måndag 27 oktober 2008

Tankar efter ett sorgesamtal...

Sorgen och glädjen de vandrar tillsammans, står det i en av våra psalmer (Psalm 269). Så är det verkligen, men ganska ofta håller vi undan sorgen. Det är som om standardläget i vårt liv ska vara glädjen. Som om sorgen vore uttryck för svaghet...

Jag skulle önska att vi vågade tala mer om vår egen sorg, vår egen smärta, våra egna tillkortakommanden, våra egna förluster, tala mer om dem, dela dem med varandra. Sorgen är ju en så viktig del i livet och något som drabbar alla. Först kan den vara förlamande, förblindande men så småningom blir sorgen som en ädelsten, något som man vill vårda, bevara.
Det kan låta konstigt, men sorg är ju en blandning av saknad, längtan, tårar, minnen, glädje, skratt. Allt ryms i sorgen och allt får rymmas i sorgen, just som en mångfasetterad ädelsten.

Varför talar vi så lite om vår egen sorg? Varför är vi så rädda att dela den med varandra?

Visst, sorgen är unik och inte ens i det allra bästa äktenskap behöver sorgen vara på samma plan hos bägge parter. När den ena känner att allt är väl, kan den andre känna mer kaoskänslor, och tvärtom. Vi kan inte jämföra sorg, men vi kan dela den. Vi kan gråta tillsammans, skratta tillsammans, lyssna till den andre, ta emot den andres sorg som en gåva och ge av vår egen som en gengåva.

Jag skulle önska att vi fick tillbaka sorgebanden så att det syntes att man var sörjande. Sorgen tar tid och måste få ta tid, och kanske är det först när själva begravningen är över som det verkligen kan börja - sorgearbetet.

Gud, ge mig tid för min saknad och hjälp mig att ta emot andras sorg. Amen

2 kommentarer:

Duvan sa...

Du skriver så sant och så riktigt. Med dina ord har du förmåga att ge andra människor trygghet. Tror det är en gåva du har.

Jag har i dagarna fått besked om att min mamma bara har 3 veckor till ett år kvar att leva. Jag tänker på att hon inte haft någon svår sak i livet tidigare, det svåra i hennes liv kom på ålderns höst, och att hon inte kan få bli riktigt gammal. Alla får inte bli riktigt gamla. 90, 100 år vill de flesta bli. Mamma var den "sista" jag trodde skulle dö i förtid. Hon är klok, stark, renlevnadsmänniska och har aldrig tidigare varit allvarligt sjuk. Sorgen kommer plötsligt, livet drabbar oss plötsligt! Vad det än gäller så finns det en makt större än oss själva som drabbar!

Åke Bonnier sa...

Tack "duvan" för Ditt delande. Hoppas att Du kan vara mycket med Din mamma och tala med henne om det hon tänker på utan att pressa henne. Det är en svår balansgång att tala med den som är så tufft drabbad. Ibland är det klokare att bara finnas hos den som är drabbad utan att säga så mycket (Tala är silver men tiga är guld...)men samtidigt våga samtala när, i Ditt fall, Din mamma antyder med något stickord eller replik, att hon vill det. Som sagt - det är en svår men viktig balansgång. Hoppas att Du kan dela Din situation med någon och i Din tur samtala om vad Du tänker och känner. Som sagt: Det är viktigt att få tillfälle att dela - också det svåra - också den egna smärtan.