Avfall eller tempel?

Ibland får jag en känsla av att våra kroppar är viktiga bara så länge blodet pulserar, hjärtat slår och hjärnan sänder signaler. När allt detta har upphört återstår bara avfall, en slaggprodukt av vårt forna jag. Denna slaggprodukt, den ruttnande muskelmassan, den stinkande ansamlingen av ben, hud och människokött är då något som kan behandlas hursomhelst. Blodiga lakan i kylrummet på sjukhuset, armar som hänger utanför etc, etc. Många exempel finns - inte minst från tidigare år. Nu läser jag i Dagens Nyheter att det har blivit "ändring på torpet".

Det är så oerhört viktigt att man behandlar den döda människan pietetsfullt, med värdighet. Också den döda kroppen är en del av individen - om än en del som kommer att multna eller brännas. Människan är i biblisk terminologi ande, själ och kropp. Dessa tre hör ihop. Vår själ är vårt jag, vår identitet som påverkas av, formas av Guds heliga Ande. Vår själ får möta Gud, ansikte mot ansikte i det som är helt annorlunda än det vi kan beskriva i jordiska termer. Men detta gör inte kroppen oviktig. Inför den döda kroppen samlas vi i avskedets stund hemma eller på sjukhuset. Inför den döda kroppen ber vi, sjunger vi psalmer, minns vi den döde och påminns vi om livets verklighet och Livets gränslöshet. Vid begravning är nästan alltid en kista med kroppen närvarande. Det finns dock undantag som bekräftar regeln. När en människa dött utomlands är det vanligt att kroppen kremeras och att askan läggs i en urna redan innan kroppen kommer hem till Sverige. Men den allra vanligaste begravningsformen är att man samlas kring en kista.

Kroppen är Andens tempel, säger aposteln Paulus. Den döda kroppen får därför inte betraktas som avfall och än mindre behandlas så. Det är förnedrande och upprörande där så sker. Tack och lov att det har uppmärksammats! Tack och lov att en ändring tycks ha kommit till stånd!