fredag 8 maj 2009

Elisabeth Ohlson Wallin

Du som läser min blogg och bor i Stockholm bara måste gå till Storkyrkan de närmaste dagarna (senast den 16/5 för att vara säker) och se den utställning som nu finns där: Anhörig -på liv och död. Det är Anhörigfonden (www.anhorigfonden.se) som bad Elisabeth Ohlson Wallin att ta 10 bilder som handlar om canserdrabbade personer, om att övervinna sin sjukdom, om döden och sorgen. Utställningen är makalös och tanken är att den ska kunna "turnera" runt i olika kyrkor.

Alltför sällan talar vi om död och om sorg med varandra. Biskop Caroline Krook skrev en bönbok som heter Om sorgen mitt i livet. Sådan är sorgen - den är mitt i livet men alltför sällan talar vi om den. Förr hade man sorgband som markerade att det var tillåtet att sörja. Nu försöker vi "klara av" sorgen på egen hand (i den mån man inte samtalar i sorgrupper, med kuratorer och terapeuter eller diakoner eller präster). Men sorgen borde verkligen få bli mer tillåten i vårt samhälle. Det är inte fult att gråta. Det är inte förbjudet att sörja, att vara ledsen, att inte orka. Sorgen är dessutom en berg- och dalbana där backen nedför, ned i sorgedalen, kan komma helt oväntat efter att allt känts ganska bra. Plötsligt faller man ihop igen och kan nästan känna sig som då allt var nytt. Till den som har upplevt/upplever detta vill jag säga: Välkommen i gänget!!! Sådan är sorgen. Den kan slå till om och om igen av olika skäl men med samma "objekt" som utgångspunkt. Vi är inte galna när vi sörjer efter flera år. Sorgen är inte en kortperiod - en sorgeperiod, utan ett livslångt arbete (sorgearbete). men vi behöver tala mer om det med varandra, dela med varandra. Det skulle jag önska för vår nutid och framtid. Utställningen i Storkyrkan kan inspirera.

3 kommentarer:

Kristina Sveeland sa...

Skulle väl aldrig falla mig in. Rätt som det är bjuder väl svenska kyrkan in Olsson Walling till en eutanasiutställning också. Nej usch, svenska kyrkan är en riktig styggelse.

Anonym sa...

Tyvärr har jag inte möjlighet att se den. Jag såg hennes bilder om Lidandets Väg, Via Dolorosa och den var gripande. Otroligt vilka bilder hon skapar med sin kamera.

Hon är en mästare på sitt område!

//ninni

Åke Bonnier sa...

Kristina, hur kan Du döma ut bilderna utan att alls ha sett dem? Och dessutom döma ut ett helt trossamfund med en enda rallarsving. Kom istället till Storkyrkan och titta på bilderna och ge dem en chans! Du är varmt välkommen!!