Idag tänker vi nog knappast på Gud på det viset, åtminstone inte om vi är bekännande kristna. Gud är bortom alla mänskliga kategorier, större än allt, bortom alla bokstavskombinationer och själva ordet Gud är då inget annat än ett mänskligt försök att tala om det som bara går att förminska.
Ändå har vi ett maskulint patriarkalt språk i våra religiösa uttryckssätt, åtminstone i de mer formella. Vi talar ofta om Gud Fader, om Han och Honom. Hur kommer det sig? Naturligtvis är det nedärvda formuleringar. För våra trossyskon i generationer före oss, ända tillbaka till 1000-talet före vår tideräkning, var det naturligt att tänka sig den gudomliga makten som en maskulin makt även om det också fanns gudinnor, men inte på samma sätt i den judiska traditionen och inte heller så inom Kristendomen. Denna maskulina tradition har vi med oss också in i vår tid. Idag är vi dock mer medvetna om den, mer medvetna om att talet om Gud som Fader, som man, kan kännas främmande, delvis bortstötande. Vi är mer medvetna om behovet av ett inkluderande språk snarare än ett exkluderande. Och samtidigt fortsätter vi att bekänna att vi tror på Gud Fader allsmäktige, och vi ber: Vår Fader...
Jag menar inte att vi ska ändra på våra trosbekännelser. De är dokument som vi bär med oss som länkar i en lång kedja av bekännare. Vi ska inte heller ändra på Herrens bön, den har Jesus, inspirerad av rabbinsk tradition, själv lärt oss. Men samtidigt borde vi bli mer observanta på hur vi använder ordet han och Fader om Gud. Som man kan jag känna en stor samhörighet med Gud genom ett maskulint språk, men jag kan förstå om många kvinnor har svårt att känna den samhörigheten. Jag kan också förstå att många, som haft ett komplicerat fadersförhållande, känner fadd smak i munnen vid användandet av ordet Fader om den som ska vara så makalös.
Hur kan vi då hantera det maskulina språket i vår bekännelsefromhet? Jag tror inte på ett uteslutande av det nedärvda. Tvärtom måste det få finnas kvar och också användas, precis som nu. Men vi behöver pröva på och träna på att uttrycka oss mer inklusivt i både liturgiska sammanhang och i förkunnelsesammanhang, visa på Guds storhet som sträcker sig bortom alla genusbegrepp. Gud är inte en man. Gud är inte en Fader, men Gud är såsom en Fader och en Moder, precis som det står i en av våra nattvardsböner. Gud är en himmelsk förälder och vi är alla Guds barn. Det handlar om omsorg, om gränslös kärlek, om någon som aldrig överger, om någom som delar vårt liv och delar vår död, och som vet vad det är att vara människa, att vara begränsad. Men det handlar också om tron på en Gud som, med prästen och författaren Christina Lövestams ord, är helig och varm, som ger kampglöd och identitet, en helande Gud som gör trasigt till helt, som stärker till medvetenhet.
En sådan Gud vill jag bekänna mig till och Jesus Kristus själv är just så. Han (jo, Jesus var en man) är den inkarnerade vars ankomst vi nu förbereder oss inför.
Gud ske pris!
15 kommentarer:
"visa på Guds storhet som sträcker sig bortom alla genusbegrepp."
När säger du då "hon" om Gud, utan att förklara det, från Storkyrkans predikstol?
Åke
Gud såsom Fader och Son har med distanseringen mot Moder vår att göra. Gud är inte panteistiskt ihopkopplad med skapelsen. "Han" är skaparen, återlösaren och heliggöraren.
Han blev människa genom en hon! Han återlöste skapelsen genom en kvinnas "ja"; och hädanefter skall alla släkten prisa henne salig; och naturligtvis Honom!
Jag förstår inte problemet och fattar inte varför det inklusiva språket är ett problem. Är det de militanta feministerna som hörs eka i kryptorna?
Jesus själv använde epitetet Fader.
Om man vill hävda inkarnationens giltighet, vilket svk fortfarande gör, blir det väl svårt att förbise tanken att Gud i någon mån måste uppfattas vara man. Sen behöver man ju inte förmänskliga Gud som Fader så till den grad att han enbart blir en projicering av vår egen genetiska farfar i skägg. Helt klart har katolikerna en styrka i sin vördnad för Maria. Att vi har försummat henne är kanske en av anledningarna till att vi svenskar har sådana könsstridigheter. Det märkliga är att hon heller inte varit synligt önskvärd bland vare sig kvinnor i Svk eller feminister rent generellt i debatten där hon snarast framställts i kritiskt syfte.
/Robin
Eftersom allt har utgått från Gud så är Gud mer än en könstillhörighet.
Vi människor måste sluta att sätta Gud (och för den skull också Jesus) i våra begränsade fack och klistra på våra ofullständiga etiketter.
Vår identifiering/personifiering av Gud är för att vi ska kunna på något sätt greppa det ogreppbara. Men vi måste ALLTID komma ihåg att Gud är större än våra begrepp.
P-A. Det är klart att Gud är mer än bara könstillhörighet. Men varför menar du att Gud blir begränsad av att vara vår Fader? Är det inte just vad du själv lägger i innebörden i detta och därmed projicerar på Gud?
Mvh Robin
Jag är en kvinna.Jag är glad,OM
Gud är vår Fader.
Gud är inte alls mindre makalös för det!
P.S.
Jag är glad att det finns kvar manliga präster.
Jag är glad att jag har en man och inte en hustru.
Gud ske lov att Jesus var och är en man, så slipper vi grunna över om Gud är vår Moder.
Är det verkligen frånstötande att känna så?...
H.S.
I 1920-talsutgåvan av Nordisk Familjebok, där de teologiska avsnitten skrevs av professorer i teologi, förklaras ordet ande med kroppslös varelse. Och en kroppslös varelse kan väl inte ha ett kön? Därför säger vi om den helige Ande att den är en den. Gud blev människa genom Jesus, och Jesus var (är - han har ju stigit upp till himlen) en man.
Men vad säger vi då om Gud Fader? Vi bör kalla honom Fader, efters Jesus gjorde det. Varför vet vi inte. Men det kan ha att göra med judisk språkbruk och judiska sedvänjor, samt att Gud Fader är som en god fader ska vara (men sällan är). I en tid, när även mödrarna tilltros ha de "faderliga" egenskaper blir detta mindre själklart.
Gud ÄR vår Fader och inget annat. Vi har också en moder och det är Jungfru Maria. Att vissa tycker att det är frånstötande att vi har en och endast en fader och en och endast en moder förändrar inte den sanningen.
Jonas,
Ibland kan det vara klokt att inte vara så tvärsäker med "sanningen"... :-)
Gud är mer än en könstillhörighet. Gud är bortom våra begrepp. När vi säger att vi vet vad Gud är och kan definiera Gud i bestämda termer så förminskar vi Gud.
Bibeln är solklar över att vi inte kan förstå Guds fulla existens och omfång. Vi kan endast se hans återsken.
Att vi sedan talar om Gud som Fader är en förenkling för vår egen skull.
Gud är Fadern, Son och Ande. Att Fadern är Fader, och inte Moder har vi den högsta auktortitetens ord på - fastän vi inte begriper varför det är så.
Jag måste något modifiera det som jag skrev i föregående inlägg. Ibland måste man göra det. Det handlar alltså inte enbart om judiskt språkbruk o.dyl. Visserligen skrevs Bibeln av judar, av personer som var uppväxta i den judiska kulturen. Men Bibeln skrevs av dem OCH den helige Ande.
Maria var inte VÅR moder, hon var Jesu moder, "gudsföderska". Visserligen finns det "Vår Fru"-kyrkor i Sverige (jag är själv döpt i en sådan kyrka), liksom Notre Dame i Paris, men DET har nog ändå att göra med mänsdkliga sedvänjor. Man kan kanske säga att Maria är SOM en moder för alla som blivit frälsta genom hennes sons död och uppståndelse.
Detta uttrycks på "katolska" så att hon är "medåterlöserska". - Men hon var dock ingen medskapare. - Vad hade hänt med vår frälsning om hon inte hade fött Jesus? Hon sa "ja" - det var alltså frivilligt. Hade ängeln frågat någon annan judisk kvinna om Maria hade sagt "nej"? Vi vet inte. För en protestant är det nog mindre uteslutet än för en katolik.
För dagens jämställda samhälle är det nog en stötosten att den treenige guden är "han, han och den". Vi vill gärna peta in ett "hon". Men det blir definitivt fel om vi konstruerar en "fyrenig gud", genom att upphöja jungfru Maria till en gudom. Det blir lika definitivt fel om vi kallar den helige Ande för "livgiverskan", som vissa feministteologer gör. DET ÄR NYHEDENDOM - den gamla asagudinnan Frejas återkomst i kristen liturgi.
anm. Givetvis menar jag inte dem som OREFLEKTERAT kallar den den heliga Ande för "livgiveskan" har bytt religion, men de som är utbildade teologer tänker väl på vad de säger? Det de säger överensstämmer väl med ordens faktiska innebörd? Ordvalet kan vara försåtligt, orden formar våra tankar, och "livgiverskan" kan vara ett led i ett pågående religionsbyte i Svenska kyrkan.
Jonas
Lars F
Väl uttryckt! Kunde inte formulerat det bättre själv... Och jag kan inte se att detta har med tvärsäkerhet att göra, utan med den uppenbarelse vi faktiskt fått.
Ära vare Fadern och Sonen och DEN helige Anden...
Jag kallar aldrig någonsin Gud för "Han" i gudstjänsten. Läser inte heller "Herrens välsignelse" utan "Guds välsignelse" Däremot slinker det med lite "Herre" och "Fader" i de färdigformulerade bönerna som jag använder, men jag jobbar på det.
Jaså, du jobbar på det? Borde inte du som präst i stället jobba på att förklara varför det är som det är? Det gör prästerna i min församling. Men i min församling har vi inga manliga prässter som har problem jämställdheten. Vi har öht inga manliga präster i min församling.
Det finns en historisk förklaring till att Jesus kallas Herren. Det var ett slag i ansiktet på den jordiska överheten, som ville bestämma över undersåtarnas tro.
Om vi slutar kallas Jesus för Herren dröjer det väl inte innan politiskt vindkänsliga präster i Svk börjar tilltala Fredrik Reinfeldt med epitetet Herren.
Kameradin Jesus får böja sig för den jordiska överheten som alla andra.
Med avseende på vår numera ytterst generösa abortlag så tycker jag att man kan se sig omkring och fråga folk i 50-60-års åldern, då denna abortlag inte fanns. Och så kan man ställa frågan
- Om det hade varit idag. Hade du då varit ett aborterat foster?
Då får man kanske en annan syn på denna lag.
Skicka en kommentar