Närvaron i det allra mörkaste

Hur står man ut när man förlorat ett barn? I kväll hade vi en musik- och lyrik kväll i S:t Jacobs kyrka. Författaren och förläggaren Jonas Modig och författaren Lennart Frick läste egna dikter baserade på erfarenheten att förlorat varsin son som var i dryga 20-årsåldern. Gitarristen Peter Kvint och sångaren Jonas Myrin framförde underbar musik. Jonas Modigs son dog i Tsunamikatastrofen och Lennart Fricks son i en hastigt påkommen hjärtinfarkt i New York. Hur orkar man som förälder leva vidare när ens barn har dött? Jo, jag vet att man måste, man måste leva vidare för andras skull, man måste påbörja en ny dag, måste låta solen gå upp igen och igen, trots att det känns ofattbart, trots att det är obegripligt att det alls kan bli en ny dag, att det alls kan bli en ny timme, en ny minut där det älskade barnet inte finns, inte existerar, trots att man bara vill skrika och befalla: Stoppa världen!

Jag har i många sammanhang i min prästgärning mött sörjande föräldrar, förtvivlade föräldrar där barn omkommit eller t o m tagit sitt eget liv. Det finns inga ord att komma med i det läget, ingen tröst som hjälper, inga därför som svar på alla malande varför. Att försöka formulera en mening i det meningslösa låter sig inte göras och ska inte göras. Det meningslösa, det nattsvarta, måste få vara nattsvart och meningslöst utan vännernas desperata formuleringar om en mening med allt. Det finns sannerligen ingen mening med allt! Det går inte att trösta när sorgens kaos slår in som skyhöga vågor mot livsstranden. Det går inte, det hjälper inte.

Det enda som hjälper något är att ha vänner som orkar vara med en i mörkret utan en massa ord, vänner som orkar lyssna på det som mals om igen och igen. Det enda som hjälper är att någon orkar finnas hos en - som en hand att hålla i, en famn att krama om, en axel att gråta ut mot.

Den kristna tron talar om ett sådant delande, en sådan närvaro. Gud själv har delat det värsta. Gud själv har delat det nattsvarta - inte som lösningen på vår sorg, men som närvaron i det omöjligas tillstånd. Kanske är det det som Jesus vill säga i Johannesevangeliets tredje kapitel vers sexton: Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.

Vi behöver inte gå under...