Det finns en djupt kristen judisk berättelse om hur frågorna kommer att vara då vi ställs ansikte mot ansikte med Livets Herre. Frågan kommer inte att vara: Varför var Du inte som Mahatma Gandhi? inte heller: Varför var Du inte som Moder Teresa, Desmond Tutu, Al Gore etc... Nej frågan till mig kommer att vara: Varför var Du inte Åke?
Kanske är det just det som livsresan innebär - att bli mer och mer den jag är ämnad att vara. Det handlar om att mogna, att våga se på sig själv med lite god självkritik och samtidigt våga se sitt eget värde, se att man/jag/du är ofattbart och gränslöst älskad oavsett allt. Att säga eller skriva det är en sak. Att faktiskt leva det, bejaka det, är något annat. Min uppgift är att bli mer och mer mig själv, mer och mer den jag var ämnad och är ämnad att bli. Den yttersta domen bortom tidens och rummets begränsning blir ett möte där jag ställs till ansvar - till ansvar för vad som skedde och vad som kunde ha skett om jag valt rätt. Men åter igen: Den som dömmer är inte min granne, inte någon hög-/hårdkyrklig som har alla svar på förhand, ingen fundamentalist eller liberal. Nej den som dömmer är Han som dog på korset för min skull och som uppstod för min skull och som älskade och älskar så in i och genom döden. Det är tack och lov Han som dömmer. Hur domen blir vet jag inte, jag kan bara hoppas på Guds oändliga nåd (se psalmbokens psalm nr 231).
David Holm, en man som höll på att förspilla sitt liv, fick i Selma Lagerlöfs bok om Körkarlen följa med körkarlen och se de mest tragiska situationer men samtidigt se och uppleva gränslös kärlek och nåd. I slutet av boken framviskar han bönen: Gud, låt min själ få komma till mognad innan den skall skördas!
Den bönen får vi göra till vår egen i dessa dagar.
Mötet med den uppståndne
12 år sedan
4 kommentarer:
Att välja rätt. Att vara den jag är
ämnad att vara. DÅ blir jag inte längre en människa utan EN HELGON,
en perfekt varelse!
Räcker nåden åt oss som sällan väljer rätt? Visst hoppas man på det men ändå vadar man i skräckhavet. Måste vi ingå
i helgonprojekt?
H.S.Ofulländad
I psalmen som jag refererar till i mitt inlägg (Psalm 231) talas det om oändlig nåd. Kyrkan består av en skara förlåtna syndare. Så är det, men vår bön och vårt livsprojekt kan bli att vi mer och mer ska våga var dem i vi Kristus är (som det står i en annan psalm i Psalmboken.
Jag tror att för att bli den man är ämnad att vara innebär för mig att inte vara någon till lags dvs. vi är så beroende av andra människors gillande så vi försöker vara andra människor "till lags".
Vi säger och uttrycker saker som vi tror skall uppfattas på ett positivt sätt, och jag själv kommer i en bätrre dager, vad det än må gälla. Man kan inte bli omtyckt av alla människor. Med det menar jag att vi behöver ta starkare "ställning" i olika frågor och visa vårt sanna jag, må det bära eller brista. Sedan skall vi vara diplomatiska och ödmjuka, ja så är det , men för att bli riktigt populära så tror jag att vår sanna ståndpunkt bör komma fram kraftfullt och starkare i olika sammanhang och i olika frågor. Inte lätt i dagens samhälle, när så mycket hänger på om jag är omtyckt av "andra" när jag skall klättra på karriärstegar. Men vi måste våga fullt ut, våga det där språnget..
Instämmer med "Duvan"
Skicka en kommentar