Jag har intervjuat 5 kyrkohedekandidater gällande Vantörs församling i Södra Stockholm. Sådant ingår ibland i en domprosts liv och leverne. Det är väldigt roligt och ofta får man möta entusiastiska präster som gärna vill ha den utlysta tjänsten. Det är sannerligen inte lätt att hitta den optimala kandidaten. Som domkapitelrepresentant, vilket jag var tillsammans med Kerstin Backman, har jag att tillsamans med min kollega grunna över vad som kan vara bäst både för församlingen och stiftet. Kyrkoherden är ju inte bara kyrkoherde i en församling utan ingår i det gäng på ca 68 kyrkoherdar som utör ledarkadern för stiftets församlingar.
Frågor om bibelsyn, om synen på religionsdialog, välsignelse av registrerade partnerskap etc är viktiga frågor som självklart ställs. I ett multireligiöst, multikulturellt samhälle där hbt-rörelsens medlemmar tack och lov mer och mer kommer ut från olika garderober är det viktigt att evangeliet får förkunnas på ett sådant sätt att det blir som det var tänkt från början - till befrielse och upprättelse. Församlingarna borde få vara miljöer där man får känna hemhörighet som den man är på djupet - inte främst som den andra vill att man ska vara.
Min dröm om Svenska kyrkan är just den att varje individ ska kunna känna sig älskad, uppleva sig sedd och bekräftad i den identitet som är bärande för just den personen. Man ska kunna få se sig i spegeln och säga till sig själv: Jag är oändligt värdefull! Jag är oändligt älskad bara för att jag är jag. Korset vittnar om denna gränslösa kärlek. I korsets tecken får vi verka som kyrkoherdar, präster och diakoner och övriga anställda och ideella medarbetare i vårt stift. I korsets tecken, drivna av korsets Herre. Då är vi verkligen kyrka!
Mötet med den uppståndne
12 år sedan
3 kommentarer:
En drömdefinition av kyrkan och inte bara Svenska kyrkan!
Må det så ske.
H.S.
bibelsyn, religionsdialog, partnerskap. Det är rättning i leden som gäller!
Alla ryms i den öppna, toleranta kyrkan - utom den som tror som apostlarna gjorde.
LWÖ
Domprosten skriver: Församlingarna borde få vara miljöer där man får känna hemhörighet som den man är på djupet - inte främst som den andra vill att man ska vara.
Glömmer inte domprosten en viktig detalj här? Som kristen önskar man väl vara den Gud vill att man ska vara. Och då borde det ju vara i högsta grad positivt om man genom andra kan få vägledning i detta. Som kristna har vi till och med en uppgift och ett ansvar att leda varandra rätt. Av omsorg om varandra och i största kärlek och respekt, givetvis.
Den som innehar ett kyrkligt ämbete och försummar detta, tar inte sitt ansvar för den hjord han/hon är satt att vara herde för. Det kommer en dag då man får stå till svars för sådant.
Men även domens dag kan man givetvis förneka om man inte betraktar Bibeln som Guds rena och klara ord. Det verkar onekligen behändigt att kunna välja och vraka så att man får en religion och livsåskådning som passar ens eget livsmönster. För vem kan komma och påstå att jag gör fel, när jag själv definierar vad som är rätt och fel?
En frestande tanke även för mig, det måste jag medge. Jag gör vad jag kan för att motstå den. Det är nämligen inte bara kyrkan som faller ihop som ett korthus om känslan för rätt och fel tillåts bli individuell. Hela vårt samhälle vilar på att det finns en allmän definition av rätt och fel i form av lagar och förordningar.
Skicka en kommentar