onsdag 7 januari 2009

Domprostens trosbekännelse... (eller åtminstone en del av den)

Jag känner mig lite hedrad så här den första dagen i oxveckorna (se gårdagens blogg). Jag har blivit inbjuden att predika i kyrkan Gloria Dei i Minneapolis (S:t Paul) i Minnesota i USA (http://www.gloriadeistpaul.org/home.html)nu i slutet av januari. Jag ska resa dit, inte enbart för att predika utan för att jag sitter i styrelsen för colleget Gustavus Adolphus (http://gustavus.edu/) som ligger utanför Minneapolis, i S:t Peter. Colleget är grundat 1862 av svenska lutherska immigranter och är idag ett "church related" college. Jag var där med hustrun i våras och lärde känna något av detta college sätt att fungera. Kyrkan är verkligen "mitt i byn" där och gudstjänster spelar en viktig roll liksom det kristna livet i övrigt samtidigt som Du inte måste vara kristen för att gå där. Jag är stolt över att få vara en representant för både Sverige och Svenska kyrkan (utan officiellt uppdrag från Svenska kyrkan) i denna styrelse.

När jag nu förbereder mig inför predikan handlar texten som jag ska utgå ifrån om Jesu kallande av lärjungar - en kallelse som är radikal. "Kom, följ mig!" (Mark 1:14-20) Lärjungarna lämnade näten på stranden, lämnade båt, föräldrar, medarbetare - allt för Jesu skull.

Jag är också kallad, kallad att vara hans lärjunge. Det är så lätt att glömma bort bland alla papper och sammanträden, bland alla budgetproblem och avtalsfunderingar. Jag är kallad av Jesus själv att vara hans lärjunge och följa efter honom. Och jag får göra det som den jag är, på det sätt som jag förstår honom på.

Flera människor har bekymrat sig över min liberalteologiska hållning. Därför tänkte jag säga något om vad som bär mig, något om min kristna övertygelse. Det är dock sannerligen inte en heltäckande beskrivning.

Jag har svårt att tänka mig att ett faktiskt helvete skulle existera utan tror att det är en bild för allvaret i det vi har att leva här och nu.
För mig är det inte viktigt om Jesu tillblivelse var ett underverk. Precis som för de första kristna är det viktiga att Jesus föddes av en judisk kvinna och var ställd under lagen - att han var som vi fast syndfri, att han levde och verkade som predikant, lärare, healer, att han gjorde sådant som på den tiden uppfattades som underverk, att han samlade lärjungar av olika slag som både tvivlade och förrådde men som ändå fick vara med, att han blev dömd av romersk myndighet, korsfäst, död och begraven - och framför allt att han mot alla odds uppstod på tredje dagen. Graven var tom.
Lärjungarna har så småningom erfarenheter av den uppståndne och det blir betydelsefullt för dem, ja livsavgörande ytterligare en gång. De fylls av Guds närvaro, av den heliga Anden och ger sig ut åt olika håll för att förkunna om den korsfäste och uppståndne Herren. Sådan är min tro (väldigt, väldigt förkortat och förenklat).

Min tro är en tro på Gud treenig som är den ende guden och vars namn kan stavas på många olika sätt. Kärt barn har många namn.

Min tro och min hållning gällande Bibeln är att i Bibeln finner jag Guds tilltal till mig på ett unikt sätt. Bibeln är egentligen ett kärleksbrev till människan - ett kärleksbrev som handlar om vad det är att vara människa, vilket som är vårt uppdrag i förhållande till miljön och medmänniskan och Gud. Ett kärleksbrev med livsutmaning!

Jo, jag tillhör dem som kan välsigna två homosexuella som har ingått registrerat partnerskap. För mig är det viktigt att homosexuella och heterosexuella behandlas lika - också i kyrkans sammanhang. Annars blir det en sorts apartheid där somliga får vara utanför medan andra får vara med. Jag lutar därför (just nu) mer och mer åt att den civilrättsliga vigseln skall utföras i rådhus och stadshus etc och att alla oavsett sexuell identitet skall kunna komma till kyrkan och få välsignelse, precis som det är på så många andra håll i Europa. Detta hävdade Sten-Gunnar Hedin, Karin Wiborn, Anders Arborelius, Göran Zettergren, Morgan Johansson och Christer Sturmark i en gemensam artikel i SvD den 3 november 2008. D v s de menade att varje trossamfund måste bestämma själv hur man vill hantera den eventuella välsignelseakten. Just nu verkar det vara en klok lösning.

Men framför allt tackar jag Gud att jag får vara kristen, att jag får följa Jesus Kristus i mitt eget liv och att jag får anta utmaningen att leva det dubbla kärleksbudet - att älska Gud över allting och min nästa som mig själv. Det är sannerligen en ny utmaning varje dag.

Jesus ge mig kraft. Visa mig Din väg och gör mig villig att vandra den!

4 kommentarer:

Duvan sa...

Sallie McFague, författare m.m. har skrivit i: Gudsbilder, i en hotfull tid, i kap. 4 att Gud kan vara en kvinna. Gud som mor. Hon dikuterar kring 3 frågeställningar:
1. Vilken gudomlig kärlek vittnar Gud om?
2.Vilken typ av gudomligt handlande antyds av denna kärlek?
3. Vad har den gudomliga kärleken att säga om existensen i vår värld? Svaren på dessa tre frågor är kort uttryckt; agape (den kärlek som ger), skapande och rättvisa.
Födandets och fostrandets process har blivit försummad i traditionell kristendom.
Kan det då vara så att Gud kan vara en kvinna? Gud är skaparen av allt liv, Gud är livets källa.

Detta är den kristiska punkten och det teologiska sättet att se på Gud. Bilden av hur Gud föder sin "kropp" dvs. livet, på samma sätt som vi föder barn. Guds kropp, som bär upp allt liv, är inte materia eller ande, utan den miljö ur vilket allting växer fram. Ty i någon mening är Gud fysisk. Denna chockerande tanke att Gud är fysisk- är en av de viktigaste konsekvenserna av att se Gud som Modern; som skaparen.

Till moderskapet hör av naturen, kärleken, visheten och kunskapen och detta är Gud, mänskligt beteende som strävar efter att åstadkomma rättvisa genom omsorg. Vår roll som vårdare och förälder är en mycket hög kallelse, vår speciella kallelse som människor, den kallelse som modellen Gud som mor innebär.Gud som moder-skapare är i första hand inte involverad i det negativa arbetet att döma egensinniga individer, utan i det positiva arbetet att med vår hjälp skapa en rättvis ekologisk hushållning som leder till allas välfärd. Gud som modern-domaren är den som skapar rättvisa, inte den som delar ut domar. Rätviseetik innebär i vår värld omsorgsetik. Rättvisa genom omsorg....en viktig egenskap hos människan.

Det här kanske du ska föreläsa om i USA.. ..Kan bli en tankeställare och någonting nytt?Gud behöver inte vara en "man". Jesus är en man men Gud behöver inte vara det.

HH sa...

Tack för en uppriktig och klargörande trosbekännelse. Det värmer! Det allra viktigaste är att vi delar tron på att Jesus faktiskt har både dött och uppstått och därmed besegrat döden. I ljuset av detta är det inte svårt att respektera olika trosuppfattningar i enskilda frågor.

Jag håller med om att det inte är särskilt viktigt huruvida Jesu tillblivelse var ett underverk. Däremot har jag inga problem med att tro på att det var så, eftersom det beskrivs i Guds Ord.

Och personligen tycker jag nog att man än idag kan uppfatta det som underverk när en människa går på vatten, förvandlar det till vin eller på ett ögonblick botar en person som varit svårt sjuk i 38 år, för att ta några kända exempel. Men den som inte vill tro på det som står skrivet, kan ju alltid försöka finna "naturliga" förklaringar. Och i brist på sådana (för de lär ju inte bli lätta att hitta) får man väl avfärda det som rena påhitt. Vilket i praktiken gör att hela Bibeln kan ifrågasättas. Och då har vi plötsligt ingenting att bygga vår tro på. Vår förkunnelse blir tom, subjektiv och meningslös.

Nej, då tycker jag att det känns betydligt förnuftigare att ta Ordet på allvar och tro att det faktiskt har hänt. Det innebär att man med ärligt sinne kan instämma i HELA den trosbekännelse vi läser varje söndag - även det som handlar om t ex jungfrufödelsens mirakel. Det innebär också att tro på Guds allmakt - att han faktiskt KAN göra underverk. Annars är det väl knappast en gud värd namnet?

Åtminstone inte för mig.

Syndare sa...

Jag förstår inte riktigt den här teologin.

Så helvetet är här och nu? Det är ju ingen ny tanke, men vad betyder den mer konkret? Det är våra synder som dömer oss till helvetet, säger Jesus, så vi avtjänar alltså redan straffet för vad vi gör och tänker? Men genom tro blir vi räddade, eller? Och vad händer den som inte blir räddad? Menar du att den som inte räddas helt enkelt dör? I så fall delar jag faktiskt din uppfattning - liksom många andra jag talat med, inklusive minst en präst i SvK. Den traditionella helvetesdoktrinen är jag frågande inför. Människorna som kastades in i Nebukadnezzars brinnande ugn dog. Jag tror detsamma händer i Jesu "brinnande ugn" - men jag vet inte, förstås. Du skriver inget om vad din teologi säger, men du har säkert en uppfattning.

Du anser att Bibelns författare inte är pålitliga när de berättar om Jesu födelse. I ett annat inlägg får jag intrycket att du ser de olika versionerna som mer eller mindre mytiska. Sagor, alltså, möjligen men någon sanning i? Men samtidigt har du fullständigt förtroende när samma författare ger exakta uppgifter om att Jesus var jude, syndfri, predikant, lärare, gjorde underverk, vilka personer som var hans lärjungar, att han dömdes, korsfästes, dog och begravdes. Varför tror du på det ena men inte på det andra? Kan man lita på författare som hittar på när de inte vet?

Men vänta nu! Trodde du verkligen på allt detta? Backa bandet lite. Jesus var "healer" skriver du. Det är konstigt. Dagens healers är väl utan undantag bluffmakare? Antyder du att Jesus var en skicklig illusionist? Kanske, för du skriver sen att "han gjorde sånt som på den tiden uppfattades som underverk". Det är en mer än lovligt märklig formulering som tydligt signalerar avståndstagande. Lite oförskämt anakronistiskt, tycker jag, dessa ständig antaganden att människorna då var så primitiva jämfört med oss. Men du kan väl knappast förneka att du här antyder att Jesus inte gjorde några verkliga under?

Men, hoppsan! Jesus uppstod på tredje dagen, skriver du. Graven var tom. Detta är du bergsäker på. För trots att författarna skarvade lite om födseln, och de underverk de beskriver nog kan ha varit illusioner, så kan vi vara helt säkra på att graven var tom? Varför? För att de skriver det? Kan de inte ha skarvat här också?

Men det mest märkliga: Du tvivlar på att Jesus kunde uppväcka döda. Det "uppfattades" som under. Men han hade inga problem att själv uppstå? Eller? Varför tror du på det ena men inte det andra? Om Fadern kan uppväcka sin Son kan han väl uppväcka en vanlig människa?

Men vänta! Tror du på att Jesus uppstod? Ja, graven var tom. Men sen kommer det: "Lärjungarna har så småningom erfarenheter av den uppståndne". Kan man uttrycka det mer otydligt? Såg de Jesus? Med kött och ben som Bibeln säger? Åt han fisken? Eller var han bara en "erfarenhet"? Drömde de? Hade de andeupplevelser? Eller var det önsketänkande?

Du knyter ihop det hela med att likna Bibeln vid ett kärleksbrev. Ja, det är ju lite sanning och känslor blandat med en del poesi. Och kanske en del lögner. Men jag tycker det är ett sätt att blanda bort korten. Det låter tjusigt, men vad betyder det? Ett kärleksbrev som beskriver vårt uppdrag. Så vad är uppdraget? Handlar det mest om miljön? Eller de andra aktuella politiska frågorna? Vissa saker är populära idag, andra nästa år... Följ med din tid, eller?

Nej, jag får ingen rätsida på det här. Jag dömer inte. Som Paulus säger har jag inget att göra med förhållandet mellan andra tjänare och deras Herre. Men när du beskriver din teologi offentligt måste jag ju kunna analysera och ställa frågor. Och ifrågasätta. Och min analys och mina frågor är helt ärligt menade, jag försäkrar.

Jag återkommer ständigt till denna fråga, som gnager och gnager. Vad tror Svenska Kyrkan på, egentligen? Och då menar jag inte bibeltroende präster jag känner. De vet jag vad de tror. Men vad tror ledningen för Svenska kyrkan. Varför finns Svenska kyrkan? För att sprida evangelium, säger du. Om vad? Vad är evangelium? Att älska Jesus? Varför? Att rädda miljön? Miljöpartiet finns ju.

Det är så svårt att förstå vad som driver er.

Anonym sa...

Det som driver Svenska Kyrkan är som alla andra politiska partier dvs. ära, makt och pengar åt sig själva.