Det finns nåd för nya världar...

Det finns nåd för nya världar, mycket större än den här. De orden är hämtade från psalm 285 i Psalmboken. Om några minuter lämnar vi detta år bakom oss. Det är nyårskväll - en kväll fylld av förväntan, fylld av tacksamhet, fylld av ångest, fylld av sorg, fylld av glädje. Allt detta får vi lämna - lämna i den gränslösa omsorgen. Vi får börja på nytt, börja om. Gårdagen med allt vad den innehållit var inte helt oproblematisk. Ekonomisk problematik, krig i Mellanöstern, o s v,
o s v. Allt detta upphör inte om några minuter - men vi får påminnas om nåden, den gudomliga nåden. Gång på gång återkommer jag till den för den är så viktig.

Vår bön får bli med psalmistens ord: Herre, låt din nåd vila över oss, ty vi hoppas på dig.
(Ps 33:22 )

Ett Välsignat Nytt År önskar jag Dig!

... och på jorden fred åt dem han har utvalt..?

Vi känner igen orden från änglarnas sång i samband med att en Herrens ängel förkunnade det glada budskapet om det märkliga barnet. Vi har just firat jul och glatt oss över att få lovsjunga Jesus Kristus som den som är fredsfursten.

Men samtidigt kan man fråga: Ska det aldrig ta slut på konflikten i Mellanöstern? När ska Israel och Palestina kunna leva i fred? När ska bombbälten läggas av, de iranska misilerna sluta att skjutas mot Israel? När ska israeliska barn få leka i fred i städerna nära Gaza? När ska israeliska mödrar (och fäder) kunna handla sina grönsaker utan att riskera att bli attackerade från raketramper uppmonterade på palestinska skolgårdar i Gaza? När ska palestinska barn kunna leka i fred och palestinska mödrar (och fäder) kunna handla grönsaker utan att riskera att israeliska bomplan släper sin dödliga last över Gazaområdet? När ska fredens och försoningens tid vara inne? Ja inte hjälper misiler. Det borde både Hamas och Israel inse. Freden får inte ges upp. Samtalen får inte tystna. Kyrkornas protester måste höras så länge våldets och hatets väg är den som beträds.

Kyrkornas världsråd säger idag:
For immediate release: 29 December 2008
Violence against Gaza must stop immediately, WCC general secretary says
The World Council of Churches (WCC) general secretary Rev. Dr Samuel Kobia has condemned "the violence against Gaza" and called on "governments in the region and abroad" to seek the protection of "those who are at risk [...] on both sides of the border". “The deaths and suffering of the last three days are dreadful and shameful and will achieve nothing but more deaths and suffering,” Kobia said in a 29 December statement. He was referring to the “over 300 lives lost, more than 1,000 people wounded, [and] uncounted thousands traumatized” in the Gaza strip as a result of the “bombardment of one of the most densely populated places on earth”. “This must stop immediately,” he added.The statement reiterates previous WCC calls on “the government of Israel and Hamas to respect international humanitarian and human rights law,” and warns that in the present crisis the use of Israeli military ground forces “would deepen the current disaster”. The statement criticizes “policies that rely on cutting off shipments of food, medicine and fuel for 1.5 million Gazans, and on sending rockets across borders at random or ‘surgically’”. As “a terrible period of deadlock and deprivation has now erupted into greater violence,” the statement says, “the tired logic of public officials blaming others while denying their own government’s responsibilities has led to the loss of many lives”.Reiterating a WCC central committee statement of last February condemning the “collective punishment” of Gazans as well as “attacks on civilians in and around Gaza,” Kobia expressed his prayerful hope that “the New Year will bring new courage, new leadership and new commitment to the difficult work of peace in the Middle East”.

The full text of the WCC general secretary statement follows:
Statement on the Gaza crisisThe first word to say to the violence against Gaza is ‘Stop’. Over 300 lives lost, more than 1,000 people wounded, uncounted thousands traumatized, bombardment of one of the most densely populated places on earth… this must stop immediately. Governments in the region and abroad, the Arab League, the United States, the European Union, and the United Nations must use their good offices to see that all those who are at risk are protected, on both sides of the border, and must ensure access for emergency and medical aid. The deaths and suffering of the last three days are dreadful and shameful and will achieve nothing but more deaths and suffering. People around the world are looking for change that brings peace closer in the Middle East. A terrible period of deadlock and deprivation has now erupted into greater violence. Policies that rely on cutting off shipments of food, medicine and fuel for 1.5 million Gazans and on sending rockets across borders at random or ‘surgically’ only confirm how far from the path of peace the current authorities have strayed. To use ground forces would deepen the current disaster. Collective punishment against one’s neighbors is illegal and has no place in building peace. In the countries involved in this conflict, churches and church members are looking to their governments to take up the urgent work of securing a viable future for Palestinians, Israelis and their neighbors. The tired logic of public officials blaming others while denying their own government’s responsibilities has led to the loss of many lives. Governments need now to be accountable for peace.At the beginning of 2008, the World Council of Churches central committee condemned attacks on civilians in and around Gaza, called for all who exercise authority over Gaza including the government of Israel and Hamas to respect international humanitarian and human rights law, and urged member churches to pray and work for a just and lasting peace between Israelis and Palestinians. At the end of 2008, in this season of religious celebrations, it is a tragedy that the same measures are more necessary than ever. Our prayer is that the New Year will bring new courage, new leadership and new commitment to the difficult work of peace in the Middle East.

Rev. Dr Samuel KobiaGeneral SecretaryWorld Council of Churches29 December 2008

Detta är inte allt!

God fortsättning alla bloggläsare! Hoppas att julen hittills varit fin för var och en av Er! Det har det varit för mig också med närmaste familjen, släkt och härliga gudstjänster. Till eftertanke delger jag (för den som orkar läsa) min julottepredikan:

Var detta allt? Var det så livet var tänkt? Var det så livet skulle te sig? Kanske for dessa tankar genom herdarnas huvuden när de låg där ute på fälten och vaktade sin hjord. År efter år hade de gjort samma sak, år efter år hade de blivit betraktade på samma sätt och det var väl så livet skulle te sig när man var herde. Strukturen var given. Lammen och fåren fick styra. Så hade det alltid varit för herdar. Livets rytm styrdes av djurens rytm. Herdarna ansågs på den tiden tillhöra de lågt stående, en sorts utanförvarande samhällsgrupp, ibland jämställda med tjuvar och andra oönskade människor. De var att jämställa med kastlösa i det moderna hinduiska systemet och det är inte otroligt att frågorna åtminstone glimtvis fanns där som ett ifrågasättande innan de åter igen försjönk i tillvarons realitet, kapitulerande inför det rådande systemet. Men, var detta allt? Var det så livet var tänkt? Var det så livet skulle te sig?

Josef och Maria, hade, enligt evangelisten Lukas berättelse, fått ge sig iväg på en tre dagars färd från Nasaret till Betlehem p gr av romerska myndigheters iver att få bättre struktur och bättre ekonomi. Josef och hans gravida tonårsfästmö levde också i ett utanförskap, där Marias graviditet var en katastrof och dessutom obegriplig att förklara på ett hållbart och accepterat sätt. Vi kan bara ana hur Josef reagerade när han blev varse att hans unga fästmö var gravid med någon annans barn och Marias föräldrar Anna och Joakim var säkert förtvivlade. Vad gör man när man lever i ett hårt reglerat samhälle där tydliga strukturer finns för det sociala livet när dessa plötsligt bryts på ett flagrant sätt av ens tonårsdotter – som dessutom skyller på Gud? Maria och Josef hamnade i ett utanförskap genom graviditeten – ett utanförskap där bara Marias oerhört mycket äldre släkting Elisabeth kunde ana något av vad ett sådant utanförskap kunde innebära. Elisabeth var ju så gammal när hon fick sitt enda barn – långt bortom alla normala fertilitetsåldrar med allt vad det innebar av hån och spått och spe. Nu begav sig Josef och Maria till Betlehem, p gr av tvång från den romerska makten och evangelisten Lukas berättar om hur deras utanförskap bekräftas också i Betlehem. Det fanns inte plats för den höggravida kvinnan och hennes trolovade. Ingenstans inom det normala fanns det plats. De var utanför, dömda till utanförskap där det enda som tycktes vara möjligt var en plats på nedersta våningen i ett hus – en våning och plats där bara djur vistades. Halm, krubba, stark djurdoft, smuts – det var platsen för utanförskapet. Sedan 9 månader var livet så förändrat – från innanför till utanför, från trygghet till otrygghet, från säkerhet till osäkerhet. Var det nu så livet skulle te sig? Var detta allt?

Är detta allt? Är det så livet ska vara? Det är en oerhört vanlig frågeställning i dagens Sverige, i dagens Stockholm. Är livet egentligen bara en sorts ekonomisk realitet där somliga har och andra inte har, där somliga förmår klara sig och de sina medan andra är utanför p gr av livets orättvisa, p gr av ekonomiska tillkortakommanden ? Är livet egentligen ingenting annat än en sorts ekonomisk spiral där många kastas hejdlöst mellan hopp och förtvivlan? Handlar då livet egentligen mest om att försöka lyckas; lyckas med studier, lyckas med arbetet, lyckas med kärleksrelationen, lyckas med äktenskapet, lyckas med karriären, lyckas med ekonomin? På Moderna Museet återfinns Peter Tillbergs berömda tavla ”Är Du lönsam lille vän?” som visar ett väldigt grått klassrum med ett antal elever som sitter stilla vid sina skolbänkar som står i snörraka led. Kanske skulle man kunna traverstera Peter Tillbergs målningstitel och fråga: Är Du lyckad lille vän? Klarar Du av att uppfylla kraven som ställs på Dig, de outtalade kraven, de som på något sätt förväntas om Du ska vara någon och inte hamna utanför? Och ändå den brännande frågan som så oerhört många bär på: Är detta allt? Är det så vårt liv ska komma att te sig?

Ängeln visade sig för herdarna – för dem som räknades till de utanförstående. Det var inte som en tröst, inte som någon sorts religiös klapp på kinden och ord om att Du ska se att allt ordnar sig, att det finns en mening med allt. Nej, ängeln visade sig för herdarna som ett budskap om att vi inte är utlämnade till de givna strukturerna, inte utlämnade till de förväntningar på oss själva som vi kan uppfatta, inte utlämnade till livets begränsningar. När ängeln visade sig och talade om barnet som var fött, när änglarna utbrast i lovsång, blev detta till ett svar på längtans fråga, ett svar för herdarna och framför allt; ett svar för oss. Det givna är inte allt! Det finns något mer! Livet har fler dimensioner, det gudomliga engagemanget är inte enbart bortom det begränsade, bortom det vardagliga utan i det vardagliga, i det begränsade. Detta är inte allt!

Men vad gör vi då av vår egen längtan, den som finns där och som inte handlar om fler julklappar, mer julmys, mer skinka och köttbullar, mer mänskliga relationer – utan en längtan bortom allt det glittrande och blinkande, en längtan bortom all yta? Är svaret på våra livsfrågor - bättre jobb, mer lön, fler relationer? Ja, det kan vara en del av svaret men ändå inte hela svaret och inte det mest hållbara därför att frågan om detta är allt också ställs av dem som har allt och har gjort allt.

Det berättas om en man på ett oerhört stort företag som var anställd på lagret där han slet och jobbade. Han drömde om att komma upp sig i tillvaron och få börja som ansvarig på avdelning ett. Han bad intensivt till Gud om den karriärmöjligheten och Gud svarade genom att mannen blev tillfrågad om just det arbetet. Efter flera år där började mannen längta efter förändring i livet. Han drömde om att komma till avdelning tre på företaget och bli chef där och bad intensivt till Gud om hjälp med sin karriär och Gud svarade genom att mannen blev tillfrågad om just det arbetet. Åter igen gick det några år och mannen började drömma om att bli vd på företaget och han bad intensivt till Gud om den möjligheten och Gud svarade genom att mannen blev tillfrågad om just det arbetet. Nu var mannen lycklig – tänk vilken karriär. Han satt i toppen för hela företaget. Men, efter ett antal år som vd för företaget förstod han att det fanns något ännu finare och det var att vara som Gud själv och därför bad han intensivt till Gud om att få bli som just Gud själv. Och Gud uppfyllde mannens bön - och genast var han tillbaka på lagret längst ned i källaren.

Gud blir människa i ett utanförskap – i ett litet palestinskt flyktingbarn – längst ned på den sociala skalan. Det handlar om inkarnationens mysterium där himlens och jordens skapare, alltings ursprung och mål möter oss i det allra mest vardagliga, i det allra enklaste, utan glitter, utan det stiliga, bortom allt vad makt och myndighet heter. Detta är en så oerhört viktig del av det underbara och fantastiska med kristen tro på Gud och som skiljer oss markant från alla andra trosåskådningar. Det gudomliga möter i det vardagliga där det inte handlar om ekonomi, om att ha och göra och klättra utan om en inre karriär – en inre karriär som handlar om fördjupning på ett sådant sätt att våra ögon öppnas så att vi kan se att tillvaron inte är reducerbar utan att Gud själv bryter igenom också där vi tror att det inte är möjligt, också där känslan av utanförskap kan vara påtaglig, också där misslyckandet kan trycka ned oss. Julmorgonens budskap till Dig är: Du behöver inte vara lyckad, du är inte utanför, du är innanför – innanför Guds gränslösa kärlek, innanför Guds gränslösa omsorg. Inte ens i den svartaste natten i ditt eget liv är Du övergiven. Gud är där. Gud är här. Livets vardagliga strukturer är inte allt. Och som Selma Lagerlöf har uttryckt det: Detta ska du komma ihåg, för det är så sant som att jag ser dig och du ser mig. Det är inte på ljus och på lampor, som det kommer an, och det ligger inte vikt vid måne och sol, utan det, som är nödvändigt, det är att vi äger sådana ögon, som kan se Guds härlighet. ( Den Heliga Natten).

Ära vare Fadern och Sonen och den heliga Anden. Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen.

Frid över jorden Herren bjöd.

Frid över jorden Herren bjöd. Så slutar psalmen "Härlig är jorden" (Psalm 297 i den Svenska Psalmboken). Idag har jag upplevt den friden. Strax efter kl. 10.00 infann jag mig sedvanligt hos mina "extraföräldrar" Maj Britt och Ingmar. De är fantastiska Varje år sedan ca 18 år tillbaka har jag kommit till dem i deras hem. Första tiden bodde de i villa och nu bor de i en oerhört fin lägenhet i ett bostadsområde på Lidingö. Varje år står krubban framsatt (lagom tills jag kommer påstås det) och i år fick jag den stora äran att lägga Jesusbarnet i krubban. Maj Britt och Ingmar skapar en miljö där man känner Guds närvaro så påtagligt. De lever verkligen som vi andra lär. De bryr sig om, de tar hand om, de håller kontakt, de ordnar och donar trots att Maj Britt knappt kan se och Ingmar har det tufft med ryggen. För mig betyder stunden hos dem så ofattbart mycket!! Inte bara det att jag får väldigt goda hembakade kakor till kaffet, jag känner mig också fri tillsammans med dem, fri på ett sådant sätt att jag kan dela det som trycker mig och det som gläder mig. En sådan delandets stund fick jag idag, vid krubban, med kaffe och hembakade kakor. Kl. 10.00 varje 23 december börjar julen för mig. Frid över jorden Herren bjöd.

Sen kom döttrarna hem. Det är alltid roligt och vi hjälptes sedvanligt åt att klä julgranen. Sedan barnsben har jag varit med om att gömma tomtar i granen och den traditionen har jag fört vidare till barnen som lätt motvilligt gör sin far till lags gällande tomtegömmande och tomteletande. Efter granklädande med prydnader allt ifrån änglar och glaskulor till flaggspel (prideflaggan har äldsta dottern bidragit med) pryder vår gran, fast frågan är om allt detta pryder julgranen, ibland kallar vi den "fulgranen" för all den massa olika julgransprydnader som översållar grenarna, nåväl - efter allt detta är det dags att sätta upp krubban. Så också i år. Vi har en krubba med figurer från Frankrike, figurer som utgör en fransk bondby. Vi har någon sorts tävling om vem som lindar upp Jesusbarnet, Josef och Maria ur det papper i vilket de vilar. I år vann yngstingen och var nog lite glad över detta.

I Gamla stan finns sedan fyra år en tradition med julkalender i mer levande form. Olika fönster i Gamla stan öppnas med olika mer eller mindre kända personer med knytning till Gamla stan. Trumpetaren X:et blåser in varje lucköppning och idag gjorde han det för 94:e gången. Gunilla Lundell sjöng och jag talade om de tre herdarna som återvände från krubban och om deras resonemang och vad de gjorde. Det var roligt och många var samlade på Brända tomten för att lyssna.

Det är lite speciellt med julen - minst sagt. Nu önskar jag att alla mina bloggläsare ska få en riktigt God och Välsignad jul där orden från psalm 297 ska förverkligas: Frid över jorden Herren bjöd.

Blodtrycksfall och Gudomligt handlande

Jag var med hustrun och överlämnade en blomma idag hos en gammal prästfru. När vi satt och förde ett trevligt samtal kände jag hur jag började må sämre och sämre. Jag tog mig ut ur lägenheten alldeles kallsvettig och illamående och sjönk ned på en stol i trapphallen. Blodtrycksfall hade drabbat mig. Turligt nog tog både hustrun och en läkare hand om mig. Läkaren bodde i bostaden bredvid och kom som av en gudomlig skickelse förbi, tog pulsen, ordnade vatten åt mig och var allmänt omhändertagande. Jag kvicknade till efter ett tag. Men upplevelsen var förfärlig. Jag vet inte varför jag fick det. Kanske kan för mycket kaffe (har fått en espressomaskin i födelsedagspresent så det blir (för-)mycket espresso) vara orsak?

Jag är tacksam när Gud skickar goda människor i ens väg. Vi borde vara mer uppmärksamma på detta, få upp ögonen för Guds handlande också i det vardagliga. Det är ju en del av julens budskap.

Gud, öppna mina ögon för Din härlighet - också i min vardag!

4:e advent

I morse var jag i högmässan i Lidingö kyrka. Lidingö är fortfarande min boendeförsamling även om jag naturligtvis känner en oerhörd samhörighet med Stockholms domkyrkoförsamling. Den är min församling trots att jag inte bor i den. Jag tror man kan skilja mellan tre olika typer av församlingar: 1) Den församling där man bor. 2) Den församling som finns där man arbetar och 3) Hjärtats församling. I mitt fall sammanfaller 2 och 3. Jag känner mig verkligen som sammanlänkad med Stockholms domkyrkoförsamling - inte bara för att jag arbetar där utan för att jag älskar de tre kyrkorna, känner mig hemma där och trivs med gudstjänstlivet och musiklivet.

Och samtidigt var det roligt att vara i Lidingö kyrka med en hoper konfirmander och ett antal andra. Prästen Leif predikade fint och en av koristerna sjöng varmt och vänligt. Jag såg några församlingsbor som jag känner sen min prästtid på Lidingö och gladdes över att de fanns på sina sedvanliga platser.

Efter den fina Mariagudstjänsten for jag med min lilla familj till Skansens julmarknad ( se fotot som jag lyckats lägga på bloggen. Så såg vi ut medan vi fortfarande stod ut med kylan). Förutom att vi saknade tunnbrödstillverkningen var allt som det ska. Vi åt sotare och annan fisk och våfflor och tog lotter (en av döttrarna vann vinstgrupp 1 på chokladlotteriet. Vilken lycka!!!).

Efter julmarknaden tog hustrun och jag Djurgårdsfärjan över till Skeppsbron och gick till Storkyrkans julkonsert. Karl-Magnus Fredriksson, Storkyrkans kör och Domkyrkoförsamlingens gosskör sjöng underbart och Håkan Martinsson spelade ljuvligt på orgeln liksom en av Frälsningsarmens musikkårer bidrog på ett härligt sätt.

Årets mörkaste dag blev en ljus dag! Tack gode Gud!

Smörgåsbord och kristendom?

Jag tycker om julbord (smörgåsbord) men det räcker att äta julbord någon eller några få gånger per år. I dag ska jag iväg med hela min lilla familj och äta julbord med en av mina bröder och hans familj Det ser jag fram emot och jag försöker ibland att tänka på journalisten och författaren Cecilia Hagens råd om att inte äta för mycket bröd och att hoppa över sillen så man inte dricker för mycket (lättöl)... Då orkar man inte tillräckligt av allt det andra. Fast jag misslyckas med denna hållning nästan varje gång för både sill och bröd är så gott!

Smörgåsbord eller julbord är en sak och kristen tro är något annat. Bitte Assarmo som är kulturskribent och debattör skriver i tidningen Världen Idag att kristendomen inte är något smörgåsbord och jag håller sannerligen med henne i det påståendet. http://www.varldenidag.se/index.php?option=com_content&task=view&id=3459&Itemid=29 Kristendomen har utvecklats genom kyrkohistorien. Den börjar med Paulus och Petrus. Jesus själv var ju inte kristen och hade inga planer på att konvertera. Jesus själv talade mest om Guds rike. Med de första apostlarna förändrades förkunnelsen och kom att handla om Jesus Kristus själv. När de första kristna började kallas något annat än Nasaréer och att de var på "den vägen" var det viktiga en enda sak - att Jesus Kristus var korsfäst för vår skull och att han har uppstått igen ifrån de döda. Sida upp och sida ned i de paulinska breven i Nya Testamentet återkommer detta. Det handlar sannerligen inte om något smörgåsbord.

Men, att som Bitte Assarmo och många andra, förvandla kristendomen till en sorts tablett som man måste svälja rakt upp och ned eller ett paket med färdigt innehåll som definieras av fundamentalister, det är ett förhållningssätt som känns väsensfrämmande för mig och många teologer i kyrkans sammanhang. Kristen tro har Kristus i centrum! Det är det viktiga. Jesus Kristus som är Gud som möter oss på ett unikt sätt i en människa - det vi nu får påminna oss om och fira om bara några dagar. Att som Bitte Assarmo försöka skapa den rene Jesus, är att säga att man vet precis hur man får avbilda Jesus Kristus. Min fråga till Bitte Assarmo blir då: Var Jesus ung, utan skägg, äldre med skägg, var han ljus, var han mörkhyad, hade han blå ögon, bruna ögon, rak eller krokig näsa o s v, o s v? Jo, jag vet att frågorna är fåniga men hela denna diskussion om hur man får avbilda Jesus Kristus, när man inte är ute efter att häckla honom, blir genant. Ingen av oss vet hur Jesus såg ut. Både i Elisabeth Ohlsson Wallins bilder liksom i utställningen Uppenbar(a)t, liksom i Velasques, Caravaggios, Kyhlbergs och andra seriösa konstnärers bilder möter jag Jesus Kristus om jag vågar öppna mig för tavlans och fotografiets budskap.

Varför är det så svårt för fundamentalister att se att Jesus Kristus, sann Gud och sann människa, inte går att fånga in på en bild utan att bilden just är en bild för Honom vi älskar, Honom vi vill följa, Honom som möter oss på så många olika sätt och som finns mitt ibland alla dem som samlas i Hans namn?

Det handlar inte om att Kristendomen skulle vara ett smörgåsbord. Det handlar om att Jesus Kristus är vägen, sanningen och livet - och det går inte att fånga in med fundamentalistiska renhetsprinciper!

Josef - en förebild

Ibland tänker jag på Josef. Han fick vara den jordiska pappan åt Jesus. Samtidigt var han utanför. han hade inte mött ängeln Gabriel på samma sätt som sin trolovade(även om han i drömmen mötte en ängel som sa åt honom att inte skilja sig från Maria). Han måste under hela Jesu uppväxt ha grupplat över den märklige sonen som han bara fick acceptera trots att han inte själv ville ha barn från början. Ibland kan jag tycka synd om Josef som på sätt och vis var utanför hela tiden och som bara fick finna sig. En märklig situation som formade en märklig man.
Josef var lyhörd för Guds vilja utan att helt förstå. Han får också vara en förebild för mig. jag måste bli ännu bättre på att vara lyhörd för Guds vilja utan att alltid helt förstå.

1+1+1+1=1

Det är sannerligen inte lätt för de centrala cityförsamlingarna att fungera i enlighet med Kyrkoordningen. Gudstjänst, undervisning, diakoni och mission är församlingars viktigaste uppgifter. Gustaf Vasa församling och Adolf Fredriks församling har, på sikt, svårt att helt och hållet uppfylla sina församlingsfunktioner och önskade bli sammanslagna. Naturligtvis kan de inte bära varandra. Det blir en blind som leder en blind. S:t Johannes församling har förbättrat sin ekonomi och omstrukturerat församlingen med Stefanskyrkan som främsta gudstjänstkyrka. S:t Matteus församling räknar med utvidgning och har en bra ekonomi och bra struktur. Dessa fyra församlingar har av stiftsstyrelsen slagits samman till en församling - Norrmalms församling. Jag tror på den sammanslagningen och jag önskar fler sammanslagningar. Så länge den lokala kyrkan finns där med sina engagerade medarbetare, både ideella, förtroendevalda och anställda kommer kyrkan att upplevas lokal av de församlingstillhöriga och samtidigt ha starkare "slagkraft" i form av ekonomiska och personella resurser. Vi behöver inte vara rädda för större pastorala enheter så länge som den lokala församlingskyrkan finns där med öppna dörrar och gudstjänster, undervisning, diakoni och mission. Var kyrkoherden sitter spelar inte så stor roll liksom inte heller var kyrkorådet sammanträder. Låt kyrkan "blomma" i kraft av kyrkans Herre och med hjälp av jordiska resurser Det är det viktiga!

Vi måste skilja mellan tradition och uppdrag och uppdraget är det riktigt viktiga. Jesus säger: "Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut." (Matt 28:18-20)

Röja väg!

Denna vecka har som tema: Bana väg för herren. Det låter som snöröjning. Kanske en konstig bild när vi nu med stor sannolikhet får en grön jul i Stockholm. Men jag tänker mig att när det finns snö finns det olika sätt att röja på. Man kan skotta med olika skyfflar, man kan ha snöslunga, man kan ploga med mer eller mindre stora plogar. Kanske är det så också med vägröjning för Herren. Det finns många olika sätt, många olika typer av "röjningsalternativ". Jag hoppas att jag själv, nu och framgent, inte minst i jul när våra kyrkor är fyllda av människor som längtar efter något mer än allt det vanliga, ska få vara med och röja väg, bana väg för Jesus Kristus - på det sätt som Herren har kallat just mig till - precis som alla andra i kyrkans tjänst får göra det på det sätt som Herren kallat dem till. Bara vi röjer väg!

Vägen framåt!

Jag har senast idag blivit påhoppad av en f d kyrkoherde som menar att jag "inte har mött den Helige" (Gud). Den typen av påhopp är pinsamma. Särskilt när de kommer från kristet håll. Jesus ber i sin översteprästerliga förbön i Joh 17 att vi ska bli ett. Ekumenik är viktig och vi får vandra på vägen mot enhet med vår gemensamma Herre. men enhet och att tro identiskt, tycka identiskt lika etc är inte samma sak. Enheten i Jesus Kristus måste vara en enhet i mångfald - inte en enhet i enfald. Men däremot är respekt viktigt - respekt för olika åsikter. Samtidigt kan den inomkyrkliga respekten inte gå så långt att kyrkans ordning överträds. Men att beskylla varandra för olika saker som man rimligen inte kan ha en aning om - det är lågvattenmärke. Nå väl. Jag tror på dialog och delande i ömsesidig respekt med Jesus Kristus själv närvarande mitt ibland oss. Det är vägen framåt! Må jag själv också bli ännu bättre på detta!

20 år i S:ta Clara och 40 år som präst

Jag måste medge att jag är imponerad över allt det arbete (både gudstjänst, diakoni, undervisning och mission) som bedrivs i S:ta Clara kyrka. I dag var jag med på en gudstjänst där vi bl a firade att domkyrkokomministern Carl-Erik Sahlberg varit präst i 40 år och i S:ta Clara i 20 år. Det är värt att fira tyckte jag och nästan en helfylld S:ta Clara kyrka. Carl-Erik predikade om att han inte kände igen sig själv (han höll fram ett ungdomsportträtt från prästvigningen), inte kände igen den kyrka som han prästvigdes in i, inte kände igen S:ta Clara kyrka men kände igen Jesus. Mig veterligen är inte Carl-Erik drabbad av någon demenssjukdom och han bekräftade också att det hänt så mycket, både med honom själv, med Svenska kyrkan och med S:ta Clara sedan han prästvigdes. Carl-Erik är en starkt bibelförankrad predikant som läser som det står och undviker alltför många tolkningar (även om jag faktiskt tror att man måste tolka även då man hävdar att man läser som det står). Det är klart att det har hänt mycket i Svenska kyrkan som kanske den evangelikala traditionen känner sig en aning tveksam inför medan andra (som jag själv) kan glädjas.

Carl-Erik och jag har olika syn på olika saker grundade på våra olika infallsvinklar gällande den bibliska texten. Jag har av Carl-Erik blivit kallad den mest liberala domprost han haft (och han har betat av 6 domprostar inklusive undertecknad). Först reagerade jag ganska negativt på den beskrivningen. Men sedan jag hämtat mig från "chocken" har jag kunnat konstatera att det nog stämmer, d v s att jag har en liberal bibelsyn - och det är jag stolt över och glad för. Men mitt i min liberala hållning som får många olika konsekvenser ( t ex att jag både gått i prideparad och ska vara med i Jesusmanifestationen) vill jag ändå hävda en respektens linje för oliktänkande, oliktroende bland de traditionella trossamfunden. Vi är ju olika i mångt och mycket men mitt i denna olikhet har vi så mycket gemensamt. Det får vi hålla fram och glädjas över och odla.

Samtidigt som jag betecknar mig liberal känner jag att jag står i den breda traditionen i Svenska kyrkan - en liturgiskt intresserad och sakramentalt entusiastisk tradition. Vi behöver öppenheten och traditionen på en gång. En öppenhet utan fast grund tenderar att glida iväg och en fast grund utan öppenhet tenderar att bli förstenad.

I S:ta Clara har det onekligen hänt mycket under Carl-Eriks tid. Gudstjänstlivet har utvecklats enormt, liksom diakonin, undervisningen och evangelisationen. Idag kommer mellan 2-4 hundra (!) personer varje söndag till gudstjänsten i kyrkan. Det är få församlingar i Sverige som kan "skryta" med ett sådant gudstjänstliv! Det är bara att buga inför detta samtidigt som jag känner att jag inte är ett barn av den karismatiska rörelsen. Jag har svårt för den typen av uttryckssätt och samtidigt respekterar jag att många känner sig hemma i det.

Carl-Erik kände igen Jesus, sa han. Jesus är viktig för Carl-Erik - att få följa Jesus är Carl-Eriks livskallelse. Det kan jag känna igen mig i. Det har vi gemensamt även om vi följer på lite olika sätt. Men vi får vandra tillsammans, lovsjunga i olika "tonarter", dela med varandra, lyssna till varandra, ifrågasätta i det goda samtalet men främst hålla fram vår gemensamme Herre.

Carl-Erik är karismatiker och har en mer bibelordscentrerad kristendomstolkning medan jag själv är mer liberal (i lämplig blogg kan jag säga något mer om det). Så får det vara.

Grattis Carl-Erik till Ditt jubileum!

Prästfamiljen

Sankta Lucia, ljusklara hägring... Bodals kammarkör från Lidingö sjöng för Stockholms stifts prästfruförening denna morgon. En samling entusiastiska damer (och några herrar) var samlade till Luciafirande i Storkyrkosalen vid Stortorget i Gamla stan. Jag gläds när jag ser dessa damer (de närvarande herrarna är präster) och när jag tänker på allt vad de har fått betyda och fortfarande betyder för kyrkan. Utan annan ersättning än glada tillrop har de bakat, fixat, talat, organiserat och funnits som en resurs som alla räknat med. Jag kan bara i största ödmjukhet och tacksamhet tänka på deras insatser. På olika sätt har de också stöttat sina prästmän och möjliggjort för prästerna att verka på så många olika sätt.

Men i dag då? I dag ser prästfamiljen annorlunda ut. Och så ska det vara nu. Det är inget konstigt. Familjen kan bestå av två präster med eller utan barn, två respektive av samma kön - med eller utan barn. Arbetslivet ser annorlunda ut, kraven har på många sätt ökat, kostnader har ökat och oftast är bägge parter heltidsarbetande. Så är det. Trots allt det myckna hinner många med att stötta i det tysta - att finnas där för varandra - att ge energi till varandra. Just det är så viktigt också i en prästfamilj. Visst har Hasse Alfredsson rätt när han i monologen om "ringaren" talar om att pastor Janssons predikan handlar om att få kraften uppifrån. Vi får naturligtvis också kraften från Guds heliga Ande - men den kan kanaliseras genom våra nära och kära. Därför är prästfamiljen så viktig - viktig att värna om, att vårda (liksom naturligtvis alla andra familjer fast just nu skriver jag om prästfamiljen). I prästfamiljen behöver man också tid för varandra - tid att bara vara. Det är så lätt att kallet blir en slavpiska. Du ska vara i tjänst dygnet runt. Alltid redo! Plikten framför allt! Tjänsten framför allt! Det håller inte!Prästfamiljen har det ofta tufft p gr av det oregelbundna arbetet. Detta borde alla vi som lever i sådana familjer tala mer om, dela med varandra, uppmuntra varandra, tipsa varandra och stärka varandra. men mest av allt behöver man, menar jag, mer tid för varandra i familjen.

Jo, jag vet att det sannerligen är lättare att tala om det än att leva det. Men det är ack så viktigt - egentligen i alla familjer. Tid till samtal, tid till delande, tid till det roliga, tid till det vardagliga.

Det borde vara möjligt och det skulle stärka relationerna, och det behövs i många fall!!!

Jag har blivit äldre...

Jag har just fyllt ytterligare ett år. Egentligen utan att göra så mycket åt det. Dagarna kommer som en ny gåva året runt. Jag kan bara tacka Gud och mina föräldrar för min existens, för att jag får leva som människa i denna värld. Varje dag är en nådens gåva till mig. Jo, jag vet att jag är priviligierad på så många olika sätt. Jo, jag vet att det är lätt att tala om nådens dagar när man har en underbar familj, ett arbete som är stimulerande och en ekonomi som fungerar. Det är lätt att uttala sig om nåd i sådana sammanhang och betydligt svårare när man är drabbad av egen eller andras sjukdom, egen eller andras svårighet med arbete, bostad och ekonomi. Men ändå: För mig är varje dag en Guds gåva och sedan handlar det om hur jag hanterar min dag, hur jag lever mitt liv, vilka val jag gör. Jag väljer sannerligen inte sjukdom, jag väljer verkligen inte ekonomiska problem eller relationsproblem. Men jag har ändå att försöka hantera dessa problem, d v s att göra det bästa möjliga av dagen.

Varje stund, varje andetag får jag som en gåva av Gud. I varje andetag skulle jag egentligen kunna säga: Gud älskar mig. Jag glömmer bort det titt som tätt. Jag liksom så många andra behöver mer tid att reflektera över detta, mer tid till att bara vara inför Gud.

Jag har blivit angripen i dag i en tidning av en kristen profilperson i Sverige som tycker att jag är alldeles för liberal i min teologi och att det som sådana som jag står för borde motarbetas å det kraftigaste. Men egentligen bärs min grundläggande teologi inte av något annat än Guds gränslösa nåd som är just gränslös.

Jag har just avslutat yyterligare ett år av mitt liv och påbörjat det nya. Jag får påminna mig om att jag är buren av Guds nåd - också när jag blir trött, irriterad och har svårt att förstå andras angrepp.

Ett ord att leva är: Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.

Jag har blivit äldre - av nåd!

Avfall eller tempel?

Ibland får jag en känsla av att våra kroppar är viktiga bara så länge blodet pulserar, hjärtat slår och hjärnan sänder signaler. När allt detta har upphört återstår bara avfall, en slaggprodukt av vårt forna jag. Denna slaggprodukt, den ruttnande muskelmassan, den stinkande ansamlingen av ben, hud och människokött är då något som kan behandlas hursomhelst. Blodiga lakan i kylrummet på sjukhuset, armar som hänger utanför etc, etc. Många exempel finns - inte minst från tidigare år. Nu läser jag i Dagens Nyheter att det har blivit "ändring på torpet".

Det är så oerhört viktigt att man behandlar den döda människan pietetsfullt, med värdighet. Också den döda kroppen är en del av individen - om än en del som kommer att multna eller brännas. Människan är i biblisk terminologi ande, själ och kropp. Dessa tre hör ihop. Vår själ är vårt jag, vår identitet som påverkas av, formas av Guds heliga Ande. Vår själ får möta Gud, ansikte mot ansikte i det som är helt annorlunda än det vi kan beskriva i jordiska termer. Men detta gör inte kroppen oviktig. Inför den döda kroppen samlas vi i avskedets stund hemma eller på sjukhuset. Inför den döda kroppen ber vi, sjunger vi psalmer, minns vi den döde och påminns vi om livets verklighet och Livets gränslöshet. Vid begravning är nästan alltid en kista med kroppen närvarande. Det finns dock undantag som bekräftar regeln. När en människa dött utomlands är det vanligt att kroppen kremeras och att askan läggs i en urna redan innan kroppen kommer hem till Sverige. Men den allra vanligaste begravningsformen är att man samlas kring en kista.

Kroppen är Andens tempel, säger aposteln Paulus. Den döda kroppen får därför inte betraktas som avfall och än mindre behandlas så. Det är förnedrande och upprörande där så sker. Tack och lov att det har uppmärksammats! Tack och lov att en ändring tycks ha kommit till stånd!

Låt barnen komma...

Det är inte konstigt att Jesus håller fram barnen! I går talade jag i Storkyrkan till en massa barn som ville titta på vår underbara julkrubba som är tillverkade av Eva Spångberg. Det är en fantastisk krubbuppsättning där man just nu kan beskåda en gravid Maria som rider på en åsna med Josef bredvid sig, tre stjärntydare och en kamel som befinner sig i "Österns länder" och herdarna ute på fältet med får och lamm och där det brinner en eld. Mitt i centrum för uppsättningen finns en stängd stalldörr med en tjur, en hund, en katt och en get utanför liksom en pojke och en flicka/kvinna. Förskolebarn och skolbarn kommer dagligdags i veckorna innan jul och får en visning av krubban inkluderande hela julevangeliet översatt för aktuell ålderskategori. När vi berättar om det som enligt evangelisten Lukas hände vid den tiden då kejsar Augustus lät utfärda ett påbud, då lyssnar barnen så att öronen fladdrar. De är oerhört intresserade och suger i sig.

När Jesus sa: "Låt barnen komma till mig och hindra dem inte. Guds rike tillhör sådana som dem" (Mark 10:13-16) tror jag att han menar att barnens öppenhet, tillit till det som är större än det vi kan se och mäta, tillit till Gud är föredömligt. När jag talade till barnen och såg deras nyfikenhet predikade de för mig om vikten av att jag vågar lita till Gud, att jag mitt i allt det som jag har att göra, mitt i alla sammanträden, samtal, budgetproblem, mitt i all stress och jäkt vågar leva i tillit till Gud.

Vi får inte tappa vårt barnasinne, säger vi ibland. Det barnasinnet handlar om lyhördhet, öppenhet och tillit till Gud som kommer oss mänskligt nära just i ett barn - Emanuel - Gud med oss.

Uppenbar(a)t och Jesusmanifestationen

Stanley Sjöberg är orolig över min närvaro i Jesusmanifestationen den 2 maj 2009. Han säger i en artikel i på tidningen "Världen I dags"hemsida: – Jag blev mycket förvånad över att Åke Bonnier både har accepterat att finnas med i ledningen för Jesusmanifestationen 2009 och samtidigt försvarar att Jesus blev så förrådd och utsatt för vanheder. (http://www.varldenidag.se/index.php?option=com_content&task=view&id=3401&Itemid=33) Jag kan bara beklaga Stanley Sjöbergs oro!! Gällande utställningen Uppenbar(a)t som ägde rum i Kulturhuset i Stockholm hösten 2006 var vi många inom den kristna traditionen som hade annan uppfattning än den som Stanley Sjöberg och många med honom, hade. För min del ansåg (och anser) jag att utställningen med en lång rad olika Jesusbilder, i sitt sammanhang, var en oerhört stark utställning som pekade på att Jesus möter i de marginaliserade, i de svaga, i de utnyttjade. Jesus Kristus går inte att fånga in i några bilder helt och fullt - vare sig det handlar om klassisk kristen konst eller mer moderna uttryck. Men den utställningen hjälpte många att få reflektera i vidare vyer över Kristusbilden. Stanley Sjöberg har mången gång läst och predikat över Matteus 25 där Jesus säger: Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.' (Matt 25:35-36) De orden speglar en hel del av utställningen. Sen fanns det också andra bilder som talade om det hårda och tuffa i tillvaron. Mången gång har kyrkorna förvandlat Jesus till den krävande och dömande - den som skickar till helvetets eviga plågor. Jag vet att det finns ett stort antal bibeltexter (också i Matt 25) som talar om den eviga elden. Men liksom många bibeltolkare ser jag dessa texter som ett uttryck för det allvar med vilket vi har att leva våra liv - att vi inte ska förspilla livet. Men, som dem som följt min blogg sett och ibland kommenterat, är jag inte en bibelfundamentalist. Texterna måste tolkas och tolkas in i vår egen verklighet och förstås med kärleken och medmänskligheten som grundmönster - ett grundmönster som också Jesus själv var bärare av.

På onsdag ska jag träffa den övriga ledningsgruppen för Jesusmanifestationen. Vi planerar en dag til Jesu Kristi ära utifrån Johannes 3:16: Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Dessa ord bärs jag av i full respekt för att andra tycker och tror annorlunda. Dessa ord motsäger på intet sätt uppfattningen om att Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne, möter på många olika sätt.
Jag vidhåller att jag är glad över utställningen Uppenbar(a)t (på vilken jag dessutom firade en Mariagudstjänst) liksom jag är glad över att få manifestera min Herre och Frälsare också i Jesusmanifestationens sammanhang. Om Stanley Sjöberg eller någon annan i ledningsgruppen önskar att jag lämnar mitt uppdrag i det sammanhanget hoppas jag på direktkommunikation i ärendet. Men då jag valdes in var frågan om mina teologiska ståndpunkter tydliggjord. Kort sagt:

Jag står för det jag gjort och sagt!

Nästa blogginlägg

kommer måndagen den 8 december.

För alla, överallt och alltid!

Jag var i går i idolstudion i TV 4. Det var ingen inspelning utan studion var tom på förväntansfulla unga och kanske blivande artister, tom på en entusiastisk publik som jublar vid olika framträdanden, tom på en jury som prisar och kommenterar. I stället var vi en grupp förväntansfulla människor som ville höra mer om Tv 4 och "tänket" bakom dess framgång. Några deviser kom upp som fick mig att reflektera något utifrån Svenska kyrkan och dess sammanhang. Tv 4 ska på olika sätt vara "för alla, överallt och alltid". D v s alla TV-tittare borde kunna finna det dem vill se. Tv 4 borde möta människor på hemsidor på nätet och på andra sätt. Naturligtvis var deras devis en utmaning. De ansåg att det var det de strävade efter.

För mig handlade det om Gudsrelation. "För alla". Jag behöver inte vara så speciell, kunna något speciellt, vara extra bibelläsande för att leva i relation med Gud. Sen handlar bibelläsande mer om att "förstå" (så långt man alls kan förstå) något mer av Guds gränslösa kärlek och nåd. Men Gud är för alla. Gud älskar alla människor oavsett allt. "Överallt". Gud är inte begränsad till kyrkor, kapell, moskéer, synagogor, pagoder, o s v. Gud är överallt. Egentligen finns inga extra heliga platser annat än i den bemärkelsen att de påminner om att hela tillvaron är helig därför att hela tillvaron är Guds tillvaro (Läs gärna Psaltaren 139). "Alltid". Ordet påminner mig just om att det inte finns något tillfälle, någon situation där inte Gud är med mig, där inte Gud omsluter mig, där inte Gud vet hur jag har det. I glädje, i smärta, i framgång, i motgång.
Allt detta ville Jesus Kristus visa på genom sitt liv, sin död och sin uppståndelse.

När nu världen ser ut som den gör med alla konflikter, med alla krig, med all svält, med alla orättvisor, med finanskris och mycket annat får vi påminna oss om detta.

Gud, för alla, överallt och alltid.

Det ska jag tänka på i alla mina sammanträden idag - också där är Gud.

Tack gode Gud!

Ett nådens år?

Se, din konung kommer till dig... I dag tände vi första adventsljuset både hemma på Oskarsstigen och i Storkyrkan. Drygt 900 personer kom för att vara med i gudstjänsten. Jag var överväldigad och oerhört glad. Kören sjöng sedvanligt underbart och denna 1:a advent hade vi ett uruppförande av vår "huskompositör" Sven-David Sandström. Fruktansvärt svårt för kör och organist men otroligt spännande för oss som lyssnade. Orden från profeten Sakarja 9:9-10 var tonsatta. Jag njöt!

Temat för idag är "Ett nådens år". Det temat har återkommit under så många år och trots vårt hopp, trots vår gudsrelation har många år varit o-nådens år, åtminstone på ytan. Estoniaolyckan, Twin tower i New York, mordet på Anna Lind, mord på olika barn. Onådens år. Gud kändes mer frånvaranade än närvarande.

Men kanske handlar inte nåden om att allt ska gå bra, att världen ska vara paradisisk. Kanske handlar nåden om att när allt synes gå åt "det håll där det är väldigt varmt" så är Gud också där. Nådens år handlar då om att jag inte är utlämnad åt min egen ensamhet när jag är beredd att tro det, att jag inte är övergiven, att allt det som gått fel inte har sista ordet.

Hur ska nu detta nya kyrkoår te sig? Jag vet inte. Jag kan inte se in i framtiden. Men jag kan leva i det innevarande. Det är tillräckligt. Ibland är det mer än jag riktigt känner att jag mäktar med. Men ändå:

Jag får leva i nuets nåd!

Dagen innan första ljuset tänds.

Advent tycks ha börjat fast advent inte har börjat! I dag var det de första adventskonserternas dag i Stockholms domkyrkoförsamling. Både i S:t Jacobs kyrka och i Storkyrkan kunde man njuta av adventsmusik. För min del startade denna lördag med förberedelse av vår förbönsmässa som vi har varje lördag i Storkyrkan. Idag firade vi den i Själakoret. 13 personer var samlade i "en sal på övre våningen". Det känns alltid lite speciellt att fira en enkel nattvardsgudstjänst i Själakoret där man genom Albertus Pictors målningar känner historiens vingslag. Man kommer ännu närmre varandra i den salen än i Olaus Petrikapellet där vi normalt firar vår förbönsmässa. Det är fint att fira mässa mitt på dagen.

I kväll var jag och lyssnade på Händels Messias i Storkyrkan. I 81 år har den spelats i kyrkan varav de senaste 34 åren i Domkyrkoförsamlingens regi. Konserten var makalös. Den är en gudstjänst där kör och solister är predikanter. Jag satt längst fram och sveptes in i den underbara musiken och de fantatstiska texterna som är näst intill alla hämtade från Bibeln.

Det ligger en dov oro över musiklivet i församlingen. Vi har inga pengar och vet inte hur detta viktiga kulturarbete ska föras vidare. I dag delade vi ut ett tiggarbrev i samband med konserten som påminde om vår dystra verklighet. Visst är vi en Ordets kyrka men Ordet med stort O förs fram i både det talade, det spelade och det sjungna. Vi behöver konkret hjälp, konkret stöd för att mäkta med denna stora uppgift i vår lilla församling.

Nu stundar första advent och jag borde tända belysningen på den övre balkongen och kanske i en av de buskar vi har på tomten. Det hör till...

För evangeliets skull!

Vad är viktigast i en församling? Frågan låter kanske konstig. Svaret är ju så självklart, kan det tyckas. Det viktigaste är att genom gudstjänst, undervisning, diakoni och mission sprida det livsbärande evangeliet om honom som red in i Jerusalem på en åsna, det livsbärande evangeliet om honom som dog och uppstod för vår skull. Det är det viktigaste. Men frågan om församlingens struktur - är den så våldsamt viktig? Frågan om man heter det eller det, om församlingsgränserna går där eller där - spelar det någon roll egentligen? För mig som är domprost i en väldigt liten församling med bara 3000 tillhöriga fast med ett väldigt stort uppdrag i väldigt stora kyrkor, spelar det roll att vi är för små. Jag drömmer om, längtar efter och hoppas på att Stockholms domkyrkoförsamling ska upphöra i sin nuvarande form, delas och ingå i större pastorala enheter. För det viktiga är inte strukturen. Det viktiga är att nå ut, att låta varje kyrka få vara ett andligt centrum för människor både nära och fjärran ifrån. Den dagen vi inte existerar som församling i dess nuvarande form kommer människor ändå att söka sig till kyrkorna, till gudstjänster och samtal och musikstunder. Det handlar ju inte om stordrift av evangelieförkunnelse utan om stordrift gällande administration och annat som vi idag sysslar med i varje pastorat. Ordet ska klart förkunnas och sakramenten ska räckas till så många som möjligt i så många kyrkor som möjligt i Stockholms innerstad. Men för att det ska vara genomförbart måste vi få större ekonomiska uppbördsområden. Det är fullt möjligt att genomföra - och för mig vore det en önskedröm!

För evangeliets skull!

En bön i domssöndagstid.

Det finns en djupt kristen judisk berättelse om hur frågorna kommer att vara då vi ställs ansikte mot ansikte med Livets Herre. Frågan kommer inte att vara: Varför var Du inte som Mahatma Gandhi? inte heller: Varför var Du inte som Moder Teresa, Desmond Tutu, Al Gore etc... Nej frågan till mig kommer att vara: Varför var Du inte Åke?

Kanske är det just det som livsresan innebär - att bli mer och mer den jag är ämnad att vara. Det handlar om att mogna, att våga se på sig själv med lite god självkritik och samtidigt våga se sitt eget värde, se att man/jag/du är ofattbart och gränslöst älskad oavsett allt. Att säga eller skriva det är en sak. Att faktiskt leva det, bejaka det, är något annat. Min uppgift är att bli mer och mer mig själv, mer och mer den jag var ämnad och är ämnad att bli. Den yttersta domen bortom tidens och rummets begränsning blir ett möte där jag ställs till ansvar - till ansvar för vad som skedde och vad som kunde ha skett om jag valt rätt. Men åter igen: Den som dömmer är inte min granne, inte någon hög-/hårdkyrklig som har alla svar på förhand, ingen fundamentalist eller liberal. Nej den som dömmer är Han som dog på korset för min skull och som uppstod för min skull och som älskade och älskar så in i och genom döden. Det är tack och lov Han som dömmer. Hur domen blir vet jag inte, jag kan bara hoppas på Guds oändliga nåd (se psalmbokens psalm nr 231).

David Holm, en man som höll på att förspilla sitt liv, fick i Selma Lagerlöfs bok om Körkarlen följa med körkarlen och se de mest tragiska situationer men samtidigt se och uppleva gränslös kärlek och nåd. I slutet av boken framviskar han bönen: Gud, låt min själ få komma till mognad innan den skall skördas!

Den bönen får vi göra till vår egen i dessa dagar.

Dom!

I S:t Jacobs kyrka pågår just nu en spännande utställning som är en sorts installation och reflektion. "Dom" heter utställningen och kan tolkas som "de andra" eller "den yttersta domen" eller vanlig (o)mänsklig dom över andra människors liv och leverne. Per Hasselberg är kritisk till kyrkans hantering av olika händelser och företeelser. Med all rätt kritiserar han kyrkans handhavande av frågan om prästvigning av kvinnor där samvetsklausul och väjningsregler har skapat fruktansvärt lidande. Han kritiserar kyrkans hantering av homosexuella (och delvis också queerteologiska tankegångar), men också andra saker. Centrum i själva utställningen är ett foto av altaruppsatsen där Kristus är mörkare än i verkligheten.

Konsten provocerar i viss mån, men framför allt så vill konsten i kyrkan inspirera till dialog, till reflektion, till egen existentiell fördjupning. Det är så viktigt att modern konst får bli ett av kyrkans många språk - ett språk som bär ut evangeliet. Jag har varit inne på det flera gånger i denna blogg men det är för att jag själv drömmer om att vi skulle bli ännu bättre på detta. Vi behöver de många språkens kanaler - inte minst den samtida konstens dialog med kyrkorummet - en dialog som också blir ett samtal med betraktaren.

Välkommen denna vecka till S:t Jacobs kyrka!

Nu på onsdag

Nu dröjer det till onsdag innan jag hinner skriva nästa blogginlägg.

Visnums kyrka och den yttersta domen

Strax söder om Kristinehamn (ungefär 3 mil) ligger en 1700-tals träkyrka som är bygd längs den pilgrimsled som gick där långt tidigare. Hustrun och jag var där idag på högmässa. Tre familjer var representerade för deras anhöriga lästes upp i samband med vi kallar tacksägelse. Vi ber och tänder ljus för de medlemmar av församlingen som avlidit. 2 konfirmander var också ditkommenderade men i övrigt var det inga andra. Prästen predikade utmärkt om den yttersta domen och organisten och några få av oss andra sjöng med i de härliga psalmerna gällande den yttersta tiden. Jag älskar Visnums kyrka - kanske för att jag under årens lopp varit där så mycket och kanske också för att vi gifte oss där för 27 år sedan. Det är något speciellt med den kyrkan. Jag älskar att fira gudstjänst där oavsett hur många vi är. Sen kan jag ändå känna med prästen, organisten, kyrkvaktmästaren och kyrkvärdarna som ibland tillsammans är fler än de som kommer till gudstjänsten. Det är också i det läget man får påminna sig om den himmelska härskaran som också är med och lovsjunger...

Tanken på den yttersta domen är jag också mycket positiv till. Det kan låta konstigt och en aning högmodigt. Men det som gör att jag vågar skriva så är orden från Lasse Lucidors psalm som återfinns i vår nuvarande psalmbok. Han skriver: Domen fruktar jag väl stort, eftersom jag illa gjort. Men den trösten jag ej glömmer att min broder Jesus dömmer.

Den yttersta domen handlar ju om det yttersta mötet med Jesus Kristus själv där sanningen om mig och sanningen om alla andra ska bli uppenbar. Men det är inte en sanning som trycker ned utan en sanning som befriar - befriar för att min broder Jesus dömmer,

befriar för att det handlar om nåd - förunderlig nåd, för Dig och mig.

I korsets tecken!

Jag har intervjuat 5 kyrkohedekandidater gällande Vantörs församling i Södra Stockholm. Sådant ingår ibland i en domprosts liv och leverne. Det är väldigt roligt och ofta får man möta entusiastiska präster som gärna vill ha den utlysta tjänsten. Det är sannerligen inte lätt att hitta den optimala kandidaten. Som domkapitelrepresentant, vilket jag var tillsammans med Kerstin Backman, har jag att tillsamans med min kollega grunna över vad som kan vara bäst både för församlingen och stiftet. Kyrkoherden är ju inte bara kyrkoherde i en församling utan ingår i det gäng på ca 68 kyrkoherdar som utör ledarkadern för stiftets församlingar.

Frågor om bibelsyn, om synen på religionsdialog, välsignelse av registrerade partnerskap etc är viktiga frågor som självklart ställs. I ett multireligiöst, multikulturellt samhälle där hbt-rörelsens medlemmar tack och lov mer och mer kommer ut från olika garderober är det viktigt att evangeliet får förkunnas på ett sådant sätt att det blir som det var tänkt från början - till befrielse och upprättelse. Församlingarna borde få vara miljöer där man får känna hemhörighet som den man är på djupet - inte främst som den andra vill att man ska vara.

Min dröm om Svenska kyrkan är just den att varje individ ska kunna känna sig älskad, uppleva sig sedd och bekräftad i den identitet som är bärande för just den personen. Man ska kunna få se sig i spegeln och säga till sig själv: Jag är oändligt värdefull! Jag är oändligt älskad bara för att jag är jag. Korset vittnar om denna gränslösa kärlek. I korsets tecken får vi verka som kyrkoherdar, präster och diakoner och övriga anställda och ideella medarbetare i vårt stift. I korsets tecken, drivna av korsets Herre. Då är vi verkligen kyrka!

Döden i livet

I dagarna diskuteras frågan om att läkare skulle kunna skriva ut medel för patienter som anses medicinskt färdigbehandlade och som genom detta medel skulle kunna förkorta sitt liv ytterligare. Det är en sorts dödshjälp, delvis indirekt, som man talar om och en hel del äldre läkare med lång erfarenhet ställer sig positiva till det förslaget medan yngre läkare är mer tveksamma. I dagens nr av Kyrkans Tidning uttalar sig sjukhusprästen Daniel Brattgård: Jag har själv alltid varit tveksam till läkarassisterat livsslut men har nu kommit fram till att en patient i mycket speciella fall bör få den möjligheten. När patienter står inför ett outhärdligt lidande och känner skräck inför livets slut bör läkare kunna skriva ut läkemedel. Patienten kanske aldrig använder tabletterna men de kan ha ett terapeutiskt syfte, de kan vara en utväg om lidandet blir för svårt. Det här handlar om ett fåtal patienter och utskrivningarna ska vara kringgärdade med klart avgränsade regler.
http://www.kyrkanstidning.com/nyheter/prast_kan_tanka_sig_assisterat_sjalvmord_0_7620.news.aspx

Frågan är när detta speciella fall inträffar och vilka som bedömer det? För min del har jag svårt att frångå tanken på att livet är heligt. Ingen har rätt att ta någon annans liv eller att underlätta för någon att ta sitt eget liv, hur fasansfullt det än ter sig för den drabbade. Däremot menar jag ska man göra allt för att ge den sjuke en smärtfri sista tid. Det ska kunna vara fullt möjligt genom den medicinska kunskap som finns i dag. Ja, göra allt för att den sista tiden ska bli så bra som möjligt för den döende och därmed också för de anhöriga. Kyrkan med dess präster och diakoner finns som samtalsresurser för både anhöriga, patienter och personal i dödens sammanhang (liksom i det vanliga vardagliga livets sammanhang). Vi finns och kan stötta - också med förbön.

Så låt oss inte rucka på livets helgd!

Misericordia!

Jag har fått en skiva av min äldsta dotter i farsdagspresent! Hipphopp! Som om jag skulle lyssna på hipphopp!! Nåja, det skulle vara kristen hipphopp och dessutom var texten skriven av en som jag haft som prästpraktikant när jag var kyrkoherde på Lidingö. Du måste ringa mig när Du lyssnat färdigt på hela skivan, sa dottern vid lunchen vi åt tillsammans. Jo, visst! Det skulle jag göra och lite nyfiken satte jag på skivan med texter som David Harris skrivit. Och jag var fast! Inte trodde jag att jag skulle lyssna på kristen hipphopp. Men man ska aldrig säga aldrig!

Skivan är otroligt bra!!! Den heter Misericordia och är utgiven av ett företag med samma namn (www.misericordia.se). Det är med stor glädje jag lyssnar på skivan om och om igen - inte för att rapportera till min dotter men för att jag själv kommit att uppskatta den så. Faktum är att jag talade med en av mina präster om vi skulle kunna göra något med David och co. i någon av våra kyrkor eller kanske på Jesusmanifestationen. Det vore fantastiskt om det gick att få till något i samband med den stora manifestationen i Kungsträdgården den 2:a maj!

Men i vilket fall: Köp skivan!

Det fria Ordet!

Jag har just deltagit i en minnesgudstjänst i Storkyrkan för journalister som dödats under året runt o i världen. Kyrkoherde f. Vladimir Alexandrov från Rysk-ortodoxa kyrkan, Domkyrkokaplan f. Wojciech Waligorski från Katolska kyrkan, domkyrkokaplan Kristina Ljunggren och jag själv var tjänstgörande präster. José Luis Belmar från organisationen Profoca talade. Organisten Ulf Söderberg ledde Katolska Domkyrkans Vokalensemble.

Det blev en fantastisk gudstjänst där ljus tändes för de avlidna journalisterna i de olika länderna. Det blev en manifestation för det fria ordet, ordet som aldrig får tystas. Det måste få vara fritt att uttrycka sig i tal och skrift så länge man inte utövar hets mot folkgrupp. Det fria ordet gläds vi över i Sverige. Vi kan ha olika åsikter. Vi kan uttrycka olika meningar i och om det skrivna men rätten att få skriva, att få tala utifrån det man bärs av, den rätten hävdar vi alla så länge man inte uttrycker åsikter som kan tolkas som just hets mot folkgrupp.

Det fria Ordet med stort O är Kristus själv - han som vågade stå upp emot myndigheterna, han som vågade säga obekväma saker. Han skrev inget (mer än i sanden (se Joh 8)) men han talade desto mer. För Ordet blev människa och tog sin boning bland oss.

Det fria Ordet som har tagit kropp i oss när vi vågar tala fritt - det Ordet får vi värna om, stå upp för, kämpa för och hålla högt - oavsett var.

2 maj 2009

I dag har jag varit på mitt första möte med ledningsgruppen för Jesusmanifestationen. (www.jesusmanifestationen.se). Trots att vi kommer från så olika kyrkliga bakgrunder och har vår hemmahörighet i en mångfald av trosinriktningar kändes det bra, Vi är fokuserade på en viktig sak nämligen Jesus Kristus själv. Det blir ca 8 torgmöten, ett förbönsmöte, och ett stort möte i Kungsträdgården - och allt detta för att hålla fram Jesus själv - inte som en "motperson" utan som den som vi som kristna från många olika traditioner är glada för, stolta över, älskar och vill följa (så gott vi kan). Jag saknade representanter från flera trossamfund, bl a de Ortodoxa, från baptisterna, Metodisterna. I övrigt var flera av de olika stora trossamfunden på plats med en representant.

Jag hoppas mycket på denna manifestation och jag hoppas att många från Svenska kyrkan ska känna att det är viktigt att i vårt sekulariserade samhälle hålla fram Honom som mest av alla, i inkarnationens mysterium, i ord och handlingar, förkroppsligar Guds gränslösa kärlek.

Vi har diskuterat grundtemat för denna manifestation och kommit fram till att bibelordet Joh 3:16 borde vara det bärande temat för manifestationen. Den 2 maj 2009 kommer att bli en viktig dag och förhoppningsvis en välsignad dag.

Gudstjänst i S:ta Clara.

I dag predikade jag i S:ta Clara kyrka. Drygt 200 personer var närvarande. Det är ganska fantastiskt att så många kommer. Vi firade högmässa och strax före predikan var det en lovsångsstund. Många sjöng med höjda armar. Kanske är jag lite ovan och kanske är det inte riktigt min egen kyrkotradition. Ändå kan jag inte låta bli att fascineras över att människor i alla åldrar finns i kyrkan. Barn, ungdomar, unga vuxna, medelålders och pensionärer lovsjunger tillsammans. Samtidigt som S:ta Clara och dess fasta medarbetare representerar en mer evangelikal och karismatisk tradition än vad jag gör och att vi ibland märker att det finns stora skillnader i vår bibelsyn, gläds jag ändå över den innerlighet och värme jag möter i det sammanhanget. jag förstår att människor dras till S:ta Clara och kan på en gång vara fundersam över att den evangelikala traditionen är den som växer mest av kyrkotraditionerna i världen.

Och samtidigt: Vi delar det mest grundläggande - tron på Jesus Kristus. Och det bär långt.

Nattreflektion efter en lång lördag.

När jag ser tillbaka på den här dagen är det flera saker som gläder mig. På förmiddagen firade jag en förbönsmässa i Storkyrkan med infogat barndop. Det var Theodor som döptes och många kom för att bevittna och hylla. Men många var också med i själva mässfirandet och tog emot nattvardens gåvor. Det är så lätt att man tänker att nattvarden är till för andra, för de fromma, för de som har en ännu starkare tro än jag själv, för de värdiga. Men nattvarden är ingen "medalj för proffstroende". Nattvarden är ett kärlekstecken från Gud - något som påminner oss om att vi är oändligt älskade också när vi inget känner eller tror. I nattvarden tar vi på ett mystiskt sätt emot Jesus Kristus själv. Det här har jag skrivit om tidigare men det blev så påtagligt i dag i mässan att Guds kärlek tar bort "trösklar".

Så var det ytterligare ett dop i Finska kyrkan - ett dop som blev fint och lille Folke blev döpt till allas glädje.

Efter dopet deltog jag i en mycket lyckad gudstjänst för de ombuden internationella ombuden som sändes ut i sina församlingar (se gårdagens blogg). Hela Världen (Svenska kyrkans internationella arbete) är en livsviktig organisation men även SKUT (Svenska kyrkan i utlandet) är omistligt. Jag tänker på alla turister som blir glada när de möter Svenska kyrkan på plats i någon av de stora städerna i Europa eller alla de fantastiska aupair-flickorna som har möjligt att träffa varandra i Svenska kyrkans lokaler, eller alla långtradarchaufförer som gläds över en paus i ett svenskt sammanhang eller de sjömän som får besök ute på de stora transportfartygen när de finns i hamnen. Allt sådant är otroligt viktigt. Det tänker vi inte på när vi sitter hemma i Sverige. Men många upplever det konkret när de är utomlands och skänker en tacksamhetens tanke till vår kyrka som fortfarande har möjlighet att finansiera den verksamheten genom kollekter, insamlingar, basarer etc. SKUT är viktigt! Det är ett sätt att visa att vi hör ihop oavsett var vi befinner oss.

Efter ett kort men roligt besök hos Mats Rehnströms antikvariat på Jacobsgatan for hustrun och jag hem till två goda vänner och åt gåsmiddag. Svartsoppa, gås och äppelkaka + Spettekaka till kaffet. Vilken middag! Och vilka vänner! Det var sannerligen en energigivande kväll fylld av viktiga samtal och glada skratt. Sånt behövs verkligen!

Hela världen!

I morgon kommer jag att medverka vid en sändningsgudstjänst för Stockholms stifts församlingars internationella ombud. "Hela världen" heter den nya organisationen som utgör Svenska kyrkans internationella arbete. Förr talade vi om Lutherhjälpen och Svenskakyrkans mission. Det gör vi inte längre och man kan ha lite olika åsikter om den saken. Lutherhjälpen, inte minst, var ett inarbetat namn i de allra flesta svenskkyrkliga församlingar och många är de damer (framför allt, men även herrar) som varit engagerade i lutherhjälpsinsamlingar genom basarer, bröd- och bullbak, bösskramlande etc. Ovärderliga insatser har de gjort, för att inte tala om alla syföreningar som har sytt, virkat, stickat o s v för både Lutherhjälpen och Svenska kyrkans mission. Nu blir det annorlunda när inte de gamla hederliga begreppen finns kvar, när inte de traditionella symbolerna finns och när inte den lilla pappbössan längre kan ställas på matbordet under fasteaktionen i februari-mars.

Samtidigt förändras inte världsläget. Fortfarande dör obeskrivligt många barn varje dag av svältrelaterade sjukdomar. Fortfarande är analfabetismen hög. Fortfarande behöver kvinnor utbildas för att kunna ta eget ansvar och leda utvecklingen vidare i byar i t ex Indien där männen mer hemfallit åt alkoholens elände. Fortfarande behövs en utveckling av mikrokrediter för att kunna utveckla den småskaliga produktionen. Världen behöver våra insatser och vi är en del av världen. Stockholms domkyrkoförsamling, t ex, är en del av Stockholms stift, som är en del av Svenska kyrkan,, som är en del av den evangeliska lutherska kyrkofamiljen, som är en del av den världsvida kristna kyrkan. Vi hör ihop! Världen är vår inte bara andras och vi måste vårda vår värld, vara med och hela vår värld. Därför spelar det i slutänden inte någon roll att vi inte längre heter Lutherhjälpen eller Svenska kyrkans mission. Vi måste fortsätta att stötta, vi måste fortsätta att hjälpa till med långsiktig utveckling. Vi måste fortsätta att göra vad vi kan för våra bröder och systrar oavsett tro och tradition, våra bröder och systrar som behöver vårt engagemang.

Samtidigt som detta är skrivet och sagt, kan vi inspireras av dem, av deras miljömedvetenhet, av deras trosengagemang. Vi får vara jämlikar som bidrar och tar emot i den bästa ömsesidigheten. Vi hör ihop! Och kanske kan just detta få oss att reflektera än mer över vårt eget liv, hur vi hanterar energifrågor, konsumtionsfrågor och till slut värdefrågor. Kanske kan mina systrar och bröder i ett slumområde Cuttack i Orissa i Indien få mig att reflektera över vad som är verkligt verkligt viktigt i mitt liv - och att detta kanske inte finns att köpa på NK eller Åhléns.

Hela världen! För den behöver helas - också vår del, också vårt land, också jag själv.

En helt annan erfarenhet!!

I morgon släpps en ny bok av min företrädare Hakon Långström - en bok som beskriver (vad jag förstår) hans liv och leverne från barndom till nu - kort sagt en memoarbok. Säkert kommer den att sälja ganska bra för den har fått medial uppmärksamhet. Anledningen till detta är Hakon Långströms beskrivning av relationen till biskop Caroline Krook. Caroline Krook framstår i boken som maktfullkomlig och manipulerande. Att hennes ledarstil kan vara sådan brukar förtigas, anser Hakon Långström. Orden är hämtade från en intervju i gårdagens Svenska Dagblad. Vi vet alla att Hakon Långström avgick som domprost beroende bl a på att han kände sig överkörd av biskopen i samband med en konstutställning (Uppenbar(a)t) på Kulturhuset i Stockholm. Flera andra saker låg också bakom Hakons avhopp och vi var många som beklagade att han avgick. Vi var glada över vår domprost och tyckte att han behövdes och borde stanna kvar. Nu blev det inte så och jag efterträdde honom efter ansökan, intervjuer och beslut av Stiftstyrelsen och kyrkorådet.

Som domprost har min erfarenhet varit helt annorlunda gällande biskop Caroline Krook. Jag har mött en engagerad biskop med förmågan att lyssna, stötta i svåra sammanhang och entusiasmera på många olika sätt. Jag har mött en biskop som är tydlig men där det är möjligt att, när åsikter skiljer, vara tydlig tillbaka. Biskopen har sina svaga sidor - men vem har inte det? Men beskrivningen som maktfullkomlig och manipulerande etc är inget jag känner igen alls från mina första två år som Stockholms domprost, som vice preses i Stockholms domkapitel, som biskopens ersättare i stiftsstyrelsen, och som medfirande präst i olika stiftsgudstjänster i vår katedral.

Jag respekterar Hakon Långströms upplevelser. Dem kan ingen säga emot. Men, jag vill med detta inlägg visa på en helt annan erfarenhet - och som jag delar med många.

Boken kommer nog ofrånkomligen att aktualisera den konflikt som rådde i samband med Hakons avgång.

Jag kan bara djupt beklaga det i boken skrivna!

Handflata mot handflata

I dagens nummer av Dagens Nyheter skriver ledarskribenten under rubriken "Inte i Allahs hand": Att ta i hand, säga hej och titta den mötande människan i ögonen är ett sätt att etablera kontakt. Att vägra ta emot en utsträckt hand är att skapa distans. Att i Sverige vägra hälsa enligt majoritetssamhällets normer är således något som diskvalificerar människor från yrken där kontakt och förtroende är en förutsättning för att kunna göra ett bra arbete , som exempelvis reporter eller läkare. (DN 081110)

Att ta i hand när man hälsar tycks vara det enda riktigt hållbara artiga och kontaktskapande sätt för vänlig hälsningskommunikation som vi har i Sverige, om man ska tro DN:s ledare. Dessutom kan man inte fungera som reporter eller läkare om man inte tar i hand när man hälsar. Jag måste erkänna att detta känns svårbegripligt. Det finns så många sätt att hälsa på som är både respektingivande och artiga. Ett sådant sätt är att föra ihop de egna händerna handflata mot handflata och böja sig lätt nedåt i en bugning i största respekt för den andre. Det sättet är mycket vanligt i Indien bland olika religiösa inriktningar. Svensk religionsfrihetslagstiftning måste kunna inrymma och försvara möjligheten att inte ta en person i hand men ändå visa största artighet och respekt. Det kan inte krävas att man ska kunna handhälsa för att inneha ett svenskt yrke i stil med reporter eller läkare oavsett om majoritetsbefolkningen skakar hand (vilket i sig är oerhört smittospridande).

Så länge det är individens fria val att välja "handflatehållningen" kombinerad med t ex bugning kan jag inte se att det skulle vara ett problem. Jag anar samma argumentering som frågan om den sjal en muslimsk kvinna kan bära p. gr. av religiös tradition. Min hållning i dessa frågor är att så länge man inte tvingar någon att bete sig på ett visst sätt, utan att det just handlar om eget val som inte skadar någon annan och som inte är skadligt för den egna individen, så länge borde det accepteras fullt ut. Det viktiga är att det är individens fria val. Inför det valet kan vi bara föra ihop våra handflator och buga i all respekt.

Jesus i 2000-talets Stockholm

I kväll samlas Stockholms stifts prästsällskap för att lyssna till tre talare utifrån temat "Jesus i 2000-talets Stockholm). Det är tidningen Dagens chefredaktör Elisabeth sandlund, och prästerna Heller Klein och Mikael Mogren som ska inleda.

Jesus i 2000-talets Stockholm handlar, menar jag, om hur vi tolkar Jesusberättelsen, hur vi förstår Jesus som person och vad det får för konsekvenser i vårt multireligiösa och multikulturella samhälle.

Vi kristna bekänner Jesus Kristus som sann Gud och sann människa. Vad betyder det i det sammanhang där vi lever? Vad betyder sann Gud? Kan det vara att Jesus Kristus är verksam idag, har betydelse idag, kan påverka mitt liv idag? Jag tror det. Jag bekänner det. Att Jesus är sann människa har med vår egen mänsklighet att göra, med vårt sätt att leva och hantera våra liv. Jesus visar oss vägen mitt i alla olika "multivarianter" kärlekens väg - en kärlek som inte söker sitt, en kärlek som tror allt, hoppas allt, uthärdar allt - en kärlek som ser den enskilde och ser den enskildes värde - oavsett allt.

Därför, menar jag, måste Jesus Kristus och hans sätt att vara och leva ges hög röst i 2000-talets Stockholm. Inte för Guds skull utan för Din skull och min skull - för att ge oss kraft mitt i allt att orka leva som människa i ordets allra sannaste bemärkelse.

De många språken

Kultur - vad är det? Ja, antagligen finns det lika många definitioner av ordet "kultur" som det finns människor. Ändå talar alla vi som sysslar med kultur på något sätt, som om alla visste vad vi menar. För mig handlar kultur om kommunikation - en kommunikation av andlighet, av existentiell beröring, av livsfrågesvar, ja ytterst sätt handlar kultur om att förkunna evangelium.

I Stockholms domkyrkoförsamling har vi under cirka två års tid sysslat med film i kyrkan, konst i kyrkan, seminarier, musik etc. Allt detta är kultur och livsnödvändiga kommunikationsmedel för Evangeliet om den korsfäste och uppståndne Jesus Kristus. Kyrkan kan inte bara tala ett "språk". 99 språk och inga trösklar, har vi talat om i S:t Jacobs kyrka. Vi har tänkt på kyrkan som en plats där många ska få rum och där mycket ska kunna hända, dit man kan gå av nyfikenhet, av andlig längtan och bara för att man vill smita förbi en liten stund.

I våra tre kyrkor har fantatstiska konserter fått ge ord och känsla åt evangeliet och många är de som sökt sig till kyrkobyggnaderna för att låta hjärtats längtan få sitt svar genom Beethoven, Sandström, Mozart o s v. Musiken tar vid där orden tystnar, säger vi ibland. Jag tror att musik och ord hör ihop! Ordets förkunnelse och musikens tolkning hör samman och kan inte skiljas åt.

Samtidigt som jag säger allt detta, samtidigt som jag brinner för kultur i dess olika former och inget hellre skulle önska än att S:t Jacobs kyrka blev en sorts stiftsövergripande kyrka för kultur, arbetsliv, ungdomsdialog, religionsdialog och fredsdialog - ett kyrkans dialogcentrum, inser jag att Stockholms domkyrkoförsamling aldrig kommer att ha råd. Så länge vi har den märkliga struktur som vi har, kommer vi inte att kunna föra de dialoger vi skulle vilja. Jo, jag brinner verkligen för det nämnda och skulle önska att Stockholms stift ville satsa på den dialoglinjen. Vi behöver de olika språken för att nå ut med evangeliet så tydligt som möjligt.

Vad tycker Du?

Ske Guds vilja!

I kväll är det svartsoppans och gåsens kväll - just det - Mårtensafton. Mårten firas mest av krögare och andra matentusiaster - i alla fall hos oss lutheraner. Men Mårtensafton påminner oss om Martin av Tour som levde på 700-talet. Det berättas att man ville göra honom till biskop men Martin ville inte. Istället gömde han sig bland gäss för att undkomma. Men, med sådana vänner behöver man inga fiender. Gässen kacklade avslöjande och Martin fördes iväg och biskopsvigdes. Så kan det gå...

För mig handlar det om att vi inte kan komma undan Guds vilja. Ibland säger vi: Ske Guds vilja! Det är ett viktigt påstående som påminner oss om att Gud vill något med vårt liv. Det gäller bara att stanna upp och lyssna in - att inte stressa iväg, att inte låta andra röster, andra viljor dominera vårt liv, utan att faktiskt söka stillheten för att lyssna in vilken väg i livet Du och jag ska välja. Det är sannerligen inte så lätt. Ibland vill vi å det bestämdaste gå en viss väg. Vi vet minsann vad som väntas av oss och är övertygade om att en viss sak är rätt.

Martin av Tours öde påminner oss om att vi inte har kontroll över allt i vårt liv. Gud själv vill något med Dig liksom med mig. "Han leder oss på rätta vägar för sitt namns skull" (Ps 23).

Därför får vi våga tappa kontrollen - för Guds skull - och vår skull.

Intolerant mot intoleransen

I dag är det den 9 november - den kväll då "kristallnatten" ägde rum för 70 år sedan. Det var under inledningen till det som skulle bli den största industriella utrotningen av människor någonsin. Judar, homosexuella, Romer, oliktänkande förföljdes, sattes i koncentrationsläger, dödades - på ett ojämförbart fasansfullt sätt. Aldrig mer, ropade världen efter den 8 maj 1945. Aldrig mer! Antisemitismens avskyvärda tryne skulle inte få sticka upp mer! Romer skulle inte förföljas. Homosexuella skulle respekteras. Vad har hänt?



Vi behöver lyssna än mer till historiens rop om aldrig mer. Antisemitismen finns än idag i vårt eget land parad med främlingsfientlighet och brist på respekt för mångfald. Som kristna får vi stå upp vår föra judiska och muslimska bröder och systrar i Sverige och visa på att vår Gud, som är vår gemensamma Gud, är kärlekens och försoningens Gud - den Gud som uppmanar oss att se vår medbroder och medsyster, oavsett alla beteckningar. Vi kristna måste gå i bräschen för ett samhälle där enhet stavas mångfald, där det inte är farligt att tycka olika, uttrycka olika kulturella traditioner och religiösa traditioner så länge inget strider mot mänskliga rättigheter och mot det dubbla kärleksbudet: Du ska älska Gud över allting och Din nästa som Dig själv. Det budet (eller buden, för det är två bud i Gamla Testamentet) delar vi med våra judiska syskon och innebörden i det budet återfinns också hos våra muslimska syskon. Tillsammans måste vi vara med och bygga ett samhälle av respekt och medmänsklighet. Det är vår gemensamma kallelse - en gudomlig kallelse där vi som kristna får ta initiativet om ingen annan gör det! Låt oss inte tveka! Den tyske sångaren Wolf Bierman skriver i en sång från 70-talets Östtyskland:



Nej, låt dig ej förhårdna i denna hårda tiddet alltför hårda brister dom alltför styva mister sin vassa udd därvidsin vassa udd därvid


Nej, låt dig ej förbittras i denna bittra tidför grämelsen den byggerett galler runt omkring dig och makten klarar sig, och makten klarar sig.



Nej, låt dig ej förskräckas i denna skräckens tid. Dom hoppas just på detta, att innan kampen börjat vi gett oss utan strid,vi gett oss utan strid


Nej, låt dig ej förbrukas, men bruka väl dig tid. Nej, låt dig aldrig kuvas, du stöder oss, vi stöder dig, vi ger varandra Liv, vi ger varandra Liv.


Vi låter oss ej tystas i denna tysta tid. En dag skall marken grönska, då stå vi alla starka, då är den här vår tid, då är den här vår tid.

Min pappa sa en gång: Man sak vara intolerant mot intoleransen!


Tydligare än så kan det inte sägas den 9 november.

Jesus - och inte brännboll

När jag var yngre spelade jag brännboll tillsammans med klasskamrater och andra vänner. Det var roligt och man kunde använda både platt och runt slagträ. Det runda gav mer skjuts åt bollen som flög iväg. Ofta fanns dock någon som tog lyra när jag slog. Bollen gjorde liksom en loop och sedan ned i någons öppna händer och så kvickt tillbaka till brännaren som tog den, stampade till på plattan och skrek: Bränd!

Ibland känns det som om våra inomkristna samtal om Jesus, vad han stod för i etiska och moraliska sammanhang som är aktuella i dag , tenderar att bli någon sorts brännsbollsmatch där det gäller att slå så svåra bollar som möjligt så att inte mottagaren har en chans att ta utan att man kan göra några sorts religiösa frivarv och få in så många i det egna "boet" som möjligt eller bränna så många som möjligt. Men Jesus är inget slagträ. Han är inte heller någon boll för långslag och det kristna livet handlar inte om att "bränna" motståndarna.

I Jesus möter jag Gud själv på ett unikt sätt. Jesus är för mig min himmelske medbroder som jag får vandra med, samtala med, hämta tröst ifrån och kraft ifrån - men knappast använda som slagträ mot andra kristna. Tvärtom har vi ju Jesus gemensamt och jag kan inte förstå dessa kristna som vet allt, har svar på allt. När jag vandrar med Jesus i mitt liv får jag göra det i osäkerhet, i tvivel, i hopp, i kärlek och tro - allt blandat i en helig mix. Jesus säger inte att han är målet sanningen och livet, inte heller paketet, sanningen och livet, utan vägen, sanningen och livet - en sanning och ett liv som vi inte kan få grepp om men som vi kan ana glimtvis och ibland något mer när vi vandrar på Jesusvägen. På den vägen ryms många olikheter! Tack gode Gud!

Gläds över den andres...

För en liten stund sedan satt jag och drack kaffe med presidenten för Gustavus Adolphus College i S:t Peter i Minneapolis i USA - Jack Ohle. Fast vi drack kaffe i Gamla stan tillsammans med hans fru Kris och en vicepresident Thomas Young. Vi hade just varit på Ersta-Sköndals högskola och träffat rektorn Jan-Håkan Hansson, prefekten Elisabeth Christiansson och två andra medarbetare. Det handlade om att hitta anknytningspunkter, studentutbyte o s v. Och mötet blev oerhört lyckat.

Vi lever i samma värld. Vi behöver lära mer av varandra och om varandra över alla gränser. Vi behöver känna oss hemma någonstans men vi måste också våga vidga kunskapsvyerna, relationsvyerna o s v. Det gäller i allt, i högskolesammanhang och i religionssammanhang. Vi får lära känna varandra, lära av varandra, inspireras av varandra glädjas över den andres liv och vara stolta företrädare för vårt eget. Det är en grundläggande tanke också i religionsdialogsammanhang - och i collegesammanhang.

En pangdag!

Denna dag började redan tidigt på morgonen med ett besök på den lokala bilverkstaden där jag lämnade in bilen för service. Sedan promenerade jag med hustrun till Ropstens tunnelbanestation - en skön och nyttig promenad. Borde promenera oftare. Sen var det dags för en kopp kaffe i S:t Jacobs kyrka, Idag öppnade den som en test redan kl 08.00 på morgonen. Jag hoppas att vi ska fortsätta med det och dessutom kunna erbjuda morgonkaffe i kyrkan. Tänk att få komma dit, tända ett ljus, sitta i stillhet några minuter och be eller bara låta tankarna få vara, hinna med en snabb kopp kaffe och sedan gå vidare till jobbet. Drömmen är då att vi skulle öppna redan halv åtta på morgonen för många börjar ju sitt arbete kl. åtta. Vi får se hur vi kan organisera det. Vi behöver volontärer som är beredda att öppna, sitta några timmar tills ordinarie vaktmästare kommer, fixa lite kaffe, tända marschaller utanför, sätta ut lite skyltar, tända altarljus inne i kyrkan o s v. Hör av Dig till vår volontärsamordnare diakonen Erica Sandin om Du är intresserad (mailadressen är erica.sandin@svenskakyrkan.se). Du behövs!

Just nu pågår en konstutställning som heter "Procession" inne i S:t Jacobs kyrkorum. Det är en spännande utställning gjord av konstfackselever och som har döden och sorgen som grundmotiv. På kyrktornet återfinns ordet "Pang" och vi har fått en del kommentarer. Man undrar vad det ska betyda och jag ka förstå det, Men ordet på kyrktornet ingår i utställningen och ordet "Pang" kan syfta på en plötslig förändring i livet - en sådan förändring som t e x döden kan utgöra - en förändring som kan komma "pang på".

Efter min kaffekopp i S:t Jacob fotograferades jag för SVD:s räkning. Får se när artikeln om församlingens ekonomiska situation kommer in i SVD. Ännu så länge är det, vad jag vet, lite osäkert när det blir. Ska få kontrollera mina citat först. Så bar det vidare till en kurs i mediakommunikation och sedan stiftsmässa med biskopen som celebrant. Efter det träffade jag en antal präster som är eller har varit kyrkoherdar. Vi gick samma kyrkoherdeutbildning i början av 2000-talet. Roligt att få träffas och dela goda och svåra ting tillsammans.

Åter igen: Vi behöver dela mer med varandra - dela vardagens mödor mer. För, att dela ett ord eller två gör det lättare att gå...

Jo, det blev en pangdag!

En skimrande pärla i mörkret

Som en skimrande pärla i mörkret är den lilla mässan som jag fick leda i kväll i Storkyrkan. Vi var några stycken från en studiegrupp + några som kom utifrån som samlades i mörkret i kyrkan kl 19.30. Vi firade en stillhetens mässa uppe i koret och kyrkan var nästan helt nedsläckt sånär som de apostlabilder som fortfarande hänger i kyrkan.

En kvällsmässa i stillhet är som en pärla i mörkret - en pärla som glimmar till, glimmar till av ett bärande budskap, en hemlighet som man får ta del av.

Men vad är hemligheten? För Dig utgiven! För Dig utgjutet! Det finns möjlighet till nystart också för Dig och mig - en ny start i livet - en nådens nystart.

Det är fantastiskt!

Yes, we can!

Vilken glädje! Jag kan bara gratulera mina amerikanska vänner till sin nye president Barack Obama! Yes, we can var hans segerbudskap i parken i Chicago! Nu får vi hoppas att han ges de möjligheterna, möjligheterna att kunna förändra, möjligheterna att kunna arbeta för ett förenat USA - en enhet i mångfald där det inte finns ett vitt USA eller ett svart USA eller ett latinamerikanskt USA etc utan ett USA där mänskliga rättigheter för samman, där fredens och försoningens vindar blåser snarare än ökenstorm skapad av bombplan och kulor - ett USA som värnar och helgar livet och där dödsstraff avskaffas. Jag hoppas mycket på den nye presidenten. När Martin Luther King sa: I have a dream - så var det en dröm. Genom Barack Obamas seger kan mycket i den drömmen förverkligas. Detta får vi tro och hoppas på!

Och vi som kristna får be till Gud för den nye presidenten, be till Gud att Barack Obama ska få kraft att verka för den förändring han har talat om och som så många längtat efter - inte minst världen... Jag hoppas att han efter sin presidenttid ska kunna säga: Yes we could!

Låt kärleken segra!

I Svenska Dagbladet den 3 november skriver Christer Sturmark, Sten-Gunnar Hedin, Karin Wiborn, Anders Arborelius, Göran Zettergren och Morgan Johansson om civilrättsligt äktenskap som något som skulle vara bra för alla. Artikeln handlar i princip om att juridik och religiös handling skulle skiljas åt gällande äktenskap. Så är det ju i många länder i Europa. Man gifter sig borgerligt och sedan går man till kyrkan och gifter sig "på riktigt" fast det i verkligheten inte har någon juridisk betydelse. Jag har förfäktat den linjen själv väldigt länge. Det verkar vara en ekumeniskt framkomlig väg och jag känner mig fortfarande ganska positiv till den.

Men jag säger "ganska positiv", därför att "myntet har två sidor". Den andra sidan är ju att om man skulle införa civilrättslig äktenskapsbalk där kontrahenterna skulle behöva genomgå en civilrättslig rit innan annan typ av rituellt firande skulle det betyda en kraftig förändring i det som varit svenskkyrklig tradition under minst hela 1900-talet. Och detta bara för att en grupp skulle slippa särbehandling. Frågan är ju om inte de homosexuella skulle ses som en sorts syndabockar i alla deras ögon som vill bevara äktenskapet inom Svenska kyrkan. Det är ert fel att vi inte längre juridiskt får gifta oss i kyrkan. Det vore ju förfärligt om det blev så - och risken finns. Därför lutar jag nog mer åt att både homosexuella och heterosexuella ska kunna gifta sig i kyrkan med civilrättslig verkan. Äktenskapet för heterosexuella blir väl inte mindre värt bara för att två människor av samma kön som älskar varandra hett och innerligt, som vill varandras väl, som inte vill skada sig själva eller någon annan, får komma inför Gud och få sin relation bekräftad och välsignad på samma sätt som ett heterosexuellt par? Jag vill åter igen citera min företrädare Ludvig Jönsson som skrev i sin postumt utgivna bok Kärlekens manifest ungefär följande: "Där kärlek sker, sker något heligt".

Frågan är inte enkel och kanske är skribenternas (i SVD) väg en möjlig väg framåt i god ekumenisk anda där t o m ateisterna kan instämma. Redan detta är något gott och samtidigt, igen: Den ömsesidiga djupa kärleken som handlar om att älska någon mer än bara systerlig och broderlig kärlek - den kärleken ser inte till könsgränser. Det borde inte heller kyrkan göra, menar jag. Detta skriver jag inte för att det skulle vara "politiskt korrekt" av en inställsam domprost. Detta skriver jag därför att jag genom personlig kännedom kommit nära homosexuella par och anat mer och mer av deras smärta och längtan.

Jag säger bara: Låt kärleken segra - också i kyrkans sammanhang!

En måndag i november

Det är måndagskväll och jag är nyss hemkommen från kyrkofullmäktigesammanträde i Storkyrkan. Kyrkofullmäktige fastställde vår budget för 2009. Minus 2,6 miljoner blev slutresultatet av vårt budgetarbete. Det är, minst sagt, en kärv budget. Men nu vet vi vad som gäller och vi hoppas på ett utökat bidrag från Stockholms stift (vi skulle behöva 1 miljon kronor till) och vi har ansökt om befrielse från utjämningsavgift som vi betalar till Svenska kyrkan på nationell nivå (1, 6 miljoner kronor). Nu hoppas vi på det bästa.

På förmiddagen satt jag och förberedde mitt bibelsamtal som jag har vissa onsdagskvällar. Nu på onsdag är en sådan kväll i Storkyrkan kl. 18.00. Vi samtalar om 2 Mosebok utifrån ett judiskt-kristet perspektiv. Det är oerhört stimulerande och just nu har vi samtalat om valda delar av kapitel 3 och 4. Nu på onsdag fortsätter vi med dessa kapitel och sedan blir det de 10 plågorna...
Bibeln är en otroligt spännande bok med många olika tolkningsvinklar. Den går sannerligen inte att bara läsa rakt av. Kom och var med nu på onsdag i samtal. Vi avslutar kl 19.20 och 19.30 firar vi en stilla mässa.

Alla själars dag - 2008

Alla själars dag - det är en speciell dag när vi minns våra nära och kära. Idag i Storkyrkan i högmässan tände vi ljus och läste upp alla församlingsmedlemmar som dött under året. 24 namn lästes upp. Det är fint att få tända ljus och minnas, tända ljus och be. Men kan man be för de döda? Nej, jag tror inte det egentligen. De döda är omslutna av Guds kärlek och omsorg på ett alldeles speciellt sätt. Det är meningslöst att be för de döda. Det gör varesig till eller från. Kan man då be till de döda. I katolsk tradition ber man ju till helgon för förbön. Varför skulle man inte kunna det? Samtidigt har vi inte den traditionen i den lutherska kyrkan. Vi menar att den ende man kan be till är Gud, Gud som möter oss i Jesus Kristus och den Heliga Anden.

Vad menar vi då när vi säger att vi tänder ljus och ber för NN? Kanske är bönen mer av en hållning - vi påminner oss själva om Guds omsorg. I begravningsgudstjänsten säger prästen: Gud vår Fader, vi överlämnar NN i dina händer. När vi, på Alla själars dag, tänder ljus och ber för den som gått bort, handlar det egentligen om att vi, igen, släpper taget, att vi, igen, påminner oss om att det är Gud som omsluter, Gud som har ansvaret för den vi älskar, saknar och sörjer.

Efter gudstjänsten var jag på en alumnieträff för svenska elever som gått på Gustavus Adolphus college i S:t Peter utanför Minneapolis. Den nya rektorn (=presidenten) för Gustavus Adolphus Jack Ohle och hans hustru Kris är i Sverige denna vecka tillsammans med Thomas Young som är en av vicepresidenterna på colleget. Jag sitter i styrelsen för Gustavus Adolphus. Ännu så länge har jag inte gjort så mycket men i januari ska jag fara över till ett styrelsemöte. Det ska bli spännande.

I min barndom brukade min pappa recitera Erik Axel Karlfeldts vinterorgel i samband med Allhelgonahelgen. Den finns på nätet och jag bifogar en länk till den. http://runeberg.org/hosthorn/6_40.html Den är värd att läsas också idag.

Närvaron i det allra mörkaste

Hur står man ut när man förlorat ett barn? I kväll hade vi en musik- och lyrik kväll i S:t Jacobs kyrka. Författaren och förläggaren Jonas Modig och författaren Lennart Frick läste egna dikter baserade på erfarenheten att förlorat varsin son som var i dryga 20-årsåldern. Gitarristen Peter Kvint och sångaren Jonas Myrin framförde underbar musik. Jonas Modigs son dog i Tsunamikatastrofen och Lennart Fricks son i en hastigt påkommen hjärtinfarkt i New York. Hur orkar man som förälder leva vidare när ens barn har dött? Jo, jag vet att man måste, man måste leva vidare för andras skull, man måste påbörja en ny dag, måste låta solen gå upp igen och igen, trots att det känns ofattbart, trots att det är obegripligt att det alls kan bli en ny dag, att det alls kan bli en ny timme, en ny minut där det älskade barnet inte finns, inte existerar, trots att man bara vill skrika och befalla: Stoppa världen!

Jag har i många sammanhang i min prästgärning mött sörjande föräldrar, förtvivlade föräldrar där barn omkommit eller t o m tagit sitt eget liv. Det finns inga ord att komma med i det läget, ingen tröst som hjälper, inga därför som svar på alla malande varför. Att försöka formulera en mening i det meningslösa låter sig inte göras och ska inte göras. Det meningslösa, det nattsvarta, måste få vara nattsvart och meningslöst utan vännernas desperata formuleringar om en mening med allt. Det finns sannerligen ingen mening med allt! Det går inte att trösta när sorgens kaos slår in som skyhöga vågor mot livsstranden. Det går inte, det hjälper inte.

Det enda som hjälper något är att ha vänner som orkar vara med en i mörkret utan en massa ord, vänner som orkar lyssna på det som mals om igen och igen. Det enda som hjälper är att någon orkar finnas hos en - som en hand att hålla i, en famn att krama om, en axel att gråta ut mot.

Den kristna tron talar om ett sådant delande, en sådan närvaro. Gud själv har delat det värsta. Gud själv har delat det nattsvarta - inte som lösningen på vår sorg, men som närvaron i det omöjligas tillstånd. Kanske är det det som Jesus vill säga i Johannesevangeliets tredje kapitel vers sexton: Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.

Vi behöver inte gå under...

Trick or treet?

Det senaste dygnet har varit medialt. TT har tagit tag i vår ekonomiska situation och dessutom felaktigt lanserat tanken att Storkyrkan kan komma att stängas p gr av vår urusla ekonomi. Som jag skrivit i en tidigare blogg är det inte Storkyrkan utan S:t Jacobs kyrka i Kungsträdgården som i absolut allra värstate fall kan komma att stängas. Men än är det en bit kvar till dess och flera lösningar finns om bara Stockholms stift vill hjälpa oss på ett kraftfullt sätt liksom Svenska kyrkan nationellt. I morse satt jag i en tv-soffa i Gomorron Sverige (SVT 1 07.15 - inslaget finns på nätet) och sedan hörde en lokaltidning av sig (Mitt i Vasastan) för att samtala vidare och skriva om det.

Nu är det kvällen innan Allhelgonadagen. Jag tänker på den kock jag mötte i TV-huset som skulle laga allhelgonamat och hade en pumpa med ljus i som brann - åtminstone när jag såg det hela i väntrummet på SVT 1.

Jag får en känsla av att Halloween är på tillbakagång. Läser man på Susning.nu (http://susning.nu/Halloween) verkar skämtbutiken Butterick´s vara orsaken till Halloween i Sverige. Jag vet inte om det är en skröna eller inte. Men jag sa i morse att skillnaden mellan Halloween och Allhelgonahelgen är att ett av de två temata som finns under Allhelgonahelgen är att våra avlidna anhöriga på något sätt har fått möta Gud ansikte mot ansikte medan Halloween talar om att de möter oss ansikte mot ansikte (som spöken och gastar etc). Trick or treet? Bus eller godis? Det är frågan om man ska tro barn som är engagerade i Halloween. Men den stora frågan till var och en av oss är om vi vågar tro att livet inte är så begränsat som vi tror.

När vi tänder ljus och marschaller på våra kyrkogårdar denna helg får vi påminna oss om att Guds kärlek inte ser några gränser - inte ens dödens gräns.

Trick or treet? Bus eller godis? Nej, snarare himlen eller tomhet.

Jag väljer himlen om jag får.