20 år i S:ta Clara och 40 år som präst

Jag måste medge att jag är imponerad över allt det arbete (både gudstjänst, diakoni, undervisning och mission) som bedrivs i S:ta Clara kyrka. I dag var jag med på en gudstjänst där vi bl a firade att domkyrkokomministern Carl-Erik Sahlberg varit präst i 40 år och i S:ta Clara i 20 år. Det är värt att fira tyckte jag och nästan en helfylld S:ta Clara kyrka. Carl-Erik predikade om att han inte kände igen sig själv (han höll fram ett ungdomsportträtt från prästvigningen), inte kände igen den kyrka som han prästvigdes in i, inte kände igen S:ta Clara kyrka men kände igen Jesus. Mig veterligen är inte Carl-Erik drabbad av någon demenssjukdom och han bekräftade också att det hänt så mycket, både med honom själv, med Svenska kyrkan och med S:ta Clara sedan han prästvigdes. Carl-Erik är en starkt bibelförankrad predikant som läser som det står och undviker alltför många tolkningar (även om jag faktiskt tror att man måste tolka även då man hävdar att man läser som det står). Det är klart att det har hänt mycket i Svenska kyrkan som kanske den evangelikala traditionen känner sig en aning tveksam inför medan andra (som jag själv) kan glädjas.

Carl-Erik och jag har olika syn på olika saker grundade på våra olika infallsvinklar gällande den bibliska texten. Jag har av Carl-Erik blivit kallad den mest liberala domprost han haft (och han har betat av 6 domprostar inklusive undertecknad). Först reagerade jag ganska negativt på den beskrivningen. Men sedan jag hämtat mig från "chocken" har jag kunnat konstatera att det nog stämmer, d v s att jag har en liberal bibelsyn - och det är jag stolt över och glad för. Men mitt i min liberala hållning som får många olika konsekvenser ( t ex att jag både gått i prideparad och ska vara med i Jesusmanifestationen) vill jag ändå hävda en respektens linje för oliktänkande, oliktroende bland de traditionella trossamfunden. Vi är ju olika i mångt och mycket men mitt i denna olikhet har vi så mycket gemensamt. Det får vi hålla fram och glädjas över och odla.

Samtidigt som jag betecknar mig liberal känner jag att jag står i den breda traditionen i Svenska kyrkan - en liturgiskt intresserad och sakramentalt entusiastisk tradition. Vi behöver öppenheten och traditionen på en gång. En öppenhet utan fast grund tenderar att glida iväg och en fast grund utan öppenhet tenderar att bli förstenad.

I S:ta Clara har det onekligen hänt mycket under Carl-Eriks tid. Gudstjänstlivet har utvecklats enormt, liksom diakonin, undervisningen och evangelisationen. Idag kommer mellan 2-4 hundra (!) personer varje söndag till gudstjänsten i kyrkan. Det är få församlingar i Sverige som kan "skryta" med ett sådant gudstjänstliv! Det är bara att buga inför detta samtidigt som jag känner att jag inte är ett barn av den karismatiska rörelsen. Jag har svårt för den typen av uttryckssätt och samtidigt respekterar jag att många känner sig hemma i det.

Carl-Erik kände igen Jesus, sa han. Jesus är viktig för Carl-Erik - att få följa Jesus är Carl-Eriks livskallelse. Det kan jag känna igen mig i. Det har vi gemensamt även om vi följer på lite olika sätt. Men vi får vandra tillsammans, lovsjunga i olika "tonarter", dela med varandra, lyssna till varandra, ifrågasätta i det goda samtalet men främst hålla fram vår gemensamme Herre.

Carl-Erik är karismatiker och har en mer bibelordscentrerad kristendomstolkning medan jag själv är mer liberal (i lämplig blogg kan jag säga något mer om det). Så får det vara.

Grattis Carl-Erik till Ditt jubileum!