måndag 25 augusti 2008

För kärlekens skull!

I dag har vi kunnat läsa i DN om de stora problemen för de olika politiska blocken. FRA är naturligtvis ett av dem, liksom kärnkraftsfrågan och en lång rad andra frågor. För Socialdemokrater, Miljöpartister och Vänsterpartister är det liknande frågor. En av de blocköverskridande frågorna, men där Kristdemokraterna har avvikande mening, är frågan om äktenskap för samkönade par. Med största sannolikhet kommer äktenskapslagstiftningen att förändras. Rent juridiskt kommer det då att bli möjligt för två män respektive två kvinnor att få gifta sig med den de älskar på samma juridiskt bindande sätt som idag endast är möjligt för en man och en kvinna i ett tradionellt äktenskap.

I kyrkans sammanhang måste vi hantera denna nya situation när den är ett faktum. Jag tror att det finns två huvudlinjer. Den ena är att kyrkan blir av med det vigseltvång vi har idag (vi måste viga ett par där åtminstone den ena parten tillhör Svenska kyrkan). I detta alternativ skulle då brudparet gifta sig borgerligt och sedan ha en välsignelsegudstjänst i kyrkan om man så önskar. Det skulle gälla både äktenskap mellan man och kvinna och äktenskap mellan två av samma kön. Den formen av välsignelse av juridiskt ingångna relationer är mycket vanlig i Europa och jag tror att väldigt många skulle vara beredda att satsa 5 minuter för att gifta sig borgerligt och sedan komma till kyrkan och ha en stor och härlig välsignelsegudstjänst med ringar och löften etc.

Det andra alternativet är att vi viger till äktenskap också i kyrkan (precis som nu) men både samkönade par och par bestående av en man och en kvinna. Idag har vi möjlighet att välsigna samkönade par som ingått registrerat partnerskap. Utformar man den gudstjänsten som man utformar en välsignelsegudstjänst för dem som gift sig borgerligt, är det nästan ingen skilnad mellan en vanlig vigselgudstjänst och välsignelsegudstjänsten.

Så, vad det handlar om är ett semantiskt problem. Ordet äktenskap är så laddat, så viktigt. Men låt oss inte fastna i semantiken. Jag vet att det jag skriver om är känsligt utifrån ett ekumeniskt perspektiv men redan välsignelse av homosexuella par var känsligt. Vi måste tala med våra olika trossamfund i Sverige, hålla goda kontakter och inte låta ekumeniska relationer frysa till is. Samtidigt måste vi våga hävda en annan åsikt, en annan hållning. Trots allt är det så viktigt att två människor som älskar varandra hett och innerligt och som vill varandra allt gott i världen och som vill leva i relation tills döden skiljer dem åt ska få göra det - sammanvigda - och välsignade inför Gud och i församlingens närvaro. Kanske kan vi vara föregångskyrka i detta sammanhang - för kärlekens skull!

2 kommentarer:

li sa...

Ja ordet äktenskap är laddat. Därför är det inte alls något semantiskt problem, utan ett etiskt, att man skiljer på vigsel och vigsel bara för att det ena paret har samma könsdelar.

Jag säger bara: kolla på oss heterosexuella. Hur lyckade förebilder är vi? Hur perfekta relationer har vi till varandra och hur väl lyckas vi uppfostra barnen? Jag har några exempel på att vi kanske inte så himla perfekta om man säger så. Det är väl där skon klämmer. Definieras det ena så måste också det andra definieras, och TÄNK om det kanske är heterosexualiteten som står för de största synderna!

Jag skriver det här mest ifall någon homofob skulle trilla in, jag vet att du är "liberal".

Åke Bonnier sa...

Du har alldeles rätt. Heterosexuella relationer är sannerligen inte rakt igenom perfekta. Skiljsmässostatistiken vittnar om detta. Varje förhållande måste vårdas. man måste ha tid för varandra, bry sig om varandra, oavsett sexuell identitet hos paret.