I Stockholm finns många människor som tillhör olika religioner. Många av våra nya svenskar är muslimer, andra är kristna, åter andra (om än betydligt färre) är judar, hinduer o s v. Vi får vara stolta över våra olika religioner samtidigt som vi får lyssna i respekt till den adres sätt att uttrycka sig. Ibland kan jag, inte minst från kristet håll, finna en vilja att göra Gud religiös - att Gud, så att säga, skulle tillhöra en specifik religion, bekänna sig till en enda väg. Den klassiska kristna tron såsom den har utformats genom tiderna är just den att den enda vägen till Gud är genom Jesus. Allt annat leder till helvetet. Judar, muslimer, hinduer för att inte tala om buddister (som ju inte har någon specifik Gud) och naturligtvis ateister, hamnar då i helvetet. Gud skulle då ha i ordningställt ett sorts kosmiskt koncentrationsläger för oliktänkande. Mission är då också fullständigt livsviktigt och det gäller att omvända så många som möjligt till den enda och sanna läran och vägen - nämligen den kristna.
Som stolt och glad kristen håller jag inte med om den synen på Gud. Som stolt och glad kristen kan jag se att Gud är bortom alla religiösa beteckningar. Det finns bara en Gud och det är Gud. Sen kan kärt barn ha många namn och flera vägar. I Svenska kyrkans sammanhang finns ett dialogdokument med judendomen som heter "Guds vägar" (Obs plural). Det dokumentets rubrik understryker det jag skrivit. Sen tror jag att Gud möter oss på ett unikt sätt i Jesus Kristus. Det är ju därför som jag är kristen. Jag vill följa Kristus och jag vill berätta för andra om min erfarenhet i största respekt för deras erfarenhet. Gud själv är inte religiös.
Mötet med den uppståndne
12 år sedan
2 kommentarer:
Jag håller med dig egentligen men kan faktiskt tycka att de konservativt kristna har en poäng när de påpekar att du så ivrigt för fram exempelvis imamer som ju helt klart inte tänker välsigna några homosexuella eller tillåta kvinnor i ämbetet. Okej att Gud inte är religiös, det tror inte jag heller, men vi är ju det. Och vi har ju satt ner foten (nja) mot kvinnoprästmotsståndare i Svenska kyrkan.
Jag vet inte. Kanske är det ändå alltid bättre med dialog. Men vad är då den här vända-ryggen-till-protesten som Svenska kyrkan iscensatte mot Sverigedemokraterna i Visby? Den kändes inte så bra som alla sa, faktiskt. Fast jag vet inte riktigt vad man ska göra. Bjuda på bullar, kanske. Om man ställer som krav att de lägger bort armbindeln.
Inom Svenska kyrkan menar jag att bara en linje ska råda när det gäller prästvigda kvinnor. Vi har en prästerlig vigningstjänst inom kyrkan och den är öppen för både kvinnor och män efter vederbörlig prövning av biskop och domkapitel. Att andra religioner inte har inställningen att man kan ha t ex kvinliga imamer etc. är något vi inte kan göra så mycket åt mer än vara oerhört tydliga i var vi står.
När det gääller tron på en Gud har många religioner mycket gemensamt och vid speciella tillfällen kan man manifestera detta tillsammans utan att för den skull behöva dela allt som den andre står för. Man ska också alltid jämföra sitt eget "bästa" med den andres "bästa". Det sker i den goda religionsdialogen. Det är dock inte alltid fallet.
Gällande Sverigedemokraternas syn på invandrare (som är ett uttryck för deras människosyn)kan jag bara klart och tydligt ta avstånd. Sen kanske man kan diskutera hur avståndstaganden sker.
Skicka en kommentar