Prästfamiljen

Sankta Lucia, ljusklara hägring... Bodals kammarkör från Lidingö sjöng för Stockholms stifts prästfruförening denna morgon. En samling entusiastiska damer (och några herrar) var samlade till Luciafirande i Storkyrkosalen vid Stortorget i Gamla stan. Jag gläds när jag ser dessa damer (de närvarande herrarna är präster) och när jag tänker på allt vad de har fått betyda och fortfarande betyder för kyrkan. Utan annan ersättning än glada tillrop har de bakat, fixat, talat, organiserat och funnits som en resurs som alla räknat med. Jag kan bara i största ödmjukhet och tacksamhet tänka på deras insatser. På olika sätt har de också stöttat sina prästmän och möjliggjort för prästerna att verka på så många olika sätt.

Men i dag då? I dag ser prästfamiljen annorlunda ut. Och så ska det vara nu. Det är inget konstigt. Familjen kan bestå av två präster med eller utan barn, två respektive av samma kön - med eller utan barn. Arbetslivet ser annorlunda ut, kraven har på många sätt ökat, kostnader har ökat och oftast är bägge parter heltidsarbetande. Så är det. Trots allt det myckna hinner många med att stötta i det tysta - att finnas där för varandra - att ge energi till varandra. Just det är så viktigt också i en prästfamilj. Visst har Hasse Alfredsson rätt när han i monologen om "ringaren" talar om att pastor Janssons predikan handlar om att få kraften uppifrån. Vi får naturligtvis också kraften från Guds heliga Ande - men den kan kanaliseras genom våra nära och kära. Därför är prästfamiljen så viktig - viktig att värna om, att vårda (liksom naturligtvis alla andra familjer fast just nu skriver jag om prästfamiljen). I prästfamiljen behöver man också tid för varandra - tid att bara vara. Det är så lätt att kallet blir en slavpiska. Du ska vara i tjänst dygnet runt. Alltid redo! Plikten framför allt! Tjänsten framför allt! Det håller inte!Prästfamiljen har det ofta tufft p gr av det oregelbundna arbetet. Detta borde alla vi som lever i sådana familjer tala mer om, dela med varandra, uppmuntra varandra, tipsa varandra och stärka varandra. men mest av allt behöver man, menar jag, mer tid för varandra i familjen.

Jo, jag vet att det sannerligen är lättare att tala om det än att leva det. Men det är ack så viktigt - egentligen i alla familjer. Tid till samtal, tid till delande, tid till det roliga, tid till det vardagliga.

Det borde vara möjligt och det skulle stärka relationerna, och det behövs i många fall!!!