smärta och är känsligt för beröring.
Många betonar just kvinnans rätt till sin egen kropp som skäl för fria aborter. Men frågan måste också ställas – vilken rätt har hon till en annans kropp? Många försvarar idag abort i alla dess former, mycket få försvarar fostret, den blivande människan. För att citera professor Gunnar Björck (SvD den 18/2-07): I dag har rättstillämpningen lämnat fostret åt dess öde. Ingen advokat för längre dess talan. Ändå är det för fostret och inte för modern, som livet bokstavligt talat står på spel. Fostret är i princip samma individ i början av fosterutvecklingen som i slutet - och i hela sitt återstående liv, om det får chansen. Varför utvecklar man en sådan dimbildning kring detta enkla förhållande? Vore det inte rejälare att säga: »så är det förstås, men det bryr vi oss inte om.»
shicOm kyrkan vill vara en röst i samhället, ska då kyrkan trösta ett samhälle som begår massmord på ofödda? Eller ska kyrkan tala ett annat språk till samhället än i ett enskild själavårdsärende?
På min blogg (http://larsflemstroms.blogg.se) ställer jag frågan vems fel aborterna är. En sak kan vi vara ganska säkra på: Vi minskar inte aborterna genom att skuldbelägga kvinnor som har gjort abort.
Jag tror mer på skuldbeläggning av socialminister Göran Hägglund, kd. Men han behöver kanske också tröstas. Det är ju så svårt att vara minister. Politiker måste ju ta så svåra beslut. Det var faktiskt vad han sa när han läxade upp pingstpastorns Sten-Gunnar Hedin och den katolska biskopen Anders Arborelius för att de hade protesterat mot Hägglunds abortliberala linje.
Anledningen till att vi inte ska skuldbelägga kvinnorna är ju för att det är DERAS graviditer som har avbrutits, inte att aborten var rätt. Anledningen till att vi ska skuldbelägga män, som på något sätt har medverkat till en abort, är att det inte är DERAS graviditeter som har avbrutits. Män kan inte bli gravida. Men även en man kan nog känna saknad efter ett barn som inte fick födas.
Men vems fel är det att unga män, som fått "världens bästa sexualundervisning" inte vet att kvinnorna, som de har gjort gravida, faktiskt bär på en liten människa?
Är det lärarens eller elevens fel att läraren lär ut fel? Hur kan en kristdemokrat, som är socialminister, stilltigande tillåta att aborttalibaner i RFSU får indoktrinera våra ungdomar i en njutningsfilosofi utan personligt ansvar på samhällets bekostnad?
Stefan Attefall, kd, numera bostadsminister med då chefredaktör för tidningen Kristdemokraten censurerade en insändare från mig inför partiets abortbeslut, att antiabort-organisationer skulle få lika mycket staltigt stöd som RFSU. Attefall försvarade censuren med att kd inte borde uttala någon form av sympati med antiabort-rörelsen.
Holland är ett lika sexliberalt land som Sverige. Holland har hälften så många tonårsaborter som Sverige (uppg 1996). På holländska socialstyrelsens hemsida ang aborter finns en länk till den ledande hollänska antibabortorganisationen.
Svenska kyrkans abortliberala agerande är skandalöst. Det finns ingen anledning att kyrkan alltid ska tycka lika som staten. Om man ska begränsa rätten till abort i lag, inställer sig frågor om bl.a. straff för överträdelser. Det kan i vissa fall vara omöjligt att lagstiftningsvägen hindra sådant som moraliskt sett borde vara förbjudet.
Att lagen tillåter något betyder inte att det är moraliskt rätt och måste stödjas av kyrkan. Vissa oönskade företeelser måste bekämpas PÅ ANNAT SÄTT än genom strafflagar. Och då måste kanske kyrkan ge sitt bidrag - kanske genom en kristen "moralundervisning"?
Om du uppfattar bön som en protest (jag gör det inte) kan du ju delta i "protesten" tillsammans med de andra kyrkoledarna. Ingen dör ju för att du ber för livet.
Och vad gäller din rädsla för att desperata kvinnor ska skada sig själva svarar jag att jag är benhård på en punkt: Ingen kvinna ska skuldbeläggas för att hon har blivit gravid. Spelar inten roll hur "ansvarslös" hon har varit. Har Gud skapat ett nytt liv inne i hennes så är hon så rikt välsignad så att hon inte ska känna skuld för någonting.
Och dessutom ÄR graviditet en del av den kvinnliga sexualiteten. Att kvinnor blir gravida är HELT naturligt. Vad som är onaturligt är i stället hur man i Sverige har skiljt sexualiteten från fortplantningen.
Kan det vara så att antalet aborter är så stort för att ingen känner sig riktigt ansvarig för dem? Om man som kvinna har låtit göra en abort men anser att det är Göran Hägglund som har ansvaret för denna, då måste det ju kännas väldigt befriande!
Nej, jag tror nog att det är de blivande föräldrarna som ska se och ta sitt ansvar. Det finns ingen mer än de som ytterst är ansvariga.Tendensen i samhället att bortse från sitt ansvar är inget som ska uppmuntras!
Den frikostiga lagen uppmuntrar uppenbart till denna ansvarslöshet.
Därmed inte sagt att någon ska fördömas av oss. Domar anser jag att Gud ska stå för!
Även idag tackar jag Gud för präster med Åkes insikt!
Ibland så måste vi se verkligheten för vad den är istället för att styvnackat vidhålla vår "teoretiskt" grundade ståndpunkt.
Varje abort är för mig en tragedi - oavsett orsak. Tragedin är inte (som en del här hävdar) en tragedi för kyrkan, utan främst en tragedi för som väljer abort.
Jag tror inte att lösningen är att förbjuda aborter eller att skuldbelägga de som väljer abort.
Och skuldbeläggande har haglat tätt, både i förra inlägget och även här. Och inte minst i samhället i övrigt.
Låt inte stelbenta principer styra.
Om en del menar att det ofödda barnet saknar försvarare så menar jag att vi kanske också måste tänka på det FÖDDA barnet.
Ett liv är så mycket mer än en definition baserad på befruktningsögonblicket.
Alla barn som föds får inte riktiga liv baserade på kärlek, respekt etc.
Detta är inte en enkel fråga, även om en del vill göra det till det baserat på vissa "höga moraliska principer".
Kyrie eleison! Nej, jag håller med om att kyrkan inte ska säga till varje kvinna som gör abort: nu syndar du, men däremot måste kyrkan tala om vad som ju är sant: att abort är en synd. Sedan är det naturligtvis så att de omständigheter som föranlett aborten gör synden större eller mindre. Om kyrkan säger att abort inte är synd är vid framme vid Jonas Gardell-kristendomen som säger att det inte finns någon synd. Lyft istället fram möjligheten till syndernas förlåtelse för dem som ångrar aborten och vill omvända sig. Och visa dem kärlek, liksom Jesus är gränslös i sin kärlek mot dem som syndar.
Visst är det viktigt med information det håller jag helt med om men då måste kyrkan också sluta tala i skägget och tala om att abort är fel....det räcker inte att bara prata om att aborterna bör minska..låt inte heller undantagen - aborter som sker på grund av våldtäkt och liknande - bli styrande för synen på abort; det absolut vanligaste ändå är att samlaget har varit frivilligt.
Åke! Det verkar som om du inte förstått skuldens natur.
Diakoni, Guds omsorg om människor i i utsatta livssituatoner. Tack och lov finns det röster i den uppkomna "debatten" i Åkes blogg, som inser utsattenheten & sårbarheten hos den enskilda kvinnan.
Min uppfattning är att vi inte ska döma den enskildes val av beslut. Men vi kan vara stöd för kvinnan oavsett om graviditeteten avbryts eller fortskrider.
Våra åsikter / argument som enskilda kristna, för eller emot abort, är ingen hjälp eller stöd för kvinnor som valt att göra abort.
Instämmer även fortsättningsvis, tack och lov finns det präster i svenska kyrkan med åkes insikt och empati!
Kan man vara abortförespråkare utan att tycka att man äger en annan varelses liv? Till och med så mycket att man har rätt att göra slut på det? För det är faktiskt det man gör genom en abort, man tar en annans liv ifrån honom/henne, berövar honom/henne rätten till ett liv.Ibland låter det som om fostret vore en tumör som skulle opereras bort från kvinnans kropp.
Är det så i vårt samhälle idag att vi alltmer fjärmar oss från verkligheten, så också från döden, som blir mer och mer avlägsen från vårt vardagsliv?
Aborter är inte bara förknippade med döden utan med dödande! Svenska kyrkans företrädare skulle skämmas att förespråka något sådant!
Ingen här är väl abortförespråkare?
Ingen som har skrivit här sitter väl och gläds för varje abort? Jag har inte sett något om att antalet aborter bör kas?
Så kan vi få bort de argument som tycks bygga på den (icke existerande) motsättningen så vore det bra.
Det finns två olika synsätt som jag ser här:
- Det ena är att vi konstarerar att abort är en grov synd. (Och vi därför helst borde förbjuda aborter. Dvs att vi ska styra samhället utifrån religiösa ståndpunkter.)
- Det andra är att vi på olika sätt ska arbeta för att minska antalet aborter. Och att vi i det arbetet ska se och förstå de människor som väljer abort.
Kyrkans verksamhet kan inte enbart inriktas på att stödja och trösta kvinnor som har gjort abort?
Det kan ju i värsta fall uppfattas som en uppmaning att göra abort nästa gång. Och vad säger kyrkan till en man, som har gjort en kvinna gravid och sedan kräver att hon ska göra abort för att han inte vill bli far? I varje fall inte vid den tidpunkten, och inte med den kvinnan som mor till hans barn?
Omvänt finns naturlitvis fall, då en kvinna vill ha abort, för att hon inte vill ha barn med just den mannen. Och detta utan att någon våldtäkt har förekommit.
Naturligtvis handlar det om ett personligt ansvar. Men också om ett politiskt ansvar. Och även om ett ansvar för kyrkan, som inte vågade stå upp för sin tro.
Vad har kyrkan att säga om en socialminister, som lät sig väljas till rikdagen genom fagert tal om att "problematisera" abortfrågan, och efter att ha "problematiserat" denna genom att oja sig över "svåra beslut" o dyl, inte har gjort ett jota för att få ner aborttalen utom att föreslå gratisudelning av preventivmedel till trettonåringar?
Naturligtvis handlar det inte bara om att aborttalen ska "minska", vilket de de facto har gjort senaste året. Men det är väl snarare högkonjunkturen än regerings förtänst. Aborttalen ska naturligtvis fortsätta att minska, ner till det fåtal fall då kvinnans liv verkligen är i fara vid en fortsatt graviditet.
Det är klart att vi också måste tänka på de födda barnen. Men får de ett bättre liv av att ha syskon som har aborterats?
Och har man inte tagit på sig att vara något slags Guds allseende ställföreträdare, om man tror att man kan förutsäga vilka ofödda som kommer att bli älskade och omtyckta, resp. hadade och utstötta, när de har fötts?
Det bör väl också sägas att det är möjligt att avbryta en graviditet efter 22:a veckan, utan att det slutar i en abort. Vi tror att Sverige är världsledande i neonatalvård (vård av för tidigt födda barn).
Men dom är lika duktiga i vissa katolska länder, som vi betecknar som uländer. Men detta är ett prioriterat område i de ländernas sjukvård. liksom kejsarsitt relativit tidigt i graviditeten.
Om man tycker att nuvarande abortlagstiftning är okey, då är man, enligt min uppfattning, en abortförespråkare.
Inom Svenska kyrkan borde man nog faktiskt ägna sig åt de stora och viktiga livsfrågorna i stället för att hålla på med konflikter och utlösningar för pengar som kunde användas till bättre ändamål.Men i de tunga frågorna tiger man eller jamsar med som här i abortfrågan.
Och observera det jag tidigare har sagt. Jag är kvinna, själv mor till två barn, jag har aldrig gjort abort, jag tillhör en politisk nomineringsgrupp som inte har min åsikt på sitt partiprogram.
Och jag är FÖR homoäktenskap och homosexuellas alla rättigheter då det gäller familjer.
Men vi måste höja rösterna för de svagaste av de svaga; de oföddas rätt till liv!
tant lila,
Världen är inte så svart/vit som du vill göra den i dina senaste inlägg.
Man kan leva med dagens abortlagstiftning och ändå aktivt verka för en minskning av antalet aborter. Speciellt om man vet att abort ytterst sällan är ett enkelt val.
Om du själv är kvinna, mor, aldrig gjort abort, tillhör en viss nomineringsgrupp, är för homoäktenskap etc är i det här sammahanget irrelevant.....
Jag tänker inte blanda mig i denna debatt men jag vill säga att jag är väldigt glad för att det finns folk med verklighetsinsikt som Åke Bonnier och P-A Rudberg som inte låter sig bindas av gamla högkyrkliga moraliska principer.
// Rickard
Nej, det sista tror jag inte alls PA, för det finns en stark tendens att kategorisera folk som
"sådana som är emot aborter, är emot homoäktenskap" etcetera. Därför är det viktigt att påpeka att åsikterna inte handlar om någon sorts allmän konservatism utan något helt annat; att värna liv!
Och PA, jag är så pass gammal att jag har sett resultatet av många oönskade barn hos mina väninnor. På min tid gifte man sig, var man för ung skrev man "till kungs". Jag vet inget barn som inte har blivit älskat och omhuldat även om det inte var planerat. Idag hade de kanske varit aborterade.
tant lila,
Jag tycker att det blir väldigt fel om man ska kategorisera och dra slutsatser om vad folk tycker i en fråga utifrån vad de tycker i en annan som inte är kopplad till vad man pratar om. :-)
Se dig om i världen. Är alla barn älskade och omhuldade? Inte ens i Sverige kan vi påstå det. Det är för mig en djup tragedi.
Vi värnar inte det födda livet....
Låt oss avsluta denna diskussion med att konstatera att abort alltid är fel (utom när moderns liv är i fara etc). Hur starka argumenten för än är, så kan de inte uppväga att ett liv förloras. Kyrkan måste i alla lägen stå på livets sida, och får inte skrämmas till tystnad av skrämselpropaganda om strumpstickor, samtidigt som riskerna med en illegal abortmarknad måste tas på största allvar.
När vi säger nej till förbud, måste effektiv moteld anläggas mot abortfanatikerna i bl.a. RFSU, som propagerar för en "dödens kultur" - för att låna påven Johannes Paulus II:s uttryck.
"Dödens kultur" - inte islam - slog till i Stockholm city i går. Två sidor av samma mynt: När man dödar oskyldiga för att uppnå politiska syften. Jag är visserligen ingen islam-expert, men har till skillnad mot snorvalparna som rusade ut ur Storkyrkan i protest mot en predikan om alla människors lika värde en religiös allmänbildning.
Och därför tror jag på ledande imamer, när de säger att denna "dödens kultur" som explerade igår, inte är islam. Det är knarkhandel och storvulna politiska drömmar under religiös täckmantel. Kriget kom inte till Stockholm igår. Det har rasat i åratal i de europeiska storstäderna. Afghanistan är världens största opiumproducent, och kommer så att förbli tills talibanerna har besegrats.
Ledargarnityret i SD fick genom terroristattacken en utsäkt chans att visa svenskhet och nationell samling. Vi behöver en "nationell front" mot både den rasism, som opererar under den falska nationalismens täckmantel, och den terrorism, som opererar under falsk religiös täckmantel.
En enad front över alla politiska, religiösa och etniska gränser. Moderater och vänsterpartister och allt däremellan. Kristna och muslimer. Etniska svenskar och invandrare. Terroristen, som sprängde sig till döds, själv ett offer för "dödens kultur" har har klart uttalat sig att han inte är svensk. Svenskarna har han beskrivit som "dom". Jag är säker på att våra muslimska invandrar anser sig vara svenska svenska muslimer - en del av den svenska nation, som nu bör uppträda som en enad front mot rasism och terrorism.
Som jag skrivit förut anser jag att islam är en annan religion. Därför kan vi inte ha ekumenik med muslimer. Men vi kan fördjupa den interreligiösa dialogen för religionsfrihet fred, säkerhet och nationell enhet. Kristna och muslimer tillsammans i kampen mot den "dödens kultur" som i olika skepnader kräver oskyldigas liv. Kanske du, Åke, kan ta initiativet till den nationella fronten över religionsgränserna?
Återigen har knäppgökarna i SD:s ledning missat chansen att uppträda som "nationalister" i positiv bemärkelse. I stället har de utnyttjat det inträffade till att underblåsa religiösa och etniska motsättningar - den grogrund ur vilken terrorister rekryteras.
Jag vet inte med vilket mandat man bestämmer när en debatt är avslutad. Men LF förutsätter i abortdebatten alltid att det är unga kvinnor som gör abort. Varför tar du aldrig fram de muslimska kvinnor (som inte alls behöver vara unga) som aborterar när det handlar om ett flickfoster, något som har fått sjukvårdsanställda att reagera?
Men de hade kanske inte blivit så älskade av sin far, som väntade sig en son, eller hur PA?
Det är väl inte bara ungdomar som gör 37000 aborter årligen. Det är väl siffran i det närmaste?
Lars Flemström och tant lila,
Nu tror jag väl ändå att ni lkämnat ämnet ganska rejält?Terrorism är knappast inom ramen för en diskussion om abort?
Och om muslimska kvinnor gör abort eller inte är knappast relevant när vi diskuterar den kristna synen på abort?
Jo, PA, om man diskuterar varför foster aborteras så har det mycket stor betydelse om ett av skälen är att fostret är en flicka! Ska vi ha en lag som får detta som resultat? Då kan du prata om önskade och oönskade barn bäst du kan!
tant lila,
Varför drar du in muslimer i en diskussion som handlar om kristen etik och moral?
Min nästa fråga handlar om huruvida du vill ha en religiöst styrd lagstiftning i Sverige?
Att döda oskyldiga genom terrorhandlingar är uttryck för samma "dödens kultur" som att döda oskyldiga genom abort.
Det är något ologiskt att vara mot dödsstraff samtidigt som man tycker att abort är rätt. De skyldiga vill man ge ett lindrigare straff, de helt oskyldiga vill man saklöst döma till döden.
Abort på muslimska kvinnor är i högsta grad relevant, när vi diskuterar den kristna synen på abort. Muslimska kvinnors flickfoster har inte mindre människovärde än kristna kvinnors pojkfoster.
Jag känner inte till islams syn på abort i detalj. Men det skulle vara oerhört glädjande om vi kunde bilda en gemensam front mellan kristna och muslimer även i abortfrågan.
Lars Flemström,
För att förtydliga - man kan vara emot abort och ändå leva med den lagstiftning vi idag har i Sverige.
Jag vet att en del har svårt att förstå det utifrån ett perspektiv i svart/vitt. Men jag menar att det inte är så enkelt...
Därför blir jag djupt beklämd när känslomässiga argument som "de helt oskyldiga vill man saklöst döma till döden" framförs med moraliskt indignerade brösttoner. (Och så säger man att man inte skuldbelägger...)
(Islam tillåter inte abort, dock kan det accepteras om kvinnans liv är i fara, men då ska det ske före dag 120 i graviditeten.
Jag anser dock att vi i en diskussion om abort utifrån kristna utgångspunkter inte ska applicera de kristna värderingarna på muslimer.)
Vad nyfiken jag blir P-A. Vilka är specifikt de kristna värderingarna, och på vad sätt tycker du dessa skiljer sig ifrån en islamistisk?
Mvh Robin
Robin,
Det är inte det som är poängen. Jag menar bara att man inte kan kräva att anhängare till en religion ska bedömas efter kriyterier i en annan religion.
P-A. Okej, tror att jag förstår. Blev lite off topic där, men blir alltid lite nyfiken när någon talar om kristna värderingar eller etik vad detta då specifikt är, och framförallt på vilket sätt denna då särskiljer sig från annan etik samt frågan om det verkligen är just etiken som är unikt för kristendomen.
Rent generellt gällandes abortdiskussionen finns i mitt synsätt också frågor om pacifism.
Mvh Robin
Tänk att värna livet på små blivande människor "bara" är uttryck för kristen moral och kristna värderingar. Vad stolt jag är att vara kristen!
P-A Rudberg - du skriver "Se dig om i världen. Är alla barn älskade och omhuldade? Inte ens i Sverige kan vi påstå det. Det är för mig en djup tragedi. Vi värnar inte det födda livet..."
Förstår inte riktigt logiken här - på vilket sätt gör detta aborterna mer försvarliga. "Vi värnar inte det födda livet" - är det också ett försvar för att inte värna det ofödda livet?
Quo wadis,
Du verkligen anstränger dig för att missförstå? :-)
Synen på livet är naturligtvis inte bara en fråga om kristen moral och kristna värderingar. Dock är det i ett allmänt resonemang ibland nödvändigt att förenkla lite i det som inte är själva kärnpoängen för att slippa långa utläggningar. OK?
Min kommentar om att vi inte värnar det födda livet skrev jag för att ge lite mer nyans till det som en del väljer att se väldigt enkelt och svart/vitt
På ett teoretiskt plan har alla liv sitt egna värde. Men så har vi verkligheten...
Detta gör ändå inte att jag tycker att aborter är bra eller önskvärda. Men det kanske får oss att inte vara lika tvärsäkert fördömande mot de som väljer abort.
"Ingen av oss vill väl tillbaka till den tid då man reste utomlands för att kunna genomföra en abort som kanske inte genomfördes på samma kliniska sätt som i Sverige. Och än värre: Ingen av oss vill väl tillbaka till strumpstickornas tid när desperata kvinnor försökte att på egen hand genomföra en bort med hjälp av strumpstickor eller andra ”instrument”."
MEN ÅKE INSER DU INTE HUR FLYKTIGT RESONEMANG OCH RUTTET ARGUMENT DETTA ÄR?
Återigen, du förnekar människovärdet. Att vara emot dödandet av de ofödda barnen innebär GIVETVIS MOT ILLEGALA ABORTER OCKSÅ!
Betänk följande scenario:
Om vi skulle leva i en stat där det vore lagligt att ta livet av en annan VUXEN människa under sofistikerade och trygga former, med motiveringen att det är bättre att det sker "säkert", då har man ju legaliserat rätten att avsluta en annan människas liv. Eller hur? Så har gjorts när det gäller de ofödda barnen. Det är bisarrt, men det är samma felaktiga resonemang.
Återigen, Åke du förnekar i enlighet med gällande lagstiftning att vi talar om en människa i magen. Anser du att det är upp till var och en att avgöra när det är en människa eller inte? Jag kan inte förstå det annorlunda.
Så här skrev du i inlägget "Politisk korrekthet":
"Men kyrkan kommer aldrig att låta sig fångas av det politiskt korrekta. Den tyska evangelisk lutherska kyrkan gick, under nazitiden i Tyskland, statens ärenden, åtminstone den officiella kyrkan. Då gav kyrkan röst åt nazismens djävulska drivkrafter. Men vi i den evangelisk lutherska traditionen säger: aldrig mer! Aldrig mer ska kyrkan ge röst åt de destruktiva krafterna som vill förtrycka. Aldrig mer får kyrkan stå på maktens sida kontra de svaga, kontra de trampade, kontra de marginaliserade, kontra dem som inte har möjlighet att tala för sin sak."
Vackra ord! MEN HUR KAN DU SÄGA ATT "Aldrig mer får kyrkan stå på maktens sida konta de svaga... kontra dem som inte har möjlighet att tala för sin sak"? Min fråga till dig är då: HAR ETT OFÖTT BARN MÖJLIGHET ATT TALA FÖR SIN SAK TYCKER DU???????
Jag förstår inte hur du inte inser att du och andra av kyrkans företrädare FAKTISKT KANSKE GÖR SAMMA SAK som den evangeliskt lutherska kyrkan gjorde i Tyskland, dvs ger röst åt djävulska drivkrafter som makten har! Hur kan du blunda för detta? Nazisterna verkade för tyskarna faktiskt göra mycket i livets och i det godas tjänst, en hel nation blev inte lurad av något som för folket var uppenbart ont..
Det är lätt i efterhand att se hur fel nazismen var. Det är också tex lätt i efterhand att se hur fel det var med det legaliserade slaveriet som tilläts existera under så lång tid. Var tid har sitt onda vad det verkar. Om rätten till sist får segra kommer det också vara lätt att se hur fel det var med de legaliserade aborterna som i praktiken är ett folkmord, om än så sofistikerat.
P L skrev: "...du förnekar i enlighet med gällande lagstiftning att vi talar om en människa i magen."
Svar: Abortlagen är en lag. Den är inte all "gällande lagstiftning". Ett avgörande av Högsta domstolen för några år sedan visar att enligt gällande lagstiftning är fostret, om inte en människa, så dock ett "av lagen skyddat intresse."
Abortlagen är alltså en undantagslag.
Falket gällde att en kvinna hade ingått avtal med barnets far att hon skulle göra abort mot ekonomisk ersättning. Hon fick inga pengar och stämde mannen för avtalsbrott. Hon förlorade målet. Enligt domen var fostrets skyddsvärde större än intresset att avtal ska följas.
Det kan också nämnas att ett barn, som föds vis liv, har arvsrätt efter någon som avlider under fostrtiden, MEN INTE efter någon som avled innan barnet avlades.
Ofödda barn har alltså rätt till arv (egendom) men inte rätt till sitt eget liv. Jag vill ingalunda avskaffa rätten till laglig abort, men den svenska abortlagen är en rättsskandal! Och detta även i jämförelse med abortlagarna i andra länder med fri abort.
Om kyrkans tjänare, präster och diakoner, ser som sin uppgift att "följa lagen", så är det en moralisk kollaps för vår svenska kyrka. Jämför med homoäktenskapslagen, som - vad man än må tycka om den - INTE är någon undantagslag, snarare tvärtom!
3 Advent är i Katolska kyrkan Livets söndag då texter och predikan handlar om olika aspekter av att värna livet. Vi borde också i Svenska kyrkan ha en livets söndag, och i vart fall i Kyrkans förbön särskilt be för de ofödda liven, för de kvinnor som är i en svår situation, att de tar det rätta beslutet och att de får den hjälp de behöver, för de som har tagit fel beslut att Herren må förbarma sig över dem och förlåta dem som ångrar sig, samt för papporna och även vårdpersonalen.
Skicka en kommentar